KapucyniKapucinordens rötter kan sökas hos den helige Franciskus av Assisi. Hans första följeslagare började samlas kring honom på 1200-talet, de som liksom han ville leva på ett radikalt sätt enligt de ideal vi finner i evangeliet. Det var just för dessa första bröder, vilka redan år 1217 bildade en kommunitet av 3.000 bröder, som Franciskus skrev en regel för, som beskrev hur Fratres Minores, de små bröderna, bör leva. Denna regel godkändes av påven Honorius III år 1223.

Dock, efter Franciskus död år 1226 tolkade och realiserade hans lärjungar på olika sätt de ideal som sammanfattades i hans regel. Med tiden utkristalliserades sakta två av varandra oberoende grupper, som i sina tolkningar av regeln gick i olika riktningar. Den ena var Fratres Minores Conventuales, de s.k. konventualfranciskanerna (conventus – kloster), som levde i stora kommuniteter i stora kloster, oftast i städer, och som tog emot olika privilegier av påvar och levde enligt en mildare tolkning av regeln som motiverades av det omfattande pastorala och vetenskapliga arbete de åtog sig. Den andra var Fratres Minores Observantes, som levde enligt en strängare tolkning av ordensregeln.

Påven Leo X godkände de två ordensgrenarnas autonomi år 1517. På så sätt uppstodbland franciskaner två av varandra oberoende ordnar. Påven förbjöd då också införandet av nya reformer inom dessa ordnar för att förebygga vidare splittring. Trots detta togs dock sådana initiativ efter mycket kort tid. Den nya reformen började gro i observanternas orden bara några år efter den tidigare uppdelningen. Dessa bröder började kalla sig Frati Cappuccini, kapucinbröder. Deras ideal var att återvända till ett strängare levnadssätt enligt den ursprungliga franciskanska regeln. De ville återvända till källan.

Kapucinernas reform påbörjades av Matteo Serafini från Bascio (1495-1552), en franciskan av observanternas gren, som under det stora jubelåret 1525 dök upp i Rom i en lite annorlunda ordensdräkt med lång, spetsig kapuschong. Enligt honom var det den helige Franciskus ursprungliga dräkt. Av påven Clemens VII fick han muntligt tillstånd att föra ett liv i botgöring och fattigdom, och att i enkla predikningar uppmana folk att leva enligt evangeliet, vidare att ta hand om sjuka och att använda denna annorlunda ordensdräkt. Inom mycket kort tid samlades kring honom en grupp bröder som ville dela hans livsstil.

Under en epidemi i furstedömet Camerino tog de första kapucinerna hand om de smittade på ett heroiskt sätt. Det gjorde dem mycket populära bland folket. Tack vare det och med hjälp av Camerinos furstinna Caterina Cibo blev de godkända som en ny ordensgren av påven Clemens VII år 1528. Påven gav dem autonomi och tillät dem att föra ett liv i botgöring enligt den helige Franciskus regel.

Namnet kapuciner kommer av den långa kapuschongen (på italienska cappuccio – luvan, cappuccio – cappuccini). I början användes detta namn som ett smeknamn som bröderna hade fått av det enkla folket, men sedan blev det ordens officiella namn, Ordo Fratrum Minorum Capuccinorum, OFMCap.

Den unga ordensfamiljen stötte från första början på många problem och upplevde en del inre kriser, vilka den lyckades övervinna med stor möda. Först återvände reformens grundare, pater Matteo, till franciskanerna av observanternas gren. Hans efterträdare, pater Luigi från Fossombrone, lämnade också orden. Därefter gick den nye generalföreståndaren, pater Bernardino från Ochino (1487-1564), över till protestanterna, vilket kastade en skugga över hela den nya orden.

Franciskanerna av observanternas gren, som ville förebygga den franciskanska ordens vidare splittring, använde sig av olika metoder för att bromsa kapucinernas vidare utveckling. De bad t.o.m. påven Paulus III att han skulle upplösa kapucinorden. Guds försyn räddade dock orden. År 1535 valdes pater Bernardino Palli från Astia (1485-1557) till generalföreståndare, en stor reformator och organisatör av ordenslivet. Tack vare hans ansträngningar godkändes kapucinernas första konstitution (en tolkning av regeln) av påven Paulus III. Dessa konstitution gäller i sina väsentliga delar än i dag. Under hans ledning (1535-1538 och 1546-1552) fick orden en välfungerande struktur. Den delades i provinser. Pater Bernardino påbörjade också ordens missionsverksamhet genom att skicka de första kapucinerna till Egypten, där de led martyrdöden.

Kapucinernas, och framför allt pater Bernardinos från Astia deltagande i det tridentinska konciliet, återuppbyggde ordens förstörda rykte och prestige. Pater Bernadino var en av dåtidens stora och berömda teologer och gjorde en stor insats under själva konciliet. Kapucinerna införde också genast konciliets föreskrifter, vilka stärkte deras återuppbyggda rykte. Det sades att bland alla ordnar var det bara kapucinerna som inte behövde reformeras i det tridentinska konciliets anda, eftersom de redan hade gjort det. Allt detta bidrog till att påven Paulus IV år 1560 godkände orden med en påvlig bulla, „Pastoralis Officii”. Efter detta började en dynamisk utveckling.

År 1537 förbjöd påven Paulus III bröderna att sprida sig på andra sidan av Alperna. De fick grunda sina kloster enbart i Italien, men redan påven Gregorius XIII gav år 1574 sitt tillstånd åt kapucinerna att bosätta sig och grunda sina kloster över hela världen.

I dag räknar kapucinorden ca 11.000 bröder, vilka enligt den helige Franciskus av Assisi exempel och förebild tjänar Kyrkan i 99 länder på alla bebodda kontinenter.

Från och med den 8 oktober 1986 arbetar kapucinbröder också i Sverige. De kom från Polen, från Warszawaprovinsen, på biskop Hubertus Brandenburgs inbjudan.