1. Den helige Franciskus av Assisi
  2. Den helige Berard och följeslagare
  3. Den helige Antonius av Padua
  4. Den helige Bonaventura biskop och kyrkolärare
  5. Den salige Johannes Duns Scotus
  6. Den helige Felix av Cantalice
  7. Den helige Serafin av Monte Granaro
  8. Den helige Josef av Leonessa
  9. Den helige Laurentius av Brindisi
  10. Den helige Fidelis av Sigmaringen
  11. Den helige Bernard av Corleone
  12. Den helige Crispin av Viterbo
  13. Den helige Ignatius av Santhia
  14. Den helige Ignatius av Laconia
  15. Den helige Felix av Nicosia
  16. Den helige Franciskus Maria av Camporosso
  17. Den helige Konrad av Parzham
  18. Den helige Leopold Mandic
  19. Den helige Pio av Pietrelcina
  20. Den salige Benedictus av Urbino
  21. Den salige Jeremia av Valacchia
  22. Den salige Tomas Acerbis av Olera
  23. 24. De saliga Agatangelus och Cassianus
    25. Den salige Bernard av Offida
    26. Den salige Marco av Aviano
    27. Den salige Angelus av Acri
    28. Den salige Apollinaris av Posat
    29. Den salige Jan Alojzy Loir av Besacon
    30. Den salige Sebastian av Nancy
    31.
    32. Den salige Dydacus av Cadyx
    33. Den salige Josef Tous av Soler
    34. Den salige Innocentius av Berzo
    35. Den salige Honoratus av Biala Podlaska
  1. Helige Franciskus av Assisi

1181 (1182) – 1226

Den helige Franciskus av Assisi är utan tvekan ett av de mest kända och älskade katolska helgonen runt om i världen – känd och älskad inte enbart av katoliker.

Han föddes år 1181 eller 1182 i den vackra staden Assisi som ligger i Umbrien i Italien. Han var son till den rike köpmannen Pietro Bernardone och hans franska hustru Johanna. Fadern var bortrest i affärer i Frankrike när pojken kom till världen och därför var det modern som i dopet gav honom det vackra namnet Giovanni (Johannes) men av fadern kallades han alltid Francesco (Franciskus) vilket betyder den lille fransmannen. Franciskus hade en bekymmersfri och trygg uppväxt och ungdom. Uppvuxen i en välbärgad, rik familj hade han allt som en ung man kunde drömma om. Fadern, som ständigt var på resande fot i samband med sina affärer, försökte kompensera pojken sin frånvaro genom att vara generös mot honom. Med hjälp av pappans pengar festade Franciskus ofta med sina jämnåriga vänner och förde ett till synes bekymmersfritt liv. I Assisi kallades han ungdomarnas konung. Han hade stora ambitioner. I en av stadens skolor vid den helige Görans kyrka lärde han sig lite latin och fick en grundläggande utbildning. Förmögen var han redan. Nu drömde han liksom många av sina jämnåriga om att vinna ära i krig och bli en riddare, en fin adelsman.

År 1202 bröt ett lokalt krig ut mellan städerna Assisi och Perugia. Franciskus såg en möjlighet att förverkliga sin dröm. I stället blev han tillfångatagen och tillbringade ett helt år i fångenskap i Perugia där han också blev allvarligt sjuk. Under denna tid börjar Herren sakta beröra hans hjärta och dra honom till sig. Trots sin förmögenhet och privilegierade position i samhället känner sig Franciskus olycklig. Han känner en tomhet i sitt hjärta. Han längtar efter att kunna ge sitt liv en djupare mening men vet inte hur det skall förverkligas. Denna längtan växer sig allt starkare. Från en bekymmersfri ung man förvandlas han till en uthållig sökare, men är ännu inte beredd att släppa drömmen om att bli riddare. År 1205 gör han ännu ett försök. Det är också då den långa, mödosamma omvändelseprocessen börjar i hans liv. I staden Spoleto upplever han en vision som visar sig avgörande för hans framtid. Han hör en stark röst inom sig som frågar: ”Franciskus, vem är det bättre att tjäna? Herren eller tjänaren?” Han börjar förstå att bara Gud kan vara hans herre, att bara Gud kan stilla hans hunger efter ett meningsfullt liv och fylla den tomhet han känner i sitt hjärta. Han återvänder hem och fortsätter ivrigt att söka Guds vilja.

Vid den tiden börjar han känna större medlidande med de fattiga och börjar ge generösa allmosor. Utanför Assisi möter han ibland de spetälska med sina öppna, ruttnande sår. Till att börja med äcklar de honom och fyller honom med rädsla så att han flyr när han får syn på dem. Men med Guds nåd lyckas han så småningom övervinna sig själv. Vid slutet av sitt liv skriver han i sitt testamente följande ord: ”Herren ingav mig, broder Franciskus, att på följande sätt börja göra bot. Då jag levde i synd fann jag det mycket bittert att se de spetälska. Men Herren själv ledde mig in bland dem och jag var barmhärtig mot dem. Och då jag kom tillbaka från dem, hade det som kändes bittert för mig förvandlats till sötma för själ och kropp. Och därefter stannade jag upp en kort tid och lämnade sedan världen”. Han kallar den tid som han tillbringade med att tjäna de spetälska för sitt novitiat.

Han dras också alltmer till den stilla bönen. Han drar sig undan och söker sig till öde platser, till de små förfallna kapellen och grottorna runt om Assisi, för att där tillbringa långa timmar i ensamhet och bön. Han börjar föra ett nästan eremitiskt liv och övar sträng bot.

En gång när han bad framför ett krucifix i en liten förfallen kyrka, San Damiano, hörde han en stark röst inom sig som sade: ”Franciskus, gå och återuppbygg min kyrka”. I början tolkar han denna uppmaning bokstavligt. Med sina egna händer börjar han renovera och återuppbygga San Damiano kyrka och sedan också en del andra små förfallna kapell, bland annat den lilla kyrkan Santa Maria dei Angeli som så småningom blir hans nya ordens vagga. Det utspelar sig mellan åren 1206 och 1208. Under tiden betjänar han också de spetälska och för ett liv fyllt av bön och bot. På grund av detta kommer han i konflikt med sin far som anser att hans son med sitt levnadssätt skämmer ut honom och familjen. Konflikten leder dem till den biskopliga domstolen. Där svarar Franciskus på faderns anklagelser genom att ta av sig sina kläder som han fått av fadern och lämna dem tillbaka tillsammans med faderns pengar. Naken och utblottad konstaterar han inför biskopen att från och med nu har han ingen fader utom Gud allena. Han inleder ett liv i total fattigdom och lever enbart av Guds försyn. När han inte får betalt för arbetet går han runt och ber om allmosor för att kunna försörja sig själv och hjälpa de fattiga och spetälska. Så småningom börjar han förstå att Guds uppmaning att återuppbygga Guds kyrka måste tolkas på ett djupare, andligt plan.

När han deltar i den heliga mässan den 24 februari 1208 blir han djupt berörd av evangeliet, som handlar om apostlarnas utsändning: ”Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav ….” (Mt 10, 9-10). Han inser att det är ett sådant liv han drömmer om. Ett enkelt liv i evangeliets anda. Han börjar också förstå att den egna omvändelsen är den enda vägen till att förnya Jesu Kristi Kyrka. Nu byter han ut sin eremitdräkt mot en enkel brun tunika med luva och ett rep svept om midjan. Från och med nu blir det hans och så småningom hans bröders karakteristiska ordensdräkt.

Från att i början ha varit missförstådd och utskrattad vinner nu Franciskus omgivningens respekt och beundran. Hans avsikt var inte att grunda en ny orden men så småningom börjar han få lärjungar som inspirerade av hans exempel vill leva som han. De vandrar i Umbrien och sedan i hela Italien, predikar evangeliet och uppmanar människor till bot och omvändelse. Hans nya orden växer snabbt i antal. År 1217 finns det redan tre tusen bröder och bara fyra år senare är de fyra tusen.

Franciskus lever under en mycket spännande epok. Det är medeltidens gyllene tid, det feodala samhället där furstar, adel, rika köpmän och borgare kallas maiores (de stora) och fattiga borgare, hantverkare och bönder kallas minores (de små, eller de mindre). I samband med korstågen och instiftandet av Jerusalems kristna kungadöme kommer Europa i kontakt med mellanöstern vilket medför kulturellt utbyte och nya impulser och idéer. Det gynnar också handeln som leder till att några i samhället, särskilt en del borgare och köpmän blir extremt rika medan andra blir extremt fattiga. Franciskus identifierar sig med de enkla, fattiga och utstötta. Därför kallar han sin orden Ordo Fratrum Minorum, mindrebröderna eller minoriterna. Alla dessa samhällsförändringar leder till spänningar, konflikter och oroligheter ute i samhället. På olika håll uppstår kättargrupper som katarer, albigenser, valdenser och andra som utgör ett hot mot Kyrkan och på sätt och vis destabiliserar samhället. Också dessa grupperingar predikar bot och strävar efter fattigdom och evangelisk enkelhet. De kritiserar Kyrkan för dess rikedom och maktposition.

Det som skiljer Franciskus från dem är hans varma kärlek till Kyrkan. Därför beger han sig med en liten skara av bröder redan år 1209 till Rom för att få den helige faderns välsignelse och tillstånd att föra denna evangeliska levnadsstil. Påven Innocentius III visade sig i början skeptisk mot Franciskus men om natten hade han en dröm i vilken han såg Lateranbasilikan på väg att falla. Han såg också en fattig ung man som förhindrade detta. I Franciskus kände han igen den unge mannen från sin dröm. Det ledde till att påven ändrade sin inställning, gav muntligt godkännande av franciskanorden och tillät dem att predika och uppmana de troende till bot och omvändelse. Antagligen vigdes då också Franciskus till diakon. Bröderna återvände till Assisi och bosatte sig vid den lilla kyrkan Santa Maria dei Angeli, Portiuncula, som har blivit ordens vagga. Då orden så snabbt växer i antal inser Franciskus att en regel är nödvändig. Den nedtecknas av Franciskus och godkänns vid ordens generalkapitel för att slutligen godkännas av påven Honorius III den 29 november 1223. Den helige fadern Honorius III skriver följande i sin bulla med vilken han godkänner den franciskanska regeln: ”Biskop Honorius, Guds tjänares tjänare, sänder till sina älskade söner, broder Franciskus och de andra bröderna i Mindrebrödernas orden, sin hälsning och den apostoliska välsignelsen. Den apostoliska Stolen brukar tillstyrka fromma önskningar och välvilligt tillmötesgå passande ansökningar från dem som söker. Således, älskade söner i Herren, har vi bifallit era fromma böner och fastställer vi här skriftligen er ordensregel, som har godkänts av vår föregångare påven Innocentius, salig i åminnelse. Vi bekräftar den för er med apostolisk auktoritet och ger den i denna skrivelse vårt beskydd. Den lyder som följer: I Herrens namn!”

Den franciskanska regeln är relativt kort. Den är uppdelad i endast tolv avsnitt. I första kapitlet skriver Franciskus: ”Mindrebrödernas regel och levnadssätt är detta: att följa vår Herres Jesu Kristi heliga evangelium genom att leva i lydnad, utan egendom och i kyskhet. Broder Franciskus lovar lydnad till och vördnad för herr påven Honorius och hans rättmätigt valda efterträdare och för Kyrkan i Rom. Och de andra bröderna är förpliktade att lyda broder Franciskus och hans efterträdare”. Hela den franciskanska andligheten är kristocentrisk. Franciskus önskan är att gå i Jesu Kristi fotspår och efterlikna honom i allt. En del ordnar ser den forna Kyrkan i Jerusalem, såsom den beskrivs i Apostlagärningarna, som en modell att efterlikna. Franciskus och den franciskanska andligheten vill efterlikna Jesus som vandrar tillsammans med sina apostlar och sänder dem att predika evangeliet. Franciskus är trygg i sin katolska identitet. Hans kärlek till och lojalitet mot den katolska Kyrkan, som han ser som sin mor, är stark. Hans önskan är också att sådana starka band förenar hans nya orden med den heliga katolska Kyrkan. I regelns andra avsnitt uppmanar han föreståndarna att noga utfråga de kandidater som vill träda in i orden om den katolska tron och om Kyrkans sakrament, och att försäkra sig om att kandidaterna tror allt detta och troget vill bekänna och efterleva det till sin död. I regelns tolfte kapitel står det: ”… Dessutom ålägger jag ministrarna vid lydnadslöftet att de skall be herr påven om en av den heliga romerska kyrkans kardinaler för att leda, beskydda och tillrättavisa detta brödraskap, för att vi alltid underordnade och liggande vid samma heliga kyrkas fötter skall hålla fast vid den katolska tron (Kol 1:23) och iakttaga fattigdom och ödmjukhet och vår Herres Jesu Kristi evangelium, vilket vi uttryckligen har lovat”. Den helige Franciskus vill inte döma Kyrkan utan älska henne. Han vill förnya henne framför allt genom sin egen och sina medbröders omvändelse och heliga liv. Det ger han uttryck för i sina många förmaningsord. I ett av dem skriver han: ”Salig den Guds tjänare, som visar förtroende för de klerker som lever rätt enligt normerna för den heliga kyrkan i Rom. Och ve dem som föraktar dessa; fast de är syndare, får ingen döma dem, eftersom Herren förbehåller sig rätten att ensam döma. För ju högre över alla andra deras uppgift är, nämligen att förvalta den heliga kroppen och det heliga blodet från vår Herre Jesus Kristus som de själva mottar och endast de utdelar åt andra, desto större synd begår de som syndar mot dem, större även än en synd mot alla andra människor i denna värld”. Franciskus brinner av kärlek till den eukaristiske Jesus. I sitt brev till alla klerker uppmanar han till att förvara Sakramentet och den Heliga Skrift på ett värdigt sätt i kyrkorna. Detta står i samklang med Fjärde Laterankonciliets föreskrifter i vilket Franciskus troligen själv deltagit och där träffat den helige Dominikus, dominikanordens grundare. Också av sin ordens föreståndare kräver han att kalken, de liturgiska föremålen och de liturgiska kläderna skall vara rena, vackra och påkostade.

Franciskus kärlek är djupt rotad i Gud och sträcker sig så långt att den omfamnar hela skapelsen. Han kallar djur och fåglar, till och med eld och vatten, för sina bröder och systrar. Det är inte ett uttryck för panteism utan snarare en effekt av att Franciskus förmår se en glimt av Skaparen i hela skapelsen. Det är ett uttryck för hans djupa övertygelse att alla och allting är skapat av Gud. Att Gud är alltings Fader och att vi till följd av det måste se oss själva som bröder och systrar.

Driven av missionsanda och stark vilja att dra alla till Kristus beger sig Franciskus år 1219 till mellanöstern för att predika evangeliet för muslimerna. I Egypten möter han sultanen och ber honom att omvända sig till kristendomen. Han lyckas inte omvända sultanen men måste ändå ha gjort ett starkt intryck på honom eftersom Franciskus inte blir avrättad trots sitt djärva försök att predika evangeliet, som vanligen straffades med döden. I stället får han sultanens beskydd och möjlighet att besöka det heliga landet. Dessa händelser är väl dokumenterade både i de muslimska och de kristna krönikorna från denna tid.

Som en frukt av allt han sett och upplevt i det heliga landet ordnar Franciskus vid sin återkomst den första julkrubban i historien. Det sker under midnattsmässan natten mellan den 24 och 25 december 1223 i den lilla italienska staden Greccio. Denna sed etablerades så småningom i hela Kyrkan till den grad att vi i dag skulle ha svårt att föreställa oss julen utan julkrubban.

På palmsöndagen år 1211 eller 1212 mottar Franciskus den unga adelsflickan Clara (Chiara) Ofreduccio i den lilla kyrkan Santa Maria dei Angeli i Portiuncula under sin ledning och sitt beskydd. Inspirerad av hans exempel drömmer hon om att liksom han och i hans anda viga sitt liv helt åt Gud. Så småningom grundar han tillsammans med henne den så kallade andra orden, klarissorna. De första systrarna bosatte sig vid den lilla San Damianokyrkan i vilken Kristus en gång talat till Franciskus från korset och gett honom i uppdrag att reparera hans kyrka.

Franciskus är ständigt på resande fot för att predika evangeliet, driven av längtan att föra alla till Gud. Hela världen är ”hans kloster”. Hans varma uppmaningar till omvändelse och bot gör starkt intryck på hans åhörare. Både rika och fattiga, välutbildade och enkla blir berörda av hans ord och exempel och vill efterlikna honom. Gifta som har barn att ta hand om, eller de som av andra skäl inte kan träda in i hans orden, föreslår Franciskus att de mitt i vardagen, i samklang med sin kallelse och plats i samhället lever i bot och efterliknar vår Herre Jesus Kristus i hans ödmjukhet och fattigdom. Ur denna skara växer den så kallade tredje orden, den helige Franciskus sekularorden. Det är män och kvinnor som utövar den franciskanska andligheten inte i kloster men ute i världen.

Franciskus kallelse har en profetisk klang. Han visar vägen. Han inspirerar, men är mindre skicklig i att administrera. Efter sin återkomst från mellanöstern inser Franciskus att hans orden har vuxit så kraftigt att han inte längre förmår leda den. Han avsäger sig ordens ledning och utnämner broder Pietro Cattani till sin efterträdare. Detta är ett uttryck för hans djupa ödmjukhet och oändliga förtröstan på Guds försyn. Franciskus ser den Helige Ande som sin ordens generalföreståndare och är djupt övertygad om att orden kommer att utvecklas under den Helige Andes ledning även utan hans ledarskap. Det är därför Franciskus ända från början vågat ge så stor frihet åt sina bröder. Utifrån detta perspektiv bör man se den djupa längtan att ständigt återvända till den ursprungliga ivern inom franciskanorden. Det har lett till att orden så många gånger reformerats.

Franciskus pilgrimsresa till det heliga landet gjorde ett starkt intryck på honom och satte en djup prägel på hela hans andlighet, som är mycket kristocentrisk. Inkarnationen, Jesu Kristi människoblivande, är central i den franciskanska andligheten. Med hjälp av julkrubban som han arrangerade i Greccio ville Franciskus på ett bildligt sätt uttrycka Guds stora kärlek när han, världsalltets Skapare, valde att bli människa av kött och blod, lik oss i allt utom i synd. Även Guds stora ödmjukhet då Kristus, som inte vakade över sin jämlikhet med Fadern, av kärlek till oss lät sig födas i en fattig krubba bland djuren. Detta inkarnationens mysterium ledde honom in i Jesu Kristi lidandes mysterium, Herrens död på korset och hans uppståndelse från de döda. Med stor pietism mediterade Franciskus över Herrens lidande och hans död på korset. Han grät bittert över Herrens lidande och över att människorna ringaktar Gud genom sina synder. Med tårar i ögonen ropade han: ”Kärleken är inte älskad”.

Franciskus kompletterade det apostoliska livet med en djup kontemplation. Med jämna mellanrum drog han sig tillbaka till ensamheten för att be och meditera. Två år före sin död, hösten 1224, befann sig Franciskus på berget La Verna i sitt lilla eremitage för att be och fasta i fyrtio dagar inför den helige ärkeängeln Mikaels fest. Den 14 september såg han i en vision den korsfäste Kristus i form av en seraf och Franciskus blev stigmatiserad. Sedan dess fick han ända till sin död bära Jesu Kristi sårmärken på sina händer, fötter och sin sida. Han är det första katolska helgon som blivit tecknad av Gud med dessa tecken och på så sätt belönad av den korsfäste Herren för sin trohet och kärlek till den lidande Kristus.

Sträng askes och intensivt apostoliskt arbete tärde på Franciskus krafter. Den ögonsjukdom han fått under sin vistelse i mellanöstern gjorde honom nästan blind. Sjuk och utmattad dog han på kvällen den 3 oktober 1226 i sitt älskade kloster vid Portiunculakyrkan, enbart 45 år gammal. Han dog omringad av sina sörjande medbröder efter att ha lyssnat till passionsberättelsen enligt evangelisten Johannes och med psalm 141 på sina läppar. Strax före döden bad han sina andliga söner att de skulle klä av honom och lägga honom på bar mark. Han ville dö fattig och utblottad liksom Kristus på korset. Han lämnade efter sig ett antal skrifter: regel, testamente, uppmaningar, brev, poetiska texter och böner. När han låg på dödsbädden sade han: ”Bröder, hittills har vi inte gjort någonting. Låt oss börja om från början”. En varm längtan efter omvändelse, att ständigt börja på nytt och att vilja tjäna Gud med ännu större iver kännetecknade honom under hela hans liv. Samma längtan skulle utgöra hans nya ordens ”andliga DNA”. Franciskanerna skulle alltid på nytt reformera sin orden för att söka återvända till källan, den ursprungliga ivern i att tjäna Herren.

Enbart två år efter sin död den 16 juli 1228 helgonförklarades han av påven Gregorius IX.

Han firas årligen i hela den katolska Kyrkan den 4 oktober. Den 17 september firar den franciskanska familjen åminnelsen av hans stigmatisering. Hans grav finns i Assisi i den vackra kyrkan byggd till hans ära bredvid Sacro Convento.

Många ordnar och ordenskongregationer har genom åren valt den helige Franciskus av Assisi till sitt skyddshelgon och sin andlige fader och inspirerats av hans andlighet. Han är även skyddspatron för Italien, staden Assisi, freden, arbetarna, de fattiga, de blinda och ekologin. Den 13 mars 2013 valde den nyvalde påven Franciskus honom till sitt skyddshelgon.

I den kyrkliga konsten framställs Franciskus oftast i en brun ordensdräkt med ett vitt rep svept kring midjan med tre knutar som symboliserar de tre ordenslöftena fattigdom, lydnad och kyskhet som alla franciskaner avlägger. Han framställs ofta med stigmata, med ett krucifix i handen, ibland med en dödskalle vid sina fötter eller bland djur och fåglar.

Den helige Franciskus och hans andlighet, som satte så stor prägel på hela medeltiden, fortsätter att attrahera och inspirera även i våra dagar.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

2. Den helige Berard av Carbio och hans följeslagare

Martyrer

Den helige Berard föddes i Carbio i Umbrien i Italien och härstammade från en italiensk adelsfamilj som hette Leopardi. Han var välutbildad, bland annat talade han flytande arabiska. År 1213 trädde han in i den helige Franciskus orden.

Genom sitt eget exempel, med ord och handlingar, uppmanade och inspirerade den helige Franciskus av Assisi sina medbröder att med stor iver och entusiasm predika evangeliet för alla och missionera även bland icke kristna. Därför har den apostoliska ivern och missionsandan varit starka i franciskanorden från allra första början. Franciskus ställde höga krav på de blivande missionärerna.  I kapitel 12 i sin regel skriver han: ”Alla bröder som av gudomlig inspiration vill gå till saracenerna (muslimerna) och andra otrogna, skall be sina provinsialministrar om tillåtelse därtill. Ministrarna får inte ge dem tillåtelse att gå, om de inte bedömer dem som lämpliga att skickas”. Det tyder på att många franciskaner kände sig kallade att ta upp missionsuppdraget, men bara de bästa och lämpligaste valdes till missionärer.

Under ordens andra generalkapitel år 1219 skickade Franciskus sex av sina bröder på en missionsresa till Nordafrika. De fick i uppdrag att predika evangeliet för saracenerna. Bland dem fanns fyra präster och två lekbröder. Deras öde har dokumenterats i de franciskanska generalföreståndarnas krönikor.

När de nådde kungariket Aragonien (dagens nordöstra Spanien) blev broder Vitalis, missionärernas föreståndare, allvarligt sjuk och kunde inte fortsätta sin resa. Eftersom han inte ville att hans sjukdom skulle hindra detta heliga missionsuppdrag, beslöt han att skicka de övriga fem bröderna vidare under broder Berards ledning. Bröderna lämnade i lydnadens anda sin sjuke medbroder i Aragonien och fortsatte sin resa till Coimbra (i dagens Portugal). Där bytte de sina ordensdräkter till civila kläder för att inte bli igenkända och fortsatte till Sevilla som då var i morernas händer. En dag kom de utan någon guide fram till stadens huvudmoské.  Genast blev de igenkända som främlingar. När de försökte komma in i moskén vägrade den upprörda folkmassan att släppa in dem. Då gick de till palatset och presenterade sig som Konungarnas Konung Jesu Kristi härolder. När de fördes inför fursten försökte de övertyga honom att omvända sig till den sanna katolska tron och låta sig döpas. Den muslimske härskaren blev upprörd och dömde dem till döden genom halshuggning. Efter att ha lyssnat till de äldres råd ångrade han sig och skickade dem till Marocko, vilket bröderna själva önskade.

När de kom till Marrakech började de predika evangeliet mitt på torget. Så småningom arresterades de av sultanens soldater och sattes i fängelse där de tillbringade tjugo dagar utan mat. Under denna tid stärktes de bara av bönen. De ställdes inför fängelsets föreståndare, och när denne förstod att de fortfarande var trogna mot Jesus Kristus och sin katolska tro blev han rasande. De blev piskade och grymt torterade så att deras kroppar täcktes av djupa sår. Sedan hällde man het olja och ättika på såren och för att ännu mer öka deras lidande fick de sova på skärvor av krossade lerkärl. Nästa dag fördes de nakna och barfota med bundna händer till sultanen. När denne insåg att de fortfarande var orubbliga i sin tro kallade han på några vackra kvinnor och sade att om bröderna gick över till islam skulle de få dessa kvinnor till hustrur. Han lovade dem också mycket pengar och försäkrade att om de blev muslimer skulle de bli respekterade och högaktade i hans rike. När de plågade bröderna svarade att de ringaktade allt detta för Kristi skull, blev sultanen ursinnig och halshögg dem med egna händer. Han använde sig därvid av tre vassa svärd. Detta ägde rum den 16 januari 1220 i Marrakech i Marocko.

Deras döda kroppar fördes av portugiserna med båt till Coimbra i Portugal där de med stor vördnad begravdes. En ung from augustinsk munk vid namn Ferdinand hade deltagit i begravningen tillsammans med stora skaror av troende och sett deras massakrerade kroppar. Deras martyriums vittnesbörd gjorde så starkt intryck på honom att han bestämde sig för att själv bli franciskan. I franciskanorden är han känd som den helige Antonius av Padua.

Den helige Berard och hans följeslagare led martyrdöden medan deras ordensgrundare, den helige Franciskus av Assisi, fortfarande levde. När han fick höra om deras död brast han i gråt och med tårar i ögonen sade han: ”Nu kan jag med all säkerhet säga att jag har fem riktiga mindre bröder”.

Den helige Berard och hans följeslagare kallas franciskanordens protomartyrer, dess första martyrer. De helgonförklarades den 7 augusti 1481 av påven Sixtus IV. Deras reliker finns i det heliga Korsets kloster i Coimbra i Portugal. Man firar deras minnesdag den 16 januari. I den kyrkliga konsten framställs de i sina franciskanska ordensdräkter och med gröna palmer i händerna. Palmblad symboliserar i den kristna ikonografin martyriet.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

3. Den helige Antonius av Padua

Präst och kyrkolärare

Den helige Antonius av Padua hör till de mest kända, älskade och vördade helgonen i den romersk-katolska Kyrkan. Hans bilder och statyer pryder otaliga katolska kyrkorum och hem runt om i världen. Han härstammar dock inte från Padua och i början hette han inte heller Antonius.

Fernando, som hans namn var, föddes troligen den 15 augusti 1195 i en rik adlig familj i Lissabon, Portugal. Föräldrarnas hus låg knappt några meter från Lissabons gamla, vackra domkyrka bredvid katedralskolan i vilken den unge Fernando fick sin utbildning. På familjehusets fundament byggdes sedan en kyrka tillägnad honom. Om hans barndom vet vi inte mycket, förutom att han med all säkerhet fram till år 1210 deltog i undervisningen vid katedralskolan. Redan från barndomen var han mycket from och hyste stor kärlek till Jungfru Maria. En from legend säger att en gång när den unge pojken ivrigt bad vid hennes staty i domkyrkan, slocknade plötsligt alla ljus som brann på altaret och det blev mörkt. Fernando förstod att det var den onde som manifesterade sig på detta sätt och han ritade korsets tecken med sitt finger på kyrkans vägg. När den onde såg hans djupa tro försvann han genast och det blev åter ljust i kyrkan.

Den unge Fernando älskade bönen och ville ägna sitt liv åt Gud. I januari 1210 trädde han in i den helige Augustinus orden. Tiden i klostret utgjordes av bön, arbete och studier. Den unge novisen visade sig vara mycket begåvad. Han hade gott minne och gjorde snabbt framsteg i sina teologistudier. Han blev särskilt kunnig i den Heliga Skrift. Efter att ha avlagt sina ordenslöften flyttades han till det berömda Heliga Korsets kloster i Coimbra, där det fanns ett utomordentligt bibliotek och berömda professorer. Där fortsatte han sina studier. Hans biografer skriver att han läste och studerade den heliga Skrift både dag och natt i den mån hans sysslor tillät honom.

På många sätt rådde svåra och turbulenta tider. I södra Frankrike och norra Spanien började olika kättargrupper växa fram. De mest framgångsrika var katarer. Denna grupp anknöt till manikeismens gamla idéer. De förespråkade en stark dualism och menade att det egentligen finns två gudar, en god och en ond, och att det råder starka motsättningar mellan den andliga världen som är god och materian som är ond och kommer från djävulen. Själen är fängslad i kroppen och i väntan på den gode gudens seger måste den frigöra sig från allt materiellt. Eftersom all materia och därtill också kroppen var ond kunde Jesus Kristus inte ta emot den. Inkarnationen, Guds människoblivande, var därför inte möjlig. Jesus hade inte en kropp, en verklig mänsklig natur och kunde därför inte heller lida, dö på korset och uppstå från de döda. Broder Fernando blev skräckslagen inför dessa idéer. De undergrävde det mest fundamentala i kristendomen. Om man accepterade dem som sanna hade Jesu Kristi ankomst, lidande, död och uppståndelse förlorat sin mening. Katarerna sökte absolut renhet, därav deras namn, katharos, som på grekiska betyder ren. På grund av sitt mycket enkla, asketiska och fattiga levnadssätt vann de stor framgång och respekt. Många anslöt sig till dem. De blev också populära bland det enkla och fattiga folket. Broder Fernando bestämde sig för att ägna sitt liv åt att bekämpa denna irrlära och föra katarerna tillbaka till den sanna katolska tron. År 1219 blev den unge, begåvade augustinmunken prästvigd.

Ett år senare, år 1220, bestämde han sig för att gå över till franciskanorden. Ryktet om Franciskus helighet hade spritt sig ända till Portugal. Minoriterna grundade också vid den tiden ett litet kloster vid den helige Antonius den förste eremitens kyrka i närheten av Coimbra.

Broder Fernando tillhör en gammal, högaktad och väletablerad orden. Han är välutbildad och lever i ett stort, rikt kloster. Han saknar ingenting. Ändå beundrar han franciskanernas enkla, fattiga liv. De gör ett starkt intryck på honom genom att med så stor iver och enkelhet predika evangeliet och uppmana alla till omvändelse och vänskap med Gud. Ett sådant enkelt liv i evangeliets anda börjar mer och mer attrahera honom. Den 16 januari 1220 lider de första franciskanerna martyrdöden i Marocko och så småningom förs deras kroppar till Coimbra. Denna händelse, som skakade om hela den kristna världen, blev avgörande för broder Fernandos framtida liv. I det lilla franciskanska klostret vid den helige Antonius kyrka ikläds han franciskandräkten och byter namn till Antonius av Lissabon.

Redan året därpå begav sig den nybakade franciskanbrodern till Marocko för att förverkliga sin dröm att missionera bland de ”otrogna”. Mycket snart insåg han att man träder in i orden för att förverkliga Guds planer och inte sin egen vilja eller sina egna drömmar, även om de kan te sig ädla. Guds planer för honom visade sig vara annorlunda. En allvarlig sjukdom hindrade honom från att komma fram till Marocko. På hemvägen hamnade han i Italien på grund av en kraftig storm på havet. Året var 1221 och franciskanerna skulle på pingstdagen den 31 maj hålla sitt generalkapitel i Assisi. Antonius begav sig dit och träffade där sin ordensgrundare, den helige Franciskus. Broder Antonius stannade i Italien. Föreståndaren placerade honom i ett litet eremitkloster i Montepaolo. Av ödmjukhet teg Antonius om sin höga utbildning. Han tog sig i stället an de enklaste sysslorna i klostret och använde resten av sin tid för bön. Denna idyll varade dock inte särskilt länge.

På våren år 1222 skulle en grupp franciskaner och dominikaner prästvigas. Den stora domkyrkan var fylld av troende. Det visade sig att ingen av bröderna vågade hålla predikan inför en så stor grupp av åhörare. Då bad föreståndaren i sin desperation Antonius att predika. Alla trodde att han var en enkel och obildad broder och hyste medlidande med honom som skulle predika inför en så stor skara. Antonius visste att han hade krävande åhörare. Dominikanbröderna var välutbildade och de var kända som duktiga predikanter. Han hade inte heller tid att förbereda sin predikan och gick upp i predikstolen med stor bävan. Eftersom han gjorde det i lydnadens anda förlitade han sig på Guds hjälp. Han inledde sin predikan med stor enkelhet men ju längre han talade, desto större beundran fyllde hans åhörare. Hans goda minne kom honom till hjälp och han kunde hämta många bibelcitat från både Gamla och Nya Testamentet och utlägga dem på ett enastående sätt. Han gjorde djupt intryck på alla och på så sätt drog Gud själv ut honom ur skuggan. Hans föreståndare kontaktade genast den helige Franciskus som av vördnad för Antonius skicklighet i teologin kallade honom sin ”biskop” och skyndade att skriva ett brev till honom som finns bevarat än i dag. ”Till broder Antonius, min biskop, sänder jag, broder Franciskus, min hälsning. Jag önskar att du undervisar bröderna i den heliga teologin, men bara på villkor att du inte släcker den heliga bönens och hängivenhetens ande under studierna, såsom det står i regeln. Farväl”.

Efter denna händelse utnämndes Antonius till professor vid universitetet i Bologna där han i två år undervisade i teologi och blev mycket berömd. I slutet av år 1224 skickades han till södra Frankrike för att omvända katarer och albigenser som blivit alltmer framgångsrika. Han verkade där fram till år 1227 med så stor iver och framgång att han kallades ”en hammare mot kättare”. Han vandrade också i hela Italien och predikade Guds Ord. Oftast fick han göra det på torgen eftersom så många ville lyssna till honom att kyrkorna inte rymde dem.

När Antonius återvänt till Italien från sitt missionsuppdrag i Frankrike valdes han under ordens generalkapitel till provinsial i sin provins i Milano. Under denna tid nedtecknade han sina berömda söndagspredikningar. År 1228 begav han sig till Rom för att ordna provinsens angelägenheter. Den helige fadern Gregorius IX, som var nyfiken efter att ha hört ryktena om honom, bjöd in honom att predika. Predikan gjorde så starkt intryck på honom att han kallade Antonius ”förbundets ark”. Han fick också i uppdrag av påven att under en tid predika för de stora skaror av pilgrimer som besökte den eviga staden. På uppdrag av kardinal Rainoldo Conti, sedermera påven Alexander IV, skrev Antonius predikningar för alla högtider och predikade även i Rom under hela stora fastan.

Under ordens generalkapitel år 1230 hade den redan sjuke och utmattade Antonius avsagt sig provinsialsposten och begivit sig till Padua. Trots sin intensiva apostoliska verksamhet var han alltid djupt förenad med Herren och förde ett intensivt böneliv.  En from legend säger att han en gång när han var försjunken i bön såg Jungfru Maria med Jesusbarnet i en syn. Guds Moder lät Antonius hålla barnet som omfamnade honom, kysste honom och tackade honom för allt han gjorde för hans Kyrka. Antonius hade också andra extraordinära gåvor som bilokation, profetians gåva och att kunna läsa i andras hjärtan. Trots allt detta förblev han enkel och ödmjuk.

Sjuk och utmattad av alltför mycket arbete insomnade han i Herren med Mariahymnen ”O gloriosa Virginum” på sina läppar, fredagen den 13 juni 1231 endast trettiosex år gammal. Han begravdes i Padua den nästkommande tisdagen. Hans begravning samlade otaliga skaror av troende. Redan nästa år, den 30 maj 1232, helgonförklarades han av påven Gregorius IX. År 1946 utnämndes han av påven Pius XII till kyrkolärare. Han benämns ”Doctor Evangelicus”, den evangeliske läraren. Hans reliker förvaras i den praktfulla basilika som uppfördes till hans ära i Padua där han kallas ”Il Santo”, Helgonet med stort H. När hans kropp år 1263 skulle överföras till den nybyggda basilikan visade det sig att hans tunga, med vilken han under sitt liv med så stor iver predikat Guds Ord, förblivit orörd. Den placerades i ett särskilt kristallrelikvarium där den förvaras än i dag. År 1981 öppnade man hans grav ännu en gång för att undersöka hans skelett. Den vetenskapliga analys man gjorde visade att Antonius var 190 cm lång och hade avlångt ansikte och mörkbrunt hår. På hans knäskål fann man tunna sprickor vilket tyder på att han tillbringat mycken tid på knä.

Den helige Antonius av Padua firas i hela den katolska Kyrkan på årsdagen av sin död, den 13 juni. Han framställs oftast med Jesusbarnet i sin famn, med evangelieboken, med en lilja (kyskhetens och renhetens symbol), ibland med en fisk eller en kaka bröd. Han är skyddshelgon för Lissabon, Padua, återfinnandet av det som gått förlorat eller blivit borttappat, resande och personer som gått vilse. Också många ordenskongregationer har tagit honom till sin andlige fader och skyddspatron.

Dagens moderna värld som tycks ha tappat bort tron på Gud och därmed också meningen med sin existens behöver en sådan mäktig förebedjare och ett sådant lysande exempel som den helige Antonius av Padua. Må han med sitt livs exempel och sina förböner ledsaga oss, dagens vilsegångna människor, tillbaka till Gud och tron.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

4. Den helige Bonaventura

Biskop och kyrkolärare

Giovanni Fidanza föddes någon gång mellan år 1217 och 1221 i Bagnoregio i närheten av Viterbo i Italien. Hans far var läkare. Föräldrarna var mycket oroliga att den nyfödde pojken inte skulle överleva eftersom han var svag och sjuklig. Enligt en from legend bar hans djupt troende mor honom till den helige Franciskus av Assisi som botade honom. När Franciskus såg honom skulle han ha sagt: ”O, buona ventura!” vilket betyder: O vilken lycklig framtid.

Mellan år 1236 och 1242 studerade den unge Giovanni filosofi vid universitetet i Paris. Efter avslutade studier började han ställa sig den viktiga frågan: ”Och nu? Vad skall jag göra med mitt liv?” Franciskanerna hade ett kloster i Paris sedan år 1219. Deras enkla levnadsätt väckte den begåvade pojkens uppmärksamhet. Efter många år förklarade han för en av sina medbröder i ett brev att det franciskanska livet tedde sig attraktivt för honom eftersom han insåg att det var inspirerat av Gud. Han såg en parallell mellan franciskanorden och Kyrkan. Franciskanorden grundades av den enkle obildade Franciskus och en liten skara likasinnade enkla män, som först efter ett tag drog till sig även de kloka och högutbildade. Själva Kyrkan grundades av Kristus med hjälp av tolv enkla apostlar som var fiskare, och växte först senare ut och gav fantastiska teologer.

Vid tjugofem års ålder trädde Giovanni in i franciskanorden och fick sitt ordensnamn Bonaventura på grund av de ord som den helige Franciskus, minoriternas grundare, skulle ha uttalat om honom flera år tidigare. Efter novitiatet studerade han mellan år 1243 och 1248 den heliga teologin vid universitetet i Paris hos dåtidens mest berömda franciskanska professorer som Alexander Halesius, Odo Rigaldi och andra. Där fick han en grundlig utbildning och god allmänbildning. Sedan undervisade han själv under ett antal år i flera franciskanska kloster. Vid den tiden utbröt i universitetsmiljön i Paris en kraftig förtalskampanj riktad mot tiggarordnarna, franciskanerna och dominikanerna. Man ifrågasatte deras rätt att undervisa vid universiteten och till och med äktheten i deras gudsvigda liv. För många av kyrkans män var det utan tvekan svårt att förstå tiggarordnarnas nya syn på ordenslivet. Dessutom finns även i de mest fromma kyrkliga miljöer en nypa mänsklig svaghet i form av avundsjuka. Bonaventura inledde på ett energiskt och kompetent sätt en polemik mot dessa åsikter och tog sin älskade orden i försvar. Konflikten upphörde år 1257, åtminstone för en tid, då den helige fadern Alexander IV själv ingrep och tog tiggarordnarna i försvar. Efter det kunde Bonaventura fortsätta att obehindrat undervisa vid Paris universitet.

Han måste ha ansetts vara mycket from, lärd och dygdefull också av sina medbröder eftersom han redan vid trettiosex års ålder den 2 februari 1257 valdes till sin ordens generalföreståndare, vilket avbröt hans karriär vid universitetet. På ett klokt och hängivet sätt ledde han sin orden under sexton långa år, mellan år 1257 och 1273.

Minoriternas situation efter Franciskus död år 1226 hade förändrats markant vilket förutom yttre angrepp medförde en inre kris. Ordensbröderna växte snabbt i antal. När Bonaventura tillträdde som general fanns över trettio tusen franciskaner utspridda över hela västvärlden, Nordafrika, Mellanöstern och även Peking i Kina. Dessa bröder levde i olika miljöer, mötte olika utmaningar och hade olika behov. Deras livssituation skilde sig markant sinsemellan. Vid den tiden fanns också många franciskanska professorer vid de olika universiteten. Orden brottades med nya utmaningar och befann sig i en helt annan situation än på sin grundares tid. Vissa spänningar inom själva orden uppstod direkt efter Franciskus död, men nu blev de synligare och kunde leda till ordens splittring. Det gällde tillämpningen av det franciskanska idealet i det vardagliga livet. Att vara generalföreståndare för en så stor och dynamiskt växande orden var en utmaning för Bonaventura. Han ville främja ordens tillväxt men samtidigt bevara den äkta franciskanska andan och enheten mellan bröderna som många gånger representerade olika fraktioner inom orden. För att åstadkomma detta skrev han ordens första konstitutioner, som vid sidan av och i samklang med regeln på ett sunt och enhetligt sätt skulle reglera brödernas vardagliga liv. Styrkan låg också i att de inte var helt revolutionerande. Till stor del tog han vara på redan fungerande och väl beprövade föreskrifter, seder och traditioner. Dessa konstitutioner godkändes vid ordens generalkapitel i Narbonne i Frankrike år 1260. På grund av dem kallas den helige Bonaventura för franciskanordens andre fader eller grundare.

Bonaventura var dock medveten om att själva lagen, hur klok den än är, inte räcker för att bevara hjärtanas endräkt. För att åstadkomma detta måste man dela samma ideal och ha samma motivation. Därför ville han framställa den sanna, verkliga bilden av ordens grundare, hans karisma, liv och lära. Med stor noggrannhet samlade han material och vittnesbörd om Poverello, Guds lille fattige. Han lyssnade också uppmärksamt till dem som kände honom personligen. Utifrån detta skrev han den omfattande biografin om helige Franciskus av Assisi, den så kallade ”Legenda maior” och dess kortare version ”Legenda minor”. Dessa biografier blev godkända av bröderna på ordens generalkapitel i Pisa år 1263 och blev därmed Poverellos officiella biografier som skulle ge andlig föda och inspiration åt kommande generationer av Fratres Minores.

Vilken är då bilden av Franciskus som Bonaventura, hans trogne, andlige son och efterträdare ger? Enligt honom är Franciskus ”alter Kristus”. Franciskus söker Kristus för att av kärlek till honom efterlikna honom och se världen med hans ögon. Denna bild av Franciskus ger den helige Bonaventura åt alla Franciskus lärjungar som ett exempel att efterlikna.

Bonaventura hade en stor devotion till Herrens lidande, som han ofta begrundade, och till Jungfru Maria. Tack vare honom grundades i Kyrkan år 1263 en ny Mariafest, Jungfru Marias Besök som vi efter Andra Vatikankonciliet i den förnyade liturgin firar den 31 maj.

Den 3 juni 1273 skedde ännu en stor förändring i Bonaventuras liv. Den helige fadern Gregorius X vigde honom till biskop av Albano och utnämnde honom till kardinal. Han informerades om det när han befann sig i klostrets kök och diskade tallrikar efter en måltid. Det tyder på att de mest enkla och vardagliga sysslor inte var främmande för den berömde professorn och ordens generalföreståndare.

Kardinal Bonaventura var på den helige faderns uppdrag med om att förbereda det berömda konciliet i Lyon i Frankrike som åtminstone för en kort tid lyckades återställa enheten mellan den romersk-katolska Kyrkan och den grekisk-ortodoxa. Han dog också mitt under detta koncilium den 15 juli 1274 i Lyon. Där fick han en ”kunglig” begravning som förrättades av påven, fem hundra biskopar och över ett tusen teologer samlade till konciliet. Han helgonförklarades av påven Sixtus IV år 1482, och år 1588 utnämndes han till kyrkolärare av påven Sixtus V. På grund av att han betonade kärleken så mycket i sin teologi, fick han namnet ”doctor seraphicus”, den serafiske läraren. Tillsammans med den helige Tomas av Aquino, kallad ”doctor angelicus”, den änglalike läraren, anses han vara 1200-talets viktigaste gestalt och en av de främsta skolastiska teologerna. Påven Sixtus V har jämfört dem med två kandelabrar som med sin vishet belyser hela Kyrkan.

Den helige Bonaventura var en utomordentligt god filosof och teolog. Samtidigt var han en stor mystiker, ständigt förenad med Gud i bönen. Att människan var skapad av Gud till Guds avbild tolkade Bonaventura inte som att avbilden var en fysisk eller visuell sådan, utan likheten fanns i själen. Människan måste i sin vandring mot Gud förstå att hon skall bli lik Kristus, vilket sker först i skapelsen och sedan i dopet. Kristus hade kommit till världen för att bli den himlastege som Adam brutit sönder med sin synd. I sin teologi var Bonaventura starkt påverkad av den helige Augustinus av Hippo. Bonaventura menade att vandringen mot Gud började med det medfödda förnuftet, och att dess fullkomnande skedde i kraft av Guds ljus i bönen. Dess högsta form var den mystiska upplevelsen av insikt i Guds väsen.

Det franciskanska idealets, den franciskanska kallelsens fullkomlighet såg han i uppnåendet av en sann frid, det vill säga människans förening med Gud. Han uppmanade sina bröder att gå i den helige Franciskus fotspår och sträva efter förening med Gud genom kärlek. Kontemplationen skulle ha främsta platsen i franciskanbroderns liv och frambringa frukt i form av evangelisation. Bara genom att odla inre bön och sträva efter djup förening med Gud kan franciskaner predika frid för andra. Enbart sådana ordensmän kan leda andra till förening med Gud. Bara den som verkligen älskar kan få kännedom om Guds innersta hemligheter, enligt Bonaventura.

Den helige Bonaventura är även känd och uppskattad i den ortodoxa kyrkan. Hans andlighet och kärlek till kontemplationen är i samklang med hjärtats bön, Jesusbönen, som är så viktig och utbredd i den östliga traditionen.

Bonaventura firas i kyrkans liturgi på årsdagen av sin död, sin himmelska födelsedag den 15 juli. I den kyrkliga konsten framställs han i den franciskanska ordensdräkten med det biskopliga pektoralkorset på sitt bröst, ibland med en ängel som kommer till honom med mitran eller med kardinalshatten. Han är franciskanernas och teologernas skyddshelgon.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

5. Den salige Johannes Duns Scotus, präst

1266 – 1308

Den salige Johannes Duns Scotus (från Skottland) är en av medeltidens främsta skolastiska filosofer och teologer. Han föddes omkring år 1265 i Skottland nära en liten stad som hette Duns, därav hans andra namn. År 1280 gick han i sin farbrors, Elias Duns, fotspår och trädde in i franciskanorden. Den 17 mars 1291 blev han prästvigd och sändes nästan omedelbart av sina föreståndare till Paris för att fortsätta sina studier, som han påbörjat vid universitetet i Oxford. Universitetet i Paris var vid den tiden ett av Europas bästa och mest ledande, och att han sändes dit av sina föreståndare direkt efter prästvigningen tyder på att han var mycket begåvad. Han studerade där mellan år 1293 och 1296. Därefter undervisade han vid universiteten i Cambridge, Oxford och även i Paris. Som en god franciskan hyste han stor respekt för och kärlek till den helige fadern. Under en konflikt mellan påven Bonifacius VIII och den franske kungen Filip IV år 1303 fördrevs han från Paris på grund av sin orubbliga lojalitet mot påven. Ett år senare kom han tillbaka till Paris och fick där magisters titel i teologi. År 1307 flyttade han till Köln i Tyskland för att undervisa sina medbröder. Där dog han året därpå, den 8 november 1308, bara fyrtiotre år gammal.

Duns Scotus utarbetade en egen riktning inom teologin och filosofin, kallad scotism. Den store dominikanske teologen, helige Thomas av Aquino, hade under 1200-talet uppfört en monumental tankebyggnad som i sig inrymde hela samtidens teologiska och filosofiska vetande. Duns Scotus betydelse inom den kristna idéhistorien låg främst i att han gav teologin en ny riktning och därmed förberedde den upplösning av skolastiken som skedde i slutet av medeltiden. Han var visserligen liksom Thomas ”realist” men hade inte samma tilltro som denne till den lärda spekulationens bärkraft. Han försökte förena den store franciskanske teologen helige Bonaventuras augustinska lära med Aristoteles filosofi som han tolkade mer kritiskt än Thomas av Aquino. Eftersom han skattade viljan och kärleken högre än den stränga logiken uppfattade han Gud mindre som intellekt än som outgrundlig vilja.

I sina teologiska verk strävade han efter att förklara den treenige Gudens mysterium. Han böjde sig också över inkarnationens mysterium. Han menade att inkarnationen, Guds människoblivande, skulle ha ägt rum även om de första människorna inte hade fallit i arvsynd. Den salige Duns Scotus hyste även stor kärlek till Jungfru Maria. I den medeltida teologiska debatten kring hennes utkorelse och fullkomliga renhet försvarade han ivrigt denna sanning. I sitt verk Opus Oxoniense skriver han att Jungfru Maria på grund av inkarnationen skonades från arvsyndens fläck redan från konceptionen, av sin Son som är den ende, fullkomlige Frälsaren och människornas återlösare. Detta påstående utgjorde ett genombrott i den teologiska debatten. Ståndpunkten kallas också den ”franciskanska skolan”. Den erkändes av hela Kyrkan då den helige fadern Pius IX den 8 december 1854 fastställde Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet som dogm, en trossats som skulle tas emot av hela Kyrkan. Duns Scotus teologi var också starkt kristocentrisk. Detta ledde till att påven Pius XI den 11 december 1925 instiftade en ny högtid i Kyrkans liturgi, Kristus Konungens högtid som skulle firas sista söndagen i oktober och som efter den liturgiska reformen flyttades till kyrkoårets sista söndag. Den skulle påminna oss om att allt har sin början och sin fullbordan i Jesus Kristus.

Den salige Johannes Duns Scotus formades i den helige Franciskus av Assisi, den helige Bonaventuras och de andra franciskanska mystikernas skola till att efterlikna sin herre Jesus Kristus. Han var en filosof som förde ett intensivt andligt, inre liv och en teolog som studerade teologin bokstavligen på knä. Under hela sitt liv sökte han att bättre förstå vem Gud är för att älska och vörda honom ännu mer. Direkt efter sin död kallades han av påven Klemens V för ”doctor subtilis”, den subtile läraren, på grund av sin teologiska skicklighet. Hans grav i franciskanernas kyrka i Köln blev snart en vallfartsort där otaliga skaror av troende katoliker bad om hans förböner och blev bönhörda. Hans rykte nådde långt utanför de franciskanska klostren och utanför Tysklands gränser. Trots att hans helighet erkändes av så många, tog själva helgonförklaringsprocessen mycket lång tid. Han helgonförklarades först av den helige påven Johannes Paulus II den 20 mars 1993. När samme påve under sin första apostoliska resa till Tyskland den 15 november 1981 besökte hans grav i Köln kallade han den store teologen för ”trons andliga borg”. Också den salige påven Paulus VI hyste stor vördnad för Johannes Duns Scotus. I sitt apostoliska brev Alma Parens till de katolska biskoparna i Storbritannien den 14 juli 1966 på 700-årsdagen av Duns Scotus död, kallade han honom ”ett motgift mot dagens ateism”. Påven påminde då också om att Duns Scotus var den sanna dialogens mästare. Med hjälp av dialogen som är inrotad i evangeliet och Kyrkans urgamla apostoliska tradition strävade han efter den enhet i mångfalden som Kristus själv bad om.

Den salige Johannes Duns Scotus firas årligen i Kyrkans liturgi den 8 november.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

6. Den helige Felix av Cantalice

1515 – 1587

En ständig beredskap och strävan efter att rannsaka sig själv, omvändelse och att söka den ursprungliga ivern utgör en del av franciskanordens andliga DNA. Denna strävan i den helige Franciskus av Assisi så kallade första orden har funnits från början. Redan under ordensgrundarens livstid kunde man observera att det fanns olika tolkningar av hur hans ideal konkret skulle förverkligas i brödernas liv. I takt med ordens dynamiska utveckling gjordes flera försök, ofta på olika håll och oberoende av varandra, att reformera orden för att nå den ursprungliga strängheten och på ett fullkomligare sätt leva enligt den franciskanska regeln. Det ledde slutligen till att den första orden uppdelades i två autonoma grenar, Ordo Fratrum Minorum de Observantia och Ordo Fratrum Minorum Conventualium, vilka godkändes av påven Leo XIII den 29 maj 1517 med hans skrivelse Ite et vos in vineam meam. Man trodde och hoppades att detta en gång för alla skulle göra slut på de reformatoriska tendenserna i franciskanorden, men den Helige Ande, som den helige Franciskus av Assisi kallade för ordens generalföreståndare, ville något annat.

Redan år 1525 upplevde broder Mateo de Bascio, som tillhörde de så kallade observanternas gren, en stark längtan att föra ett strängare och mera kontemplativt liv som eremit, ett liv som enligt honom skulle vara mer i den helige Franciskus av Assisi anda. De gamla källorna anger att han fick en privat uppenbarelse av den helige Franciskus som skulle ha uppmuntrat honom till detta. Broder Mateo hade inte för avsikt att reformera orden. Efter ett antal år återvände han också till observanterna. Han bytte dock sin ordensdräkt till en enklare med en stor spetsig luva, kapuschong (på italienska cappuccio) fastsydd på dräkten. Denna skulle senare ge namn åt den nya franciskanska ordensgrenen, cappuccini (de som bär luvan) eller kapuciner. Han bosatte sig som eremit nära den lilla italienska staden Camerino i Marche. Det gav den första impulsen till den nya reformen. Så småningom anslöt sig andra likasinnade franciskanbröder till broder Mateo. Det väckte ordensledningens oro och bringade den nya lilla kommuniteten mycket lidande. Redan från början hade de dock vunnit det enkla folkets beundran och kärlek framför allt tack vare sin insats under pestepidemin som brutit ut i trakten. När alla andra flydde var det enbart de första kapucinerna som tog hand om de sjuka och begravde de döda. På grund av det och tack vare Catarina Cibo, Camerinos furstinna som gav dem sitt fulla stöd, blev den nya reformen godkänd av påven Clemens VII med hans skrivelse Religionis zelus redan den 3 juli 1528. Då underordnades den unga kommuniteten konventualfranciskanernas generalföreståndare. Kapucinorden godkändes slutligen som en autonom gren av den helige Franciskus av Assisi första orden av påven Paulus IV med hans skrivelse Pastoralis officii år 1560, men vägen dit var lång och mödosam.

Den nya franciskangrenens första tid var mycket turbulent och inte fri från fel och misstag. De första kapucinska generalföreståndarna lämnade orden, och pater Bernard Ochino som valdes till ordens generalföreståndare år 1538 avföll till och med från den katolska tron och blev protestant. Det var ett stort slag mot den nya kommuniteten som saknade stabilitet. Allt detta ledde till att man blev misstänksam och kritisk mot kapucinerna och påven Paulus III övervägde till och med att upplösa den kapucinska grenen. De rättrogna bröderna förlorade dock aldrig hoppet och förtröstan på Gud, utan höll fast vid sin kallelse på ett heroiskt sätt. Det visar att den mänskliga svagheten och synden inte har kraft att stå i vägen för Guds outgrundliga planer. Enbart Gud är mäktig att även ur den mänskliga svagheten och till och med ur synden föra ut något gott. Många gånger lär det oss människor en djup ödmjukhet och att inte lita bara på vår egen rättfärdighet. Det visade sig så småningom att Gud i sin försyn hade stora planer för den nya, hårt prövade orden.

Året var 1515. I en from bondfamilj i den lilla italienska staden Cantalice föddes en pojke som i dopet fick det vackra namnet Felix, vilket betyder den lycklige. Han var tredje barnet i familjen och hade tre bröder och en syster. Föräldrarna hette Santo och Santa vilket betyder de heliga. De var enkla, hårt arbetande fattiga bönder men de var fromma och strävade efter att föra sin djupa tro vidare till barnen. Söndagsmässan och den gemensamma bönen var en naturlig del av familjens liv. De fattiga föräldrarna hade inte råd att ge sina barn någon utbildning och den lille Felix fick aldrig lära sig läsa och skriva. Trots det kunde han alla de bibliska berättelserna och kände många helgonberättelser. Han utnyttjade alla tillfällen till att be andra att läsa ur Bibeln och ur andliga böcker för honom. Han hade också ett gott minne. Det sägs att han redan från barndomen var mycket from. Han tyckte om ensamheten och drog sig ofta undan för att av pinnar tillverka små kors och be framför dem och meditera över Herrens lidande. Han brukade också skänka de små korsen till andra, en sed som han var trogen livet ut. Redan från barnsben lärde han sig att arbeta hårt.

När han var bara tolv år gammal började han arbeta hos en rik familj i Citta Ducale för hjälpa sina fattiga föräldrar. Först fick han valla boskap och när han blev större hjälpte han till med tungt arbete på åkrarna. Felix älskade ensamheten. Han tyckte inte om onödigt prat men när han tilltalades svarade han alltid artigt och vänligt. Att söka Gud i tystnaden, bönen och ensamheten utgjorde hans inre behov. Av sitt lilla rum gjorde han ett eremitage. Han fastade ofta och regelbundet. Under fastans dagar åt han sin första enkla måltid efter solnedgången. Söndagar och högtider reserverade han för Gud. Då gick han till bikt, deltog med stor fromhet i den heliga mässan och tillbringade långa timmar i bön i kyrkan. Det sägs att han ofta föll i extas under mässan. Han hade också bilokationens gåva. Ibland sågs han i kyrkan försjunken i bön och vid samma tid sågs han också ute på fältet vid arbetet. När han hade tillfälle bad han de läskunniga att läsa eremiternas och ökenfädernas biografier för honom. Deras exempel fyllde hans hjärta med iver och han längtade efter att likna dem. Mer och mer längtade han efter att offra sitt liv helt åt Gud och drömde om det gudsvigda livet.

I Citta Ducale fanns vid den tiden ett kapucinkloster. Den unga nyligen av Kyrkan godkända franciskanska ordensgrenen var ännu inte väletablerad. Den brottades med både yttre och inre problem. Bröderna förde dock ett mycket strängt, asketiskt och fattigt liv. Till skillnad från andra franciskaner strävade man inte enbart efter att på ett fullkomligare sätt leva enligt den franciskanska regeln utan framför allt att efterlikna sin grundare, den helige fader Franciskus, i hans dygder. Franciskus själv skulle vara brödernas ”levande” regel. Tillsammans med Franciskus och som han, försökte man efterlikna vår Herre Jesus Kristus och gå i hans fotspår. Man strävade också, liksom den helige Franciskus, efter att förena det apostoliska livet med det djupt kontemplativa eremitlivet. Allt detta attraherade och lockade den unge Felix, men det tog tid innan han vågade ta det avgörande steget och förverkliga sin dröm om ordensliv. Herrens sätt att leda sina utvalda är många gånger häpnadsväckande.

Året var 1543. Felix var då tjugoåtta år gammal och arbetade fortfarande hos den rika familjen i Citta Ducale.  En gång skulle han plöja åkern med ett par unga oxar som ännu inte var vana vid det arbetet. Helt plötsligt blev oxarna skrämda och sprang iväg. De välte omkull Felix som hamnade under plogen. De som såg detta var övertygade om att han hade omkommit men helt mirakulöst klarade han sig med livet i behåll. Bara hans kläder blev helt sönderrivna. När Felix insåg vad som hänt ropade han: ”Herre, förbarma dig över mig. Nu vet jag vad du kräver av mig. Nu är jag beredd att följa dig”. Han avslutade sin tjänst hos godsets herre och pengarna som han så mödosamt tjänat ihop delade han ut bland de fattiga. Han bestämde sig för att träda in hos kapucinerna. När man frågade honom varför han inte gav några pengar åt sina bröder som han älskade så mycket, svarade han: ”Vår Herre Jesus Kristus råder oss att göra så. Jag vill lyda honom i allt”.

Felix knackade på kapucinklostrets port och bad att få bli antagen i deras orden. Guardianen, klostrets föreståndare, tog honom till kyrkan, pekade på den korsfäste Kristus och sade: ”Här är det han som är vårt exempel. Så som den korsfäste Kristus gick sitt lidandes väg till mötes, så får också vi hinna ikapp honom på denna väg”. När guardianen försäkrat sig om att Felix menade allvar och var orubblig i sin önskan att ingå i det gudsvigda livet, skrev han ett rekommendationsbrev till ordens generalföreståndare och skickade honom med brevet till Rom. Efter arton timmars mödosam fotvandring var han framme. Också generalföreståndaren var i början ganska sträng mot honom men blev snabbt övertygad om den nye kandidatens ödmjukhet, ärlighet och beslutsamhet. Han skickades till det lilla klostret i Antocola där kapucinerna hade sitt novitiat. Åtta dagar senare ikläddes han den kapucinska ordensdräkten och inledde novitiatet. Märkligt nog bytte man inte hans namn, vilket annars var brukligt. Man behöll hans dopnamn, Felix, alltså den lycklige. Det var han verkligen denna dag. Hans dröm, det som Gud kallade honom till, började förverkligas.

Novitiatet var en svår tid i broder Felix liv. Hans helighet luttrades i prövningarnas eld. Han plågades av olika slags frestelser som dittills varit okända för honom. Om allt det berättade han ärligt för novismästaren och bad ännu mer och ivrigare om hjälp från ovan att övervinna det. Hans novismästare skrev om honom: ”Jag har ett intryck av att broder Felix ber hela tiden och oavbrutet. Han tycks själv vara en enda stor bön”. Ett asketiskt liv fyllt av bot tycktes inte svårt för denne novis. Gud prövade dock hans uthållighet på andra sätt. Under ett helt år led han av feber och kände sig nedstämd. Ingenting gladde honom. Allt tycktes svårt och motbjudande, men han strävade efter att övervinna sig själv och fortsatte att be och arbeta som vanligt, som om han vore frisk. Han bekymrade sig bara över att föreståndarna tvekade att låta honom avlägga ordenslöftena på grund av hans klena hälsa. Han var dock mycket uppskattad av sina föreståndare och den 18 maj 1545 gick hans dröm i uppfyllelse. Han avlade då sina första löften.

Därefter flyttades han till kapucinklostret i Tivoli utanför Rom för att i en lugnare miljö kunna återhämta sig efter sjukdomen. Där fortsatte han sitt ordensliv under pater Mikaels andliga ledning. Denne var en erfaren, välutbildad och from ordensman. Under hans ledning fördjupade broder Felix ännu mer sin varma kärlek till den korsfäste Kristus. Hans medbröder började beundra Felix när de såg hans varma iver i tron, hans ödmjukhet, fromhet och andra dygder. De undrade hur det var möjligt att en enkel bonde som för inte så länge sedan vallade boskap och plöjde med oxar kunde vara så vis på det andliga planet. Felix var mycket ödmjuk och ville inte framstå som förmer än den han verkligen var. Som bonde var han noga med att utföra sitt arbete så ärligt och bra han kunde. Som ordensbroder strävade han efter att tjäna Gud med samma noggrannhet. Han följde noggrant den franciskanska regeln och sin unga ordens konstitutioner, seder och andra föreskrifter. Han levde alltid i strikt lydnad, fattigdom, djup bön, ödmjukhet, tacksamhet och den inre glädjens anda.

Kapucinerna var liksom andra franciskaner en tiggarorden. De levde i stort sett på allmosor. Varje kapucinskt kloster hade en eller flera bröder vars uppdrag var att vandra runt och tigga ihop mat för dagen till sina kommuniteter. Det var kapucinernas konkreta uttryck för tilliten till Guds försyn. Att Gud själv genom de fromma troendes godhet och generositet tar sig an sina tjänare och deras materiella behov var kapucinernas djupa övertygelse. När Felix var trettiotvå år flyttades han till Rom. Där anförtroddes han uppgiften att varje dag samla mat och allmosor för klostrets överlevnad. Det var en uppgift som gavs bara åt mogna och erfarna bröder och det visar hur stort förtroende föreståndaren hade för den trettiotvåårige Felix som nyligen avslutat novitiatet. Denna uppgift hade han varje dag i hela fyrtio år, från år 1547 till sin död år 1587. Varje morgon direkt efter morgonmässan begav han sig ut på den stora stadens gator för att knacka dörr och be om en allmosa för klostret och för de fattiga. Ibland mottogs han med glädje och vänlighet och fick erfara stor generositet, men ofta fick han höra beska ord och i stället för allmosan fick han ta emot förolämpningar. För allt tackade han med samma orubbliga ro och vänlighet med orden ”DEO GRATIAS”, vilket på latin betyder Gud, vi tackar dig. Under sina dagliga långa vandringar på Roms gator fick han se mycket av mänsklig nöd, synd och elände. Han fick bevittna tvister mellan människor i familjerna och mellan grannar. Han försökte dock gå till dessa människor med evangeliet i hjärtat och var god och artig mot alla, även mot dem som skymfade honom. Han lönade aldrig ont med ont men visade orubbligt tålamod och medlidande med alla. Detta väckte så småningom omgivningens beundran och respekt. Folket började kalla honom ”broder Deo Gratias” och många väntade ivrigt på hans besök. Även judar gav honom generösa allmosor. Han tog emot dem av alla med samma respekt och tacksamhet.

Under sina vandringar såg han också mycket av den materiella fattigdomen. Han bevittnade att fattigdom kunde leda människor till misströstan och ibland till moraliskt förfall. Därför fick han föreståndarens tillstånd att dela med sig av det han lyckats tigga ihop åt dem som var i ännu större nöd.

På söndagar besökte han de sjuka i den eviga stadens sjukhus. Ibland besökte han också sina vänners och välgörares hem. Till dem delade han ut de små träkors han tillverkat under sina få lediga stunder. Han tröstade de sjuka och förklarade meningen med lidandet för dem. Han försäkrade dem att lidandet kan ha en djup mening om man förenar det med Jesu Kristi lidande och Jesu kors och på så sätt offrar sitt lidande åt Gud. Ett sådant lidande förenat med bön har en frälsande kraft. På så sätt predikade han med enkla ord evangeliets glada budskap. Broder Felix barmhärtighet lyste ännu starkare under pestepidemin som bröt ut i Rom år 1550. Med beslutsamhet och mod tog han hand om de smittade utan att bry sig om att det kunde kosta honom livet.

Det största inflytandet hade han dock på barnen. Barn drogs till honom. Så snart den enkle brodern Deo Gratias visade sig på gatan med sin stora påse på ryggen omringades han av dem. Han tog alltid tillfället i akt att med enkla ord undervisa dem i katekesen, varna för synden och uppmana till dygd. Han lärde dem böner och andliga sånger. Han hade stort medlidande med de sjuka barnen. Många gånger tog han olja från den eviga lampan vid tabernaklet och tecknade med den det heliga korset på de sjuka barnens pannor. Sedan bad han ivrigt till Gud om deras tillfrisknande. Det enkla tecknet och hans varma förböner ledde ofta till mirakel. När man tackade honom sade han alltid: ”Det är Jesus som botar. Gå till kyrkan, fall på knä framför tabernaklet och tacka honom”. Därför brukar kapuciner på hans dag välsigna oljan, den så kallade helige Felix olja och med den smörja barn och alla andra som önskar ställa sig under den helige Felix beskydd och be om hans förböner.

Den helige Felix av Cantalice ansågs vara oersättlig i sitt kloster i Rom. Under hela fyrtio år flyttades han ingenstans, vilket strider mot ordens vanliga praxis. Tack vare det blev han välkänd i den eviga staden. Han kallades för staden Roms apostel. Under sina regelbundna, mödosamma vandringar blev han också nära vän med många av dåtidens helgon: den helige Franciskus Borgia, helige påven Pius V, helige Carlo Borromeo, helige Aloisius Gonzaga, helige Camillo de Lellis och framför allt den helige Filippo Neri som också med stor framgång tog hand om Roms gatubarn. Han var god vän med kardinal Felix Peretti som senare valdes till påve och tog namnet Sixtus V. Denne visste att broder Felix hade en profetisk gåva och därför frågade han en gång skämtsamt: ”Broder Felix, blir jag någon gång vald till påve?” Broder Felix svarade: ”Jag vet att ers eminens skämtar nu, men det kommer faktiskt att ske. Försök vara en god påve för att på ett bra sätt leda Guds Kyrka”. Så småningom valdes kardinal Peretti efter Gregorius XIII:s död till påve och trots sin redan höga ålder var han en av epokens mest dynamiska påvar.

Till skillnad från många andra kapucinska helgon bad broder Felix sällan den heliga rosenkransen. En gång bekände han för en av sina medbröder att så fort han började be rosenkransen, rycktes hans ande åt den kontemplativa inre bönen så att han sällan kunde avsluta rosenkransen. Ibland räckte det för honom med ett ord av den muntliga bönen för att falla i extas. I lydnadens anda försummade han dock aldrig de muntliga böner som var föreskrivna i regeln. Det tog bara mer tid för honom att be dem, ty de övergick ofta i den inre kontemplativa bönen. På grund av sina uppgifter utanför klostret kunde han inte alltid vara med på de gemensamma bönerna med sina medbröder. Hans långa vandringar på stadens gator hindrade honom inte från inre samling och bön. När han fick uppleva något gott och glädjande, tackade han omedelbart Gud för det. När han bevittnade synd eller mänskligt elände bad han Gud om förlåtelse och hjälp. Han bad för alla han mötte på sin väg. Allt som han upplevde under dagen tog han med sig i sitt hjärta till klostret för att ännu en gång anförtro det åt Gud under nattens timmar som han reserverade för bönen.

Roms klimat var tungt för honom. På somrarna var det varmt och på vintrarna kunde det vara mycket kallt. Han klagade dock aldrig. I stort sett hela året gick han barfota och hans nakna fötter var nästan alltid täckta av sår.

Varje dag, efter en lång arbetsdag, sov han en timme på kvällen. När bröderna hade gått till sängs, brukade han stiga upp och gå till kyrkan. Han gick först runt med ett tänt ljus för att försäkra sig om att han var ensam där. Han ville inte bli störd av någon annans närvaro. Det som försiggick mellan honom och hans Herre skulle vara hans hemlighet.  Ändå lyckades ibland en och annan nyfiken medbroder gömma sig i någon vrå i kyrkan. Felix brukade falla på knä framför tabernaklet och inleda den inre bönen med en antifon eller en vers från Bibeln, som han kunde nästan utantill. Hans bön var mycket känslomässig. Ofta avbröts den av suckar och tårar. En gång sågs Felix av broder Franciskus av Pistola, då han med händerna utsträckta som på ett kors ropade: ”Herre, jag anförtror åt dig detta folk, alla våra välgörare”. Han grät i en kvart och sedan förblev han orörlig liksom i extas i två timmar framför sakramentet. En annan gång sågs han när han i extas ropade: ”Jag har innerligt längtat efter att äta denna påskmåltid tillsammans med er” och efter en stund ”Den som kysser mig kommer att förråda mig”. Tydligen återupplevde han då Skärtorsdagens händelser. Under bönen brukade han vara liksom berusad av Guds kärlek. En annan gång hörde en av bröderna hur broder Felix samtalade med den helige Franciskus av Assisi och sade: ”O fader Franciskus! Ta din arme broder Felix i ditt beskydd”.

Vid midnatt ringde han efter dåtidens bruk i kyrkklockan för att väcka sina medbröder till nattens officium, tidebönen, medan han själv gick för en kort vilostund. Efter officiet brukade han återvända till kyrkan för att fram till morgontimmarna meditera över Herrens lidande. Det var kontemplationen av den korsfäste Kristus som ledde broder Felix till en djup förening med Gud och sist till helighetens höjder.

Han tyckte om att upprepa att han som analfabet bara kände till sex bokstäver, fem röda och en vit. Med de fem röda menade han Jesu Kristi fem sår och med den vita Jungfru Maria som han älskade med varm barnakärlek.

Julhögtiden var en av hans favoriter. Han förberedde sig alltid extra noga inför den med bön och fasta. Han byggde en liten julkrubba åt sig för att framför den meditera över Guds människoblivande och Guds gränslösa kärlek till människan. Då brukade han med tårar i ögonen ropa ”Jesus, Jesus, Jesus”. Pater Lupus såg hur broder Felix en gång bad om natten. Han kastade sig på golvet framför Jungfru Marias altare och bad henne under tårar att hon åtminstone för en stund skulle ge honom sin son. Pater Lupus såg hur tavlans Jungfru Maria blev levande. Hon kom fram till Felix och räckte honom Jesusbarnet. Med stor kärlek tog han emot Jesusbarnet i sin famn och tårar rann från hans ögon. På grund av denna händelse framställs den helige Felix av Cantalice i den kyrkliga konsten alltid med Jesusbarnet i sin famn, precis som den helige Antonius av Padua.

I en syn under bönen fick han också veta när han skulle dö och att han efter sin död skulle vördas som helgon. Kort efter denna händelse fick han feber och blev allvarligt sjuk. Trots det övervann han sig själv och gick som vanligt ut från klostret på morgonen för att tigga på stadens gator. Det var först broder Mateo, hans trogne vän, som märkte hur svag Felix var och övertalade honom att komma tillbaka och vila. Under sjukdomen fick han all den hjälp han behövde. När man berättade för honom att det var dags att ta emot sista smörjelsen och viaticum blev han mycket lycklig. Han orkade bara viska ”Deo gratias” med svag röst. Sedan bad han ödmjukt sina medbröder om förlåtelse för allt besvär han tillfogat dem. Efter att ha emottagit de sista sakramenten bad han att få bli lämnad ensam för att ostörd kunna be och umgås med Gud. Broder Urban som stannat för att vaka vid hans dödsbädd försäkrade att broder Felix precis före döden fick en sista uppenbarelse av både Jesus och Maria.

Den helige broder Felix av Cantalice insomnade i Herren på Annandag Pingst den 18 maj 1587, samma dag som bröderna började sitt generalkapitel. Nästan omedelbart började mirakel ske vid hans kista. Hans fötter som alltid varit täckta av ärr och sår blev nu lena och mjuka. Många som bad vid hans kista blev botade och bönhörda. Ryktet om helgonets död spred sig snabbt. Klostrets lilla kyrka fylldes till brädden av bedjande troende. De klippte av bitar av den dödes ordensdräkt för att spara som reliker, och bröderna fick byta hans dräkt otaliga gånger före begravningen. Till och med påven själv kom för att be vid den enkle, ödmjuke broderns kista.

Broder Felix av Cantalice saligförklarades av påven Urban VIII den 1 oktober 1625 och helgonförklarades av påven Clemens XII den 22 maj 1712. Han firas i Kyrkans liturgi på årsdagen av sin död, sin himmelska födelsedag den 18 maj. Hans helighets vittnesbörd och folkets varma kärlek och vördnad för honom redan under hans livstid hade stor betydelse för den unga kapucinorden. Tack vare det kunde den i början så hårt prövade orden etablera sig och så småningom bli en av Italiens mest populära och älskade ordnar. Den helige Felix av Cantalice, som är den förste helgonförklarade kapucinbrodern, inleder en lång rad av kapucinska helgon som salig- och helgonförklarats av den katolska Kyrkan. Han vördas också som barnens skyddshelgon. Hans grav finns i kapucinernas klosterkyrka på Via Veneto i Rom. Hans älskade kapucinorden, uppdelad i provinser och custodior, finns nu på alla bebodda kontinenter och i nästan alla länder, sedan den 8 oktober 1986 även i Sverige. Ordens svenska custodia är uppdelad i fyra små klosterkommuniteter.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

7.  Den helige Serafin av Montegranaro

1540 – 1604

Den fattige italienske byggmästaren Jeremia Rapagnano och hans hustru Teodora Giovannuzzi som bodde i Montegranaro i närheten av Ancona, Italien, fick år 1540 sin andre son som de gav namnet Felix. Han var det andra barnet av fyra syskon. Föräldrarna var enkla och fattiga men de var djupt troende och fromma. Eftersom pojken inte ansågs särskilt begåvad skickades han när han blev större till en bonde i trakten för att valla får. Det gav honom tillfälle till ostörd bön och meditation, som han ägnade sig åt från unga år. Mycket tidigt förlorade han sina föräldrar. Efter deras död kallades han hem av syskonen för att hjälpa till i de olika sysslorna. Han var dock inte särskilt intelligent och hade svårt att klara de mer komplicerade uppgifterna. Det ledde till att syskonen ofta tappade tålamodet och många gånger behandlades han illa av dem, särskilt av sin äldre broder Silenzio.

När Felix fyllde sexton år trädde han in i kapucinorden. I början av novitiatet bytte man enligt dåtidens bruk broderns namn, och han fick namnet Serafin. Han skulle då ha sagt: ”Jag äger ingenting förutom ett krucifix och en rosenkrans men tillsammans med dem hoppas jag kunna hjälpa till i klostret och bli ett helgon”.

Trots sin välvilja och sina ansträngningar hade han också i klostret svårt att klara de mer komplicerade uppgifter som anförtroddes honom av hans föreståndare. På grund av det tillrättavisades han ofta. Medbrödernas beska ord och skämt tog han emot med ödmjukhet och tålamod. Långa timmar, särskilt om nätterna, tillbringade han försjunken i bön i kyrkan. En särskild händelse ledde till hans inre omvandling. En gång när han var i bön hörde han en röst från tabernaklet säga: ”Om du verkligen vill tjäna Herren måste du dö bort från dig själv och acceptera alla svårigheter”. Denna uppmaning hjälpte honom mycket. I klostret anförtrodde man honom olika uppgifter. Liksom den helige Felix av Cantalice skickades han ut för att samla mat och allmosor till klostret. Han var klostrets portvakt och arbetade även i trädgården. Han arbetade med tålamod och hängivenhet. På grund av hans ödmjukhet gav Gud honom så småningom många andliga gåvor såsom insikt, att kunna läsa i andras hjärtan och att med hjälp av sina varma förböner bota de sjuka. Trots att han var analfabet kom många betydelsefulla människor för att be honom om råd. Det var bland annat furstarna från Bayern och Parma, den förmögna och inflytelserika adeln och till och med biskopar och kardinaler som kardinal Bandini och kardinal Bernerio.

Kapucinbröderna var redan då högaktade av folket i Italien. För att visa sin vördnad för dessa ordensbröder var det brukligt att man kysste dem i handen eller kysste repet de bar om midjan på ordensdräkten. Broder Serafin tyckte inte om det. För att undvika det och samtidigt inte såra någon hade han alltid ett krucifix med sig som han räckte till de troende för att de skulle kyssa det. En gång botade han med sina varma förböner en allvarligt sjuk biskop. När denne tillfrisknade kom han till broder Serafin och sade: ”Min broder, du har burit dig mycket illa åt. Jag gjorde en lång resa. När jag var nästan framme vid himmelrikets port hoppades jag att få träda in där. Men på grund av dig och dina förböner stängdes porten framför näsan på mig och jag skickades tillbaka”. En annan gång tillfrågades han av en havande kvinna som visste att han hade profetians gåva, om hon skulle föda en flicka eller en pojke. Broder Serafin svarade att han inte visste och försökte bli av med henne. Men hon gav sig inte utan fortsatte att fråga eftersom hon ville veta vilket namn hon skulle välja åt barnet. Då sade han med ett leende: ”Jaha, om det gäller namn så ska du välja den heliga Ursula och hennes följeslagare”. Det visade sig att kvinnan födde flera döttrar.

Den helige Serafin strävade att efterlikna sin ordensgrundare, den helige Franciskus av Assisi. Många händelser i hans liv påminner också om dem i den helige Franciskus biografier. Liksom den helige Franciskus var han ett lysande exempel på lydnad och gränslöst tålamod gentemot medbröderna. Han älskade varmt Jesus Kristus dold i det Allraheligaste Sakramentet och Jungfru Maria. Långa timmar tillbringade han på knä framför tabernaklet i tillbedjan. Han älskade också den vackra naturen och djuren. Han var alltid glad och hade sinne för humor.

Till skillnad från den helige Felix av Cantalice flyttades han ständigt från kloster till kloster. Han bodde och arbetade i Loro Piceno, Corinaldo, Ostra, Ancona, Montolmo och slutligen från år 1590 i Ascoli Piceno. Där älskades han så mycket av stadens befolkning att när man år 1602 ville förflytta honom till ett annat kloster, till och med stadens borgmästare protesterade kraftigt. Protesterna gav till slut önskad effekt och broder Serafin fick stanna kvar. Men Herren vår Gud visade sig vara mer orubblig i sina beslut och redan två år senare, den 12 oktober 1604, kallade han sin trogne tjänare till de himmelska boningarna. Serafin var då sextiofyra år gammal. När den helige fadern Paulus IV informerades om hans död bad han att en speciell lampa skulle tändas på Serafins grav som ett tecken på påvens uppskattning. Lampan finns bevarad i kapucinernas kloster i Ascoli Picena.

Den helige Serafin av Monte Granaro saligförklarades år 1729 av påven Benedikt XIII och helgonförklarades av påven Clemens XIII år 1767. Den helige fadern Clemens XIII skrev också om honom: ”Broder Serafin, den store analfabeten visste mycket väl hur man ska läsa och förstå denna stora livets bok, vår Frälsare Jesus Kristus, därför är han värdig att nämnas som Jesu lärjunge”.

Den helige Serafin av Monte Granaro firas i hela den franciskanska orden och i hela Kyrkan på årsdagen av sin död, den 12 oktober.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

8. Den helige Josef av Leonissa

1556 – 1612

Eufrosius Desideri föddes den 8 januari 1556 i en stor familj i Leonissa i Umbrien, Italien. Han var det tredje av familjens åtta barn. Redan i barndomen visade han tecken på stor fromhet. Han brukade bygga små altaren för att be framför dem och uppmuntrade sina jämnåriga att göra samma sak.  Redan i tolvårsåldern förlorade han sina föräldrar. Efter deras död flyttade han till sin farbror Battista Desideri som varit lärare i Viterbo och som tog hand om pojken. Han såg också till att Eufrosius fick en grundlig utbildning. Den gode farbrodern hade stora planer för pojkens framtid. Han tänkte arrangera hans äktenskap med en rik, välbärgad kvinna från en inflytelserik familj. Vid den tiden erfor dock Eufrosius i sitt unga hjärta en stark kallelse till ordensliv och kände sig därför kluven. Å ena sidan ville han vara trogen den kallelse han kände så starkt i sitt hjärta, å andra sidan ville han inte såra sin farbror som han hade så mycket att tacka för. Dessa grubblerier ledde slutligen till att pojken blev sjuk. Han återvände till föräldrahemmet i Leonissa för att i en lugnare miljö vila och återhämta sig. Där mötte han en grupp kapucinbröder som gjorde starkt intryck på honom. Han längtade efter att bli en av dem. Till slut bekände han denna längtan för sin farbror. Den gode farbrodern gav honom sin välsignelse men ställde också ett krav: Först skulle Eufrosius avsluta sina studier.

Efter avslutade studier, den 8 januari 1573, trädde den artonårige Eufrosius Desideri in i kapucinorden och bytte namn till Josef av Leonissa. Från första början visade han stor iver i att göra bot och göra framsteg på det andliga planet. Han förde ett mycket asketiskt liv. Ofta hade han tre dagars långa stränga fastor i olika intentioner. Han sov på bara golvet och tuktade sin kropp på många andra sätt för att stärka själen. Den 24 september 1580 blev han prästvigd. Med stor iver predikade han evangeliet. Det sägs att han en gång lyckades omvända en grupp av femtio farliga rövare. Efter sin omvändelse besökte de tillsammans klostrets kyrka under hela stora fastan för att höra pater Josefs fastepredikningar.

År 1587 anförtroddes han en svår och ansvarsfull uppgift. Han skickades som missionär till Konstantinopel, dagens Istanbul i Turkiet, för att bedriva själavård bland de fyra tusen kristna slavar som rövats bort av turkarna. Han bosatte sig med sina medbröder i ett övergivet benediktinkloster. Deras enkla fattiga liv väckte många turkars nyfikenhet och de ville lära känna dessa nya missionärer.

Varje dag gick pater Josef ut i staden för att predika evangeliet. Han hade stort medlidande med de hårt prövade och illa behandlade kristna slavarna. Många gånger bad han att få befria åtminstone en av dem genom att ta dennes plats men fick inte. Hans närvaro i Konstantinopel upplevdes mer och mer som störande av den turkiska regeringen. Till sist sattes han i fängelse. Efter en månad befriades han tack vare en högt uppsatt turkisk tjänsteman som var hans vän. Pater Josef gav dock inte upp. I sin iver ville han predika evangeliets glada budskap för sultanen själv och be honom om ett rättvist dekret som skulle garantera religionsfrihet för alla. Han blev åter arresterad och denna gång dömd till döden på grund av intrång i sultanens kungliga palats. Man genomborrade hans högra hand och fot med två järnkrokar och hängde honom ovanför en eld för att han skulle kvävas till döds av röken. Så hängde han i tre dagar och tre nätter. På ett mirakulöst sätt räddades han av en ängel och kom undan med livet i behåll. Bara de djupa ärren på hans hand och fot vittnade om vad han genomlidit.

Hösten 1589 återvände han till Rom. Han tog med sig en grekisk-ortodox ärkebiskop som ville återförena sig med den katolska Kyrkan. Pater Josef tog sig an själavården i sitt hemland i Italien med ny iver och entusiasm. Han var mycket dynamisk i sitt arbete, predikade evangeliet flera gånger om dagen, tog hand om de fattiga och sjuka och grundade sjukhus och härbärgen för de hemlösa. Kraften till denna dynamiska, omfattande verksamhet hämtade han från bönen.

Under hela år 1599, ett år före jubelåret som firades i hela den katolska Kyrkan, tog han på sig en sträng fasta för att förbereda sig inför jubelåret och med förkrossat hjärta vinna den fullständiga avlaten. Under hela stora fastan år 1600 predikade han i Otricoli. En stor mängd pilgrimer passerade genom staden på väg till Rom med anledning av jubelåret. Många av dem var fattiga. Pater Josef delade med sig till dem av sin mat, tvättade deras kläder och klippte deras hår. Han hade även en trädgård där han själv odlade grönsaker till sina fattiga.

Många av nattens timmar tillbringade han i kyrkan på knä i tillbedjan framför det Allraheligaste Sakramentet. Under nattens stillhet i den varma bönen hämtade han kraft och styrka i den djupa föreningen med Herren. Han utrustades också av Gud med många andliga gåvor, särskilt den djupa kontemplationen. Han kunde läsa i människornas samveten och ofta hade han inblick i framtiden. Det gjorde honom uppskattad och eftersökt.

Vid femtiosex års ålder fick han cancer. Man försökte operera honom men han avled på grund av komplikationerna efter operationen den 4 februari 1612 i Amatrice i Umbrien, där han också begravdes. Den 18 oktober 1639 drabbades Umbrien av en svår jordbävning. Då tog Leonissas invånare tillfället i akt och rövade bort hans kvarlevor. Under stora festligheter begravdes han i sin hemstad där hans reliker vilar än i dag. Denna händelse visar vilken kärlek och vördnad hans samtida hyste för honom.

Den helige Josef av Leonissa saligförklarades av påven Clemens XII den 22 juni 1737 och nio år senare, den 29 juni 1746, helgonförklarades han av påven Benedikt XIV. I den kyrkliga konsten framställs han ofta med sin medbroder den helige Fidelis av Sigmaringen, som helgonförklarades samma dag. Påven Pius XII utnämnde honom till skyddshelgon för missionerna i Turkiet. Den helige Josef av Leonissa firas i kyrkans liturgi på årsdagen av sin död den 4 februari.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

9. Den helige Laurentius av Brindisi, präst och kyrkolärare

1559 – 1619

Julius Caesar Russo föddes på den heliga Maria Magdalenas dag den 22 juli 1559 i Brindisi som då tillhörde kungariket Neapel. Han föddes i en välbärgad familj – fadern Vilhelm Russo var en rik köpman och hade sin härkomst i den betydelsefulla staden Venedig. Modern hette Elisabeth Masella. Föräldrarna drömde om en lysande karriär åt sin begåvade son och såg därför till att han fick den bästa tänkbara utbildning.

På många sätt var det spännande tider. Man hade nyligen avslutat det tridentinska konciliet och tack vare det svepte en våg av andlig förnyelse genom Europa. De nya ordnar som uppkom vid denna tid, jesuiter och kapuciner, utvecklades strikt i konciliets anda och blomstrade upp. I Spanien reformerade den heliga Teresa av Avila och den helige Johannes av Korset med stor framgång karmelitorden. I staden Rom var många stora helgon verksamma, bland dem den helige Filippo Neri och kapucinbrodern den helige Felix av Cantalice. I Milano införde den berömde biskopen den helige Carlo Borromeo med stor framgång det tridentinska konciliets bestämmelser. Det var samtidigt en förnyelsens och en orons tid. Reformationen var på frammarsch särskilt i norra Europa vilket ledde till att många lutherska nationella kyrkor grundades. Furstendömena ute i Europa konkurrerade med varandra och utnyttjade gärna religionen för politiska ändamål. Det rådde stor förvirring. På grund av allt detta skulle så småningom det blodiga trettioåriga kriget bryta ut år 1618. Den unge Julius var väl medveten om att den gamla världsordningen fallit i spillror och han trodde att Gud kallade honom till något stort. Vad det skulle bli visste han ännu inte.

Julius gick först i konventualfranciskanernas klosterskola där han utmärkte sig för stor fromhet och arbetsamhet. Han visade sig också vara rikt begåvad. I sjuårsåldern drabbades han av en stor förlust då hans käre far gick bort. När han var femton år flyttade han till sin farbror Pietro de Rossi som var präst och kanik vid domkyrkan i Venedig och som drev en privatskola. Julius fortsatte där sina studier. Trots sin unga ålder var han mycket mogen. Hans liv kretsade kring studier, botgöring och bön. När han hade tid tillbringade han hela förmiddagar i jesuiternas närbelägna kyrka och ministrerade i den heliga mässan. Mer och mer kände han sig dragen till ordenslivet och försökte urskilja sin kallelse. Han tänkte träda in hos jesuiterna men så småningom visade sig den enkla, kapucinska andligheten tilltala honom mer.

Den 18 februari 1575 trädde den sextonårige pojken in i kapucinorden i Verona och fick namnet Laurentius av Brindisi. Under novitiatet blev han så allvarligt sjuk att bröderna övervägde att skicka tillbaka honom till farbrodern, då man tvivlade på att han skulle klara ordens stränga regel. Broder Laurentius bad varmt Jungfru Maria om att bli botad för att kunna förverkliga sin kallelse, och han blev bönhörd. Redan den 24 mars 1576 kunde han avlägga sina första löften. Så småningom skickades han till Padua för att där fortsätta sina teologi- och filosofistudier. Han var oerhört begåvad och hade ett extraordinärt minne. Under enbart fem års tid lärde han sig flera språk flytande: tyska, franska, spanska och tjeckiska. Eftersom han var intresserad av den Heliga Skrift och ville studera Bibeln på de språk på vilka den blivit nedtecknad, lärde han sig också hebreiska, arameiska, kaldeiska och grekiska. Dessutom kunde han naturligtvis flytande latin.

När broder Laurentius var enbart tjugotvå år kallades han av sina föreståndare till Venedig för att undervisa sina yngre medbröder och för att predika. Allt detta trots att han ännu inte var prästvigd. Det var en extraordinär situation, särskilt med tanke på att de kapucinska konstitutionerna ställde höga krav på predikanter. Han visade sig vara en utomordentlig predikant och uppskattades för sitt stränga, heliga levnadssätt, sin kunskap och sin förmåga att framlägga trons sanningar på ett djupt men samtidigt enkelt och begripligt sätt. Förutom i Venedig predikade han i Ferrara, Verona och Padua och överallt samlades stora folkskaror för att lyssna till honom.

Den 18 december 1582 blev han prästvigd och kallades till studentstaden Pavia för att predika där. Det rådde ett stort moraliskt förfall bland Pavias studenter. Laurentius tog sig an denna uppgift med iver och entusiasm. Han predikade och långa timmar tillbringade han i biktstolen som biktfader. Samtidigt gjorde han bot och fastade i syndarnas intention. Så småningom återställdes frid och ro i staden och många av de omvända studenterna blev senare själva kapuciner.

När den helige fadern Clemens VIII hörde detta kallade han broder Laurentius till Rom för att han där skulle föra dialog med judarna. Påven visste att Laurentius var kunnig i antika språk och i den Heliga Skrift. Också denna uppgift tog sig Laurentius an med stor entusiasm. Han predikade för judarna på hebreiska i Rom, Mantua, Padua, Verona, Venedig, Münster, Prag och många andra städer. Till judarnas stora förvåning förde han lärda dispyter med många rabbiner på deras modersmål.

År 1587 utnämndes den endast tjugoåttaårige Laurentius till guardian, klosterföreståndare, och till novismästare i Venedig. Tre år senare valdes han till provinsialföreståndare i Toscana och 1593 till provinsial i Venedig. I maj 1596, då han bara var trettiosju år gammal, valdes han till medlem av generalföreståndarens råd för att hjälpa denne vid visitationer och viktiga beslut. Bara två år senare blev han vald till provinsial i Schweiz. Han var också med om att grunda den kapucinska provinsen i Tjeckien liksom kapucinkloster i Prag, Wien i Österrike och i Graz. I Tjeckien missionerade han bland hussiter och protestanter och försökte återförena dem med den katolska Kyrkan. Flera gånger kostade det honom mycket lidande. I Prag samlades hela stadens intelligentia i kapucinklostrets kyrka för att lyssna till den utomordentlige teologen. Det ledde till många omvändelser.

Vid många tillfällen skickade den helige fadern honom på uppdrag som diplomat och medlare mellan furstarna och kungarna i det splittrade och oroliga Europa. År 1601 bröt krig ut mellan den tyske kejsaren och den turkiske sultanen Mohammed III. Trots att den turkiska flottan krossats vid slaget i Lepanto var deras armé fortfarande den starkaste i världen och Turkiet utgjorde ett allvarligt hot mot det politiskt och religiöst alltmer splittrade Europa. Den tyske kejsaren Rudolf II, som härskade över Tyskland, Österrike, Tjeckien och Ungern, skickade den berömde kapucinen till Europas furstar med bön om hjälp mot turkarna. Pater Laurentius blev den kristna härens fältpräst. År 1601 kom det avgörande slaget vid Szekesfehervar i Ungern. Enbart arton tusen kristna soldater stod mot en turkisk arme på åttio tusen man. Med ett kors i handen red Laurentius i spetsen för den kejserliga armén och ingav alla mod. Salva efter salva avfyrades mot honom men träffade honom inte. Turkarna förlorade trettio tusen man och drog sig tillbaka. Men de var fortfarande mångdubbelt överlägsna och anföll inom några dagar igen. Även denna gång segrade de kristna. Därmed var turkarnas makt krossad för lång tid framåt tack vare denne kapucinbroders mod och diplomati. Nu hade Laurentius kommit in i storpolitiken på allvar. Oroligheterna i Europa tog inte slut. Särskilt i Tyskland var reformationen på frammarsch och på många håll var den katolska Kyrkan förföljd. År 1608 bildade protestanterna en union mot katolikerna under den protestantiske fursten Fredrik IV:s ledning. På samma sätt bildade de katolska furstarna den så kallade Katolska Ligan för att försvara den katolska tron och förhindra inbördeskrig i det tyska kejsardömet. Påven Paulus V skickade Laurentius till den spanske kung Filip III för att denne skulle ansluta sig till Katolska Ligan och ge den sitt stöd i kampen mot den annalkande protestantismen. Vid kejsarhovet hade Laurentius den dubbla befattningen som påvlig nuntie och spansk ambassadör. Det krävde stor känsla för diplomati.

År 1602 valdes pater Laurentius under generalkapitlet till kapucinordens generalföreståndare. Han var fyrtiotre år gammal. Under de nästkommande åren gick han enligt dåtidens kapucinska bruk till fots genom hela Europa för att visitera ordens olika provinser, sammankalla och leda kapitel i provinserna, tillrättavisa om så behövdes och uppmuntra till ännu striktare observans i sin älskade orden. Hans kloka ledning var oerhört viktig och många gånger avgörande för kapucinorden. Hans betydelse för den kapucinska grenen kan jämföras med den helige Bonaventuras för hela den franciskanska orden.

Trots sina många uppgifter försummade pater Laurentius aldrig bönen och förde ett djupt kontemplativt liv. Den heliga mässan var för honom dagens viktigaste och mest centrala punkt. Han firade den med stor fromhet och noggrannhet i över en timme och många gånger i upp till två timmar. Ofta såg man då tårar rinna från hans ögon. Han brukade säga att den heliga mässan var en himmel på jorden för honom. Han hade också stor kärlek till Jungfru Maria. Trots sina många uppgifter skrev han mycket. Hans skrifter är samlade i femton band och finns bevarade än i dag.

År 1619 skickades han på sitt sista diplomatiska uppdrag till Spanien för att protestera mot den spanske vicekungens skräckvälde i Neapel. Han nådde kung Filip III i Lissabon, förhandlade en rättfärdig lösning men dog där av utmattning på sin sextionde födelsedag den 22 juli 1619. Nästan omedelbart började mirakel ske vid hans grav.

Han saligförklarades först den 23 maj 1783 av påven Pius III och den 8 december 1881 helgonförklarades han av påven Leo XIII. Den helige påven Johannes XXIII utnämnde honom den 19 mars 1959 till kyrkolärare och gav honom titeln ”Doctor Apostolicus”, den apostoliske läraren.

Den helige Laurentius av Brindisi firas i kyrkans liturgi den 21 juli. I den kyrkliga konsten framställs han i kapucinordens bruna dräkt, ofta med en bild av Jungfru Maria eller med ett krucifix i handen, en bok, en penna, en dödskalle, en lilja eller en ängel som räcker honom kronan.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

10. Den helige Fidelis av Sigmaringen, martyr

1578 – 1622

Den helige Fidelis av Sigmaringen levde i motreformationens oroliga epok. Zwingli, som i många frågor delade Martin Luthers åsikter, var verksam i Schweiz. Hans verksamhet ledde dock till att själva protestantismen splittrades i flera olika riktningar. Denna stora splittring blev ett politiskt problem i Schweiz och hotade landets enhet. Regeln ”cuius regio eius religio”, den som regerar bestämmer vilken religion hans region skall tillhöra, började utkristalliseras. De styrande bestämde över sina underordnades samveten och kyrkotillhörighet. Det ledde till att de olika kantonerna i Schweiz tillhörde olika kyrkor och hade olika trosuppfattningar. Samtidigt bytte hela städer religion vilket ledde till strider och oroligheter. Allt detta medförde splittring och spänningar i landet. För att råda bot på det vände sig de schweiziska katolska furstarna till påven med en bön om katolska ordensmän och predikanter som kunde ta sig an motreformatorisk verksamhet. Kapucinerna hörde till dem som svarade positivt på denna inbjudan och de grundade kloster i Innsbruck, Feldkirche och andra schweiziska städer.

Mark Roy, ty så hette han innan han blev kapucin, föddes år 1577 i furstendömet Hohenzollern-Sigmaringen i Schwaben i nuvarande södra Tyskland. Han var son till Johannes Roy, borgmästare i Sigmaringen. Hans mor var från början lutheran men konverterade så småningom till katolska Kyrkan. Bland de fem syskonen ansågs Mark vara den mest begåvade och skickades därför till universitetet i Freiburg för att läsa juridik och filosofi. År 1611 fick han doktorshatten i båda disciplinerna. Under sina studier reste han mycket och besökte både Frankrike, Italien och Spanien. Sina resor bekostade han genom att arbeta som privatlärare i adliga familjer. Genom furstens protektion mellan åren 1611 och 1612 innehade han ett ämbete som juridisk rådgivare i Alsace. Eftersom han ofta bistod de fattiga utan att ta betalt, kallades han snart ”de fattigas advokat”. Han blev dock alltmer besviken och förbittrad på det partiska rättsväsendet och de orättfärdiga domsluten. Slutligen stängde han sin advokatbyrå för att ägna sig åt något helt annat.

Han bestämde sig för att träda in i den stränga kapucinorden. Men biskopen i Konstanz övertalade honom att bli stiftspräst och år 1612 blev han prästvigd. Kort därefter trädde han dock in i kapucinorden och tog namnet Fidelis av Sigmaringen. Fidelis betyder den trogne. Han förblev också trogen ända till martyrdöden.

I kapucinorden uppskattades han för sin ödmjukhet, sitt tålamod och sin mildhet. Han hyste stor vördnad för Jungfru Maria. Varje dag bad han den heliga rosenkransen och förutom på fredagar fastade han varje lördag på bröd och vatten till hennes ära. På den helige Franciskus av Assisi högtid den 4 oktober 1613 avlade han sina ordenslöften efter den heliga mässan som han själv firade. Därefter inledde han sina teologistudier hos den polske kapucinpatern Johannes Döparen. Sedan studerade han också kapucinordens konstitutioner i Frauenfeld i Schweiz. Efter avslutade studier fick han tillstånd att predika. Han var verksam i klostret i Altdorf och blev sedan guardian, klosterföreståndare, i Feldkirche. Där stärkte han med iver och beslutsamhet stadens katoliker i deras tro. Han var en uppskattad biktfader och en lysande predikant. Den före detta advokaten kunde tala på ett lidelsefullt och medryckande sätt, så att även många protestanter ville höra honom. Hans predikningar ledde också till många omvändelser. Han lyckades återförena många protestanter med den katolska Kyrkan. Men tiderna var farliga. År 1618 bröt det trettioåriga kriget ut och hatet mellan de kristna konfessionerna växte till fanatism. Att ställa sig i predikstolen och förkunna den katolska läran krävde stort mod. Han visste aldrig vilka hans åhörare var och hur de skulle reagera.

År 1621 skickades han tillsammans med en grupp medarbetare av ordensledningen till Graubünden i Schweiz som var kalvinismens fäste. Deras arbete var fruktbärande och ledde till många protestanters konversion till den katolska Kyrkan vilket i sin tur gav Fidelis många fiender. Trots att läget blev allt farligare ville Fidelis inte dra sig tillbaka från denna mission. Han var väl medveten om hur farlig hans situation var. Han började underteckna sina brev med orden: ”Fidelis, snart maskarnas mat”. Och så skulle det bli. När han den 24 april 1622 predikade i Seewies norr om Chur väntade de uppretade kalvinistiska bönderna framför kyrkan och slog ihjäl honom. Hans sista ord var en bön om deras omvändelse.

Den helige Fidelis av Sigmaringen är kapucinordens förste martyr. Han saligförklarades av påven Benedikt XIII den 24 mars 1729 och helgonförklarades den 29 juni 1746 av påven Benedikt XIV. Han firas i Kyrkans liturgi på årsdagen av sin martyrdöd den 24 april. Han är advokaternas skyddshelgon. I den kyrkliga konsten framställs han med ett krucifix och en lilja i handen.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

11. Den helige Bernard av Corleone

1605 – 1667

Filippo Latini föddes den 6 februari 1605 i den lilla staden Corleone nära Palermo på Sicilien. Hans far Leonardo var skomakare och hade en liten verkstad där också den unge Filippo hjälpte till. Hans far var känd i staden som en djupt troende och godhjärtad man. Ofta bjöd han de fattiga till sitt hem. Han gav dem mat och kläder och hjälpte dem så gott han kunde. Detta lärde han också sina barn. Filippo hade två bröder, varav en senare blev stiftspräst och några av hans systrar blev nunnor. Hela familjen var mycket from och deras hem kallades ”helgonens hem”. I en sådan atmosfär växte den unge Filippo upp. Han hjälpte till i faderns verkstad. Det sägs att han bemötte de anställda med stor respekt och var noga med att behandla dem rättvist och väl. Under vintern samlade han allmosor till fångar. Han hade stor kärlek till den korsfäste Kristus och till Jungfru Maria. I samklang med den sicilianska traditionen brukade han varje lördag tända en votivlampa till hennes ära. Så ofta han hade tid bad han i stadens kyrkor. Han var dock impulsiv och brusade lätt upp vilket bekymrade hans föräldrar. Liksom sina jämnåriga på den tiden var han duktig i att hantera sabel. En gång år 1624, när Filippo var nitton år gammal, provocerades han av en lejd mördare till att ställa upp i en duell. Han sårade sin motståndare allvarligt. Därigenom vann han sina jämnåriga vänners beundran och respekt, men händelsen skakade den unge pojken djupt. Under en tid gömde han sig på olika platser i Sicilien för att undgå straff. Så småningom förstod han att han borde vara mer rädd för Guds rättvisa än för människors hämnd. Han bestämde sig för att frivilligt göra bot på grund av sin kärlek till den rättvise, barmhärtige Guden.

Efter en inre kamp trädde den då tjugosjuårige Filippo in i kapucinorden den 13 december 1631 för att leva ett liv fyllt av bot och tog emot namnet Bernard av Corleone. I klostret var han kock och arbetade i köket. Under hela sitt liv förflyttades han från kloster till kloster i samklang med kapucinordens praxis. Sina sista femton år tillbringade han i Palermo.

Broder Bernard ägnade sig åt hård bot från början av sitt klosterliv ända till sin död. När han tuktade kroppen blev hans själ starkare och mer villig att tjäna Gud. Han åtnjöt kontemplationens gåva och alla lediga stunder ägnade han åt bönen. Varje dag tog han emot Jesus Kristus i den heliga kommunionen, vilket på den tiden var sällsynt även i klostren. Han hyste stor vördnad för det Allraheligaste Sakramentet och ofta tillbringade han hela nätter i tillbedjan för att, som han själv sade, inte lämna den eukaristiske Jesus ensam. Han älskade också varmt den korsfäste Kristus. Många gånger sågs han i extas framför krucifixet. Broder Bernard lärde sig aldrig att läsa. Han tyckte inte att han behövde det för att prisa Gud. Liksom den helige Franciskus av Assisi hade han stor respekt för och kärlek till prästerna. Han kysste dem alltid i handen eftersom de med dessa händer firade eukaristin. Mot sina medbröder var han alltid hjärtlig och tålmodig. Ofta besökte han de sjuka för att trösta och hjälpa dem.

De som kände honom närmare vittnade om att han uppmuntrade alla till ännu större kärlek till Gud och till bot för sina synder. Ständigt var han försjunken i bönen och hans hjärta var hela tiden förenat med Herren. Att gå till kyrkan var för honom som att gå till en fest. Han tappade då helt och hållet känslan för tiden och ofta föll han i extas. Han tyckte om att hjälpa sakristanen i dennes arbete eftersom han då kunde vara nära Jesus. Under de sista åren av sitt liv, när han var gammal och klen, befriades han av sina föreståndare från annat arbete i klostret för att alltid kunna ministrera i den heliga mässan vilket han älskade.

När Palermo drabbades av oväder, jordbävningar eller andra naturkatastrofer brukade broder Bernard falla på knä framför tabernaklet och be liksom Mose: ”Herre, må din rättvisa vrede ta slut! Visa oss din barmhärtighet. Herre, jag bönfaller dig och ber om denna din nåd”. Och räddningen brukade komma. Gud brukade bönhöra sin trogne tjänare.

Den 12 januari 1667 blev den sextiotvåårige brodern Bernard så svag att han fick ta emot de sjukas smörjelse och viaticum. Då ropade han med glädje: ”Kom, kom, låt oss gå”, och insomnade stillsamt i Herren. Hans trettiosex klosterår i bön och bot ledde till att han åtnjöt både medbrödernas och folkets stora respekt. Alla var djupt övertygade om hans helighet. Kort efter sin död visade han sig för en medbroder, broder Antonin av Partana, med vilken han levde i stor vänskap och sade: ”Välsignade vare bot och bön, välsignat vare bortdöendet från vår egen vilja, välsignad vare ordens lydnad, välsignat vare övandet av alla dygder, ty allt detta leder till paradisets härlighet”.

Den helige Bernard av Corleone saligförklarades av påven Clemens XIII den 29 april 1768 och den helige påven Johannes Paulus II helgonförklarade honom den 10 juni 2001. Hans grav finns i kapucinklostret i Palermo på Sicilien. Han firas i kyrkans liturgi den 12 januari. I den kyrkliga konsten framställs han i kapucinernas bruna ordensdräkt med ett krucifix i handen.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

12. Den helige Crispin av Viterbo

1668 – 1750

Pietro Fioretti föddes den 13 november 1668 i den lilla italienska staden Viterbo där han också döptes i församlingskyrkan San Giovanni in Zoccoli. När han var bara fem år dog hans far Ubaldo Fioretti. Då tog hans djupt troende mor honom till det närbelägna Jungfru Marias sanktuarium och anförtrodde sin son åt Jungfru Marias beskydd. De föll båda på knä framför Madonnan och hans mor sade till honom: ”Se, mitt barn. Jungfru Maria, Jesu Moder, är också din moder. Jag anförtror dig i dag åt hennes heliga beskydd. Älska henne från och med i dag av hela ditt hjärta. Förtrösta på hennes godhet. Vörda henne som din drottning”. Dessa ord föll djupt in i den unge pojkens hjärta. Sedan dess kallade han alltid Jungfru Maria för sin Mor och sin drottning. Han bad ofta bönen ”Var hälsad Maria” till hennes ära och tyckte om att sjunga de vackra Mariahymnerna. Alla lördagar och inför Marias fester och högtider fastade han på bröd och vatten. När han kände sig frestad till det onda ropade han alltid till henne: ”Maria, rädda mig”, och hon bistod honom med sin moderliga hjälp.

När Pietro fyllde tio år blev han omhändertagen av sin farbror som var skomakare. Farbrodern såg till att pojken fick en bra grundutbildning i jesuiternas skola. Fram till tjugofem års ålder fick han också hjälpa till i farbroderns verkstad. Redan då ansågs han vara mycket from.  Han fastade regelbundet och bad mycket. Eftersom han också var lydig och arbetsam var han mycket omtyckt i farbroderns verkstad. Varje lördag fick han en slant för sitt arbete. För dessa pengar brukade han köpa blommor till Jungfru Marias altare. När han kunde tillbringade han hela förmiddagar i kyrkan med att ministrera i den heliga mässan.

Från unga år var han fascinerad av den helige Franciskus följeslagare och deras enkla asketiska liv. Han drömde om att bli kapucinbroder. Flera gånger bad han att få träda in i deras orden men novismästaren nekade honom då han ansågs vara för klen. Hans hälsa var inte heller den bästa. Kapucinerna var rädda att han inte skulle klara det hårda ordenslivet. Till sist gav de dock upp. På den heliga Maria Magdalenas dag den 22 juli 1693 började den tjugofemårige Pietro sitt novitiat och tog emot det nya namnet broder Crispin av Viterbo.

I de olika kloster mellan vilka han förflyttades tjänstgjorde han som kock, skomakare och trädgårdsmästare. Han tog också hand om sjuka medbröder och skickades för att tigga allmosor för klostrets behov och för de fattiga. Alltid var han glad och visade medlidande med de fattiga och olyckliga. Ofta kallades han den ”glade brodern” eller ”Jungfru Marias spefågel”.

År 1709 förflyttades han till Orvieto där han tillbringade hela fyrtio år med att samla allmosor. I samband med det vandrade han också till de kringliggande städerna och byarna. Han utnyttjade varje tillfälle att undervisa om trons sanningar och uppmuntra till en varm Mariafromhet. Han besökte sjuka och fångar för att trösta dem, inge dem mod och hjälpa dem så gott han kunde. Både fattiga och rika uppsökte honom för att be om hans råd. Han visade sig vara en klok rådgivare. Hans brev vittnar om det. Många ansåg även att den enkle brodern Crispin hade helandets gåva och de bad ofta om hans förböner.

Enligt vittnesbörd var broder Crispin mycket arbetsam och nitisk. Med hela sitt hjärta var han tillgiven och lojal mot sin älskade kapucinorden och sin kommunitet. Hans djupa Mariavördnad var nästan poetisk.

Under vintern 1747 förflyttades den redan sjuke och klene broder Crispin från Orvieto till Rom där han tillbringade de sista åren av sitt liv. Utmattad på grund av lungsjukdom dog han vid åttiotvå års ålder i sitt kloster Santa Maria Della Concezione på Via Veneto i Rom den 19 maj 1750. Där vilar också hans reliker. Den helige broder Crispin av Viterbo saligförklarades av påven Pius VII den 7 september 1806 och den 20 juni 1982 helgonförklarades han av den helige påven Johannes Paulus II. Han firas i Kyrkans liturgi den 19 maj.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

13. Den helige Ignatius av Santhia

1686 – 1770

Den helige Ignatius Belvisotti föddes år 1686 i en rik familj i den lilla italienska staden Santhia. Vid dopet fick han två namn: Lorenzo Maurizio. När han var bara sju år gammal dog hans far. Modern såg till att Lorenzo fick en grundlig utbildning. Han uppfostrades av en präst som var nära släkt med familjen. Under hans ledning växte en prästkallelse fram i den unge pojkens hjärta. Lorenzo trädde in i seminariet och år 1710 blev han prästvigd. Med stor iver och tillgivenhet arbetade han som själasörjare först i Vercella och sedan i Santhia. Han uppskattades mycket av de troende men själv kände han sig kallad till ordenslivet.

Den 24 maj 1716 trädde han in i kapucinorden och tog emot namnet Ignatius av Santhia. Efter ett års novitiat avlade han sina ordenslöften och inledde sin andliga väg mot fullkomligheten. Han övade sig i bön, ordenslydnad och ödmjukt tjänande i de kapucinska klostren i Piemonteregionen.

År 1727 skickades han av sina föreståndare till Torino. Där tog han hand om sakristian och tjänstgjorde som biktfader. Snart blev han en uppskattad andlig vägledare och både präster, ordensmän och lekmän sökte sig till hans biktstol. Alla visade han stor kärlek och respekt. Därför kallades han ”de misströstande syndarnas fader”.

Den 31 augusti 1731 utnämndes han till novismästare i Mondove. Åt denna uppgift ägnade han hela tretton år. Som novismästare var han mycket bestämd och konsekvent men samtidigt kärleksfull. Han lärde de unga noviserna att öva sig i lydnad och i varm kärlek till Gud. Liksom den helige Franciskus av Assisi ville han att Kristus själv skulle vara det högsta idealet för varje novis. För noviserna var han disponibel dygnet runt. Dörren till hans klostercell var ständigt öppen för dem. Han var en mycket god pedagog och förmådde ge de unga noviserna entusiasm för ett krävande ordensliv fyllt av självuppoffringar, men han krävde beslutsamhet och uthållighet. Han inspirerade dem i att öva sträng askes och dygder och påpekade att enda vägen dit är kärleken till Gud. För den som älskar ter sig allt lätt och enkelt, även det som är krävande. Man lever enligt ordens regel och konstitutioner, glömmer bort sig själv, gör bot och goda gärningar, övar sig i dygderna på grund av kärleken till Gud. Utan kärlek skulle allt detta vara en tortyr och utan betydelse i Guds ögon.

En av hans elever arbetade som missionär i Kongo i Afrika. När denne förlorade synen bad pater Ignatius på ett heroiskt sätt Gud om nåden att själv ta emot dennes sjukdom så att hans elev skulle kunna fortsätta sin missionsverksamhet. Till allas stora förvåning blev han bönhörd. Hans medbroder fick plötsligt synen tillbaka och kunde återvända till Afrika, men pater Ignatius blev nästan helt blind. Först efter många år lyckades en läkare i Torino bota honom. På grund av hans sjukdom var föreståndarna tvungna att befria honom från uppgiften som novismästare. Han ångrade aldrig detta heroiska offer och klagade aldrig på sin sjukdom. Allt tog han emot ur Guds givmilda hand med ro i hjärtat och med glädje.

Nästan helt blind återsändes han till Torino för att där tillbringa långa timmar i biktstolen. Denna uppgift var han trogen i över tjugo år. Hans biktstol uppsöktes även av stora syndare. Därför kallades han av många för ”den som fångar skurkar” och ”skurkarnas tillflykt”. Där fick han också undervisa lekbröder i katekes och varje år ledde han reträtten för sina medbröder. Till hans katekeser kom även föreståndare och teologiprofessorer. Under sina reträtter talade han alltid i samklang med den evangeliska friheten, alltid i sanningens anda. Han vågade tillrättavisa om så behövdes men med respekt och kärlek. Därför var dessa reträtter mycket uppskattade och eftersökta.

Trots sina ögonbesvär ägnade han sig åt karitativ verksamhet. Tack vare sina breda kontakter och den uppskattning han åtnjöt bland Torinos rika invånare kunde han samla allmosor åt de fattiga och behövande, som hade stort förtroende för honom. Han tillbringade också mycket tid i bön framför det Allraheligaste Sakramentet. Det var därifrån hans inre styrka kom. Han utstrålade inre ro och glädje även i tider av tungt lidande. De två sista åren av sitt liv var han för sjuk och svag för att kunna arbeta. Han fortsatte dock att höra bikt och uppmuntra andra, även de största pessimister till glädje. Han brukade säga: ”Var glad och gör gott mot alla”.

Den helige Ignatius av Santhia dog vid åttiofyra års ålder den 22 september 1770. Den 17 april 1966 saligförklarades han av påven Paulus VI och helgonförklarades den 19 maj 2002 av påven Johannes Paulus II. Hans reliker vilar i Torino i Italien. I Kyrkans liturgi firas han den 22 september.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

14. Den helige Franciskus Maria av Camporosso

1804 – 1866

Giovanni Croese föddes i en fattig bondfamilj den 27 december 1804 i Camporosso, en liten by nära San Remo i Italien. Han var det fjärde av fem syskon. Hans föräldrar hade en liten gård där de odlade en olivlund och födde upp några grisar. De fromma föräldrarna var omtyckta och respekterade i hela trakten. Den troende faderns ord föll djupt i den unge pojkens hjärta: ”Dagen borde man börja i kyrkan. Att möta Herren i kyrkan i början av dagen är det bästa som kan hända en människa”. Han växte upp i ett kärleksfullt hem genomsyrat av en andlig atmosfär. Av föräldrarna lärde han sig att be och älska Kyrkan. Från unga år lärde han sig också arbeta och hjälpa till både hemma och på gården. Våren 1816 tog han emot den första kommunionen och i oktober samma år konfirmerades han. Han stannade i kyrkan efter mässan försjunken i bön ända till kvällen i djup tacksägelse.

År 1817, när han var tretton år gammal, blev han allvarligt sjuk. Då begav sig hans mor på pilgrimsfärd till det vackra Mariasanktuariet Madonna di Laghetto i de franska Alperna för att be Jungfru Maria om ett mirakel. Hennes varma böner blev hörda. Pojken tillfrisknade. Efter det hade den unge Giovanni ännu större andakt till Jungfru Maria, som varade livet ut. Han upptäckte också i sitt hjärta en kallelse till ordenslivet.

År 1822 trädde den artonårige Giovanni in hos konventualfranciskanerna och tog emot namnet broder Antonius. Han tillbringade där två år men trots att han var mycket omtyckt och uppskattad kände han i sitt hjärta att han inte riktigt hörde hemma där. En gång mötte han i sin klosterkyrka en kapucinbroder som var på resa och som stannade i deras kyrka för att be. Broder Antonius kände i sitt hjärta en tydlig uppmaning att ansluta sig till dennes orden. Efter att ha övervunnit många problem, eftersom hans föreståndare hos konventualfranciskanerna ville behålla honom i sin orden, trädde han in hos kapucinerna. Den 17 december 1825 ikläddes han den kapucinska ordensdräkten och i sin nya orden tog han emot namnet broder Franciskus Maria av Camporosso. Sina löften avlade han hos kapucinerna den 17 december 1826 efter ett års novitiat och skickades sedan till Genua där han tillbringade resten av sitt liv.

Redan i novitiatet visade han stor iver i att fasta och göra bot i syndarnas intention och bad om syndarnas omvändelse. Hans iver i att öva bot och askes var så stor att hans föreståndare många gånger fick försöka tämja den för att den unge novisen inte skulle förstöra sin hälsa. Eftersom han var mild och mjuk i sitt sätt anförtrodde man de sjuka medbröderna i hans vård. Sedan dess delade han sin tid mellan bönen, både den personliga och gemensamma, och omvårdnaden av sina sjuka medbröder.

Fem år senare anförtroddes honom uppgiften att samla allmosor till klostrets behov, en uppgift han fick behålla i hela trettiofem år. Det var en mycket ansvarsfull uppgift eftersom han på så sätt blev sin ordens och sitt klosters ”visitkort”. Snart lyckades broder Franciskus Maria vinna folkets förtroende och kärlek. Man började kalla honom för ”il santo padre”, den helige patern. Tiderna var dock svåra. Det rådde moralisk upplösning. Liberala, antiklerikala strömmar svepte genom Italien och övriga Europa. Katolska Kyrkans situation var svår. Det ledde till att den tiggande kapucinbrodern många gånger mötte fientlighet och utsattes för människors hånfulla och brutala ord och hotelser. Allt detta tog han med inre ro och ett leende, övertygad om att på så sätt bli lik Kristus som också hånades och skymfades av människorna.

Sitt dagliga tiggande såg han som ett särskilt apostolat, anförtrott åt honom av Guds försyn. Denna uppgift gav honom möjlighet att dagligen möta många människor. Han utnyttjade varje tillfälle att trösta, uppmuntra, uppmana till omvändelse och vägleda de vilsegångna. Med enkla ord förklarade han meningen med livet, att man inte kan föra ett lyckligt liv utan Gud. Han uppmanade också till en varm Mariaandakt och när det behövdes hjälpte han de fattiga. Så småningom blev han känd av hela Genua. Hans enkla, anspråkslösa liv, uppfyllt av Gud, utgjorde den bästa predikan för folket. Många bad om hans råd och förböner. I staden rådde övertygelsen att många blivit botade genom hans förböner. När folk kom för att tacka honom för de nådegåvor de fått brukade han hänvisa dem till Mariaaltaret och säga: ”Gå till Jungfru Maria och säg henne att broder Franciskus skickar er till henne”. De förmögna påminde han om den helige aposteln Paulus ord, att det är bättre att ge än att behöva be om hjälp. Han uppmanade dem till frikostig generositet. Han lämnade också efter sig många brev, också det hans sätt att evangelisera.

Innan han dog förutsåg han att det skulle komma svåra tider för hans älskade kloster. Den liberala regeringen som förde en kamp mot den katolska Kyrkan lade en stor kontribution, pålaga, på etthundraåttio tusen livré på kapucinklostret i Genua. Det var en oerhörd summa som klostret inte hade råd att betala. Broder Franciskus Maria rådde sin föreståndare att ändå betala den. Han erbjöd till och med sin hjälp med att tigga ihop pengarna hos de rika välgörarna. Föreståndaren vägrade dock att lyssna på honom. Kort efter Franciskus Marias död stängdes klostret av regeringen, klostrets egendom konfiskerades och bröderna skingrades. Det kom en tid av verklig nöd.

År 1866 drabbades Genua av svår pestepidemi. Den sextiotvåårige broder Franciskus Maria skyndade att ta hand om de smittade. När han såg vilken stor skörd av döda den fruktansvärda epidemin krävde, bad han ivrigt Gud att få offra sitt liv för stadens räddning. Så småningom blev han själv smittad. Han dog efter tre dagars lidande den 17 september då man firar den helige Franciskus av Assisi stigmatisering. Innan han dog, tog han emot de heliga sakramenten. Hans sista ord var: ”Jesus, Maria”. Till allas förvåning slocknade den fruktansvärda epidemin ut nästan direkt efter hans död. Han begravdes på den offentliga kyrkogården och av säkerhetsskäl täckte man hans kista med ett lager kalk. År 1911 överfördes hans kvarlevor till klostrets kyrka och placerades i en metallurna.

Broder Franciskus Maria av Camporosso saligförklarades av påven Pius XI den 30 juni 1929 och den helige påven Johannes XXIII helgonförklarade honom den 9 december 1962. Han firas i kyrkans liturgi den 19 september.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

15. Den helige Ignatius av Laconia

1701 – 1781

Vincenzo Peis föddes den 17 december 1701 i Laconia på Sardinien i en fattig bondefamilj. Han hade åtta bröder. Han var inte särskilt välbyggd och var ganska sjuklig. Familjen var för fattig för att kunna skicka honom till skolan och ge honom en utbildning. I barndomen vallade han boskap. Hans djupt troende moder anförtrodde honom direkt efter födseln åt den helige Franciskus av Assisi som hon hade stor andakt till. I djupet av sitt hjärta ville hon att hennes son skulle bli franciskan, men pojkens fader motsatte sig det. När Vincenzo var arton år blev han allvarligt sjuk och trodde att han inte skulle överleva. Då lovade han Gud att om han tillfrisknade skulle han träda in i kapucinorden. Vid tjugo års ålder gick den unge Vincenzo till kapucinernas kloster i Cagliari och bad om inträde men blev inte antagen. När provinsialen såg den klene bondpojken, bedömde han att Vincenzo inte var lämplig för deras stränga orden. Men tack vare den inflytelserike adelsmannens Gabriel Aymerich förmedling kunde Vincenzo Peis den 10 september 1721 till sin stora glädje iklädas den kapucinska ordensdräkten och ta emot namnet broder Ignatius av Laconia.

Sina ordenslöften avlade han den 11 november 1722 och tjänstgjorde därefter i de olika kapucinklostren på Sardinien som kock och trädgårdsmästare. Han arbetade också med att väva tyg till brödernas ordensdräkter. Vid fyrtio års ålder förflyttades han till klostret i Cagliari och där tillbringade han resten av sitt liv. I fyrtio år samlade han in allmosor för klostrets behov. Av det han lyckades tigga ihop delade han gärna med sig till de fattiga som besökte klostret. Själv brukade han även gå hem till de fattiga som skämdes för att komma till klostret, för att stödja dem på ett diskret och kärleksfullt sätt.

En gång drabbades Sardinien av en svår hungersnöd. När klostrets föreståndare bedrövades på grund av att klostrets förråd var helt tomt sade broder Ignatius: ”Vi måste be”. Efter en varm bön i kyrkan tog han med sig en yngre medbroder och gick ut på ett fält. Där lät han sin medbroder samla stenar i en stor påse som de släpade med sig hem. När de passerade klostrets port förvandlades stenarna till nybakat, doftande bröd.

Broder Ignatius hade många andra gåvor som han fick från ovan. Många ansåg att de blivit helade på grund av hans förböner. Han kunde också läsa i andras hjärtan och hade inblick i framtiden.

Liksom den helige Franciskus av Assisi utövade broder Ignatius mycket radikal fattigdom. Han hade bara en enda ordensdräkt. Han sov på bara golvet med en stock under huvudet i stället för kudde. Efter hans död hittade man i hans klostercell enbart en rosenkrans och ordensregeln. Han åt mycket sparsamt och sov oftast bara tre timmar om natten. Han övade sig också i ordenslydnad. Han ansåg att man borde lyda sina föreståndare till punkt och pricka och alltid med villigt hjärta. Det som utmärkte hans andlighet var en djup Mariafromhet. Han älskade Herrens Moder över allt annat. Var man än mötte honom hade han rosenkransen i handen. Under sina vandringar lärde han det enkla folket de grundläggande trossanningarna. Han berättade om olika helgon och uppmanade alla att troget be den heliga rosenkransen till Jungfru Marias ära.

Två år före sin död blev broder Ignatius blind. Han tog emot detta lidande med ödmjukhet och tålamod. Han dog vid åttio års ålder den 11 maj 1781. Det var en fredag klockan 15.00, vid timmen då vår Herre Jesus Kristus dog på ett kors. Han saligförklarades först den 16 juni 1940 av påven Pius XII och helgonförklarades den 21 oktober 1951 av samme påve. Hans reliker vilar i en sarkofag i kapucinernas kyrka i Cagliari på Sardinien. Den helige Ignatius av Laconia firas i Kyrkans liturgi den 11 maj. I den kyrkliga konsten framställs han oftast försjunken i bön framför en Mariastaty eller med en käpp i handen och en stor påse på ryggen.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

16. Den helige Felix av Nicosia

1715 – 1787

Giacomo Amoroso föddes den 5 november 1715 i Nicosia på Sicilien. Hans far Filippo Amoroso var skomakare men Giacomo fick aldrig lära känna honom eftersom han dog en månad innan pojken föddes. Hans mor Carmela Pirro fick själv uppfostra sina tre barn. De levde ett fattigt men fromt liv. Liksom de flesta barn på den tiden gick Giacomo aldrig i skolan. Från unga år fick han arbeta som skomakare hos Giovanni Cavarelli som hade sin verkstad nära ett kapucinkloster. Den fromme pojken besökte ofta deras kyrka och beundrade deras kallelse. Deras stränga liv genomsyrat av glädje, enkelhet, befriande fattigdom, kärlek och missionsanda attraherade honom. Han började drömma om att ansluta sig till dem.

Varje söndag gick den unge pojken till bikt och tog emot den heliga kommunionen vilket inte var vanligt på den tiden. Han hade stor andakt till Guds Moder Maria och lördagarna, som är ägnade åt henne, tillbringade han i bön och meditation. Redan som nittonåring försökte han träda in i kapucinorden men blev inte antagen. Med stor beslutsamhet förnyade han sina ansträngningar och först efter åtta år av uthålliga försök blev han slutligen antagen och började den 10 oktober 1743 novitiatet i kapucinklostret i Mistretta. Hans ordensnamn blev Felix av Nicosia. Efter ett år, den 10 oktober 1743, avlade han sina ordenslöften och skickades till kapucinklostret i sin hemstad Nicosia. Där stannade han i hela fyrtio år, ända fram till sin död. Hans uppgift var att tigga allmosor för klostrets behov.

Hans biografer skriver att den unge brodern utmärkte sig för en fast ordenslydnad, änglalik kyskhet, kärlek till bot och serafiskt tålamod. Broder Felix tog fasta på den helige Franciskus av Assisi princip att en ordensbroder borde leva här i världen som en pilgrim utan att kalla någonting för sitt eget. Det innebär att leva i fullkomlig frihet, i en befriande fattigdom.

Att vara en tiggande broder var ingen lätt uppgift. Dag ut och dag in vandrade han runt och knackade på de rikas dörrar för att be dem att dela med sig av vad de hade. Han besökte också de fattigas hem för att stödja dem i deras fattigdom. Alltid tystlåten, glad och diskret vann han mångas förtroende och respekt. Han tackade artigt för det han fått och om någon inte ville ge honom allmosor utan han i stället blev utskälld eller illa behandlad svarade han ödmjukt: ”Må det vara så. Av kärlek till Gud tar jag emot det”.

Broder Felix kunde varken skriva eller läsa. Han var analfabet. Därför lärde han sig den Heliga Skrift utantill genom att uppmärksamt lyssna till läsningarna. När det var möjligt bad han också de läskunniga att läsa andra uppbyggliga andliga böcker för honom. Han lyssnade uppmärksamt på det som lästes i klostret under måltiderna, och han älskade att besöka Nicosias kyrkor för att lyssna på predikningar. Allt detta utgjorde hans rika andliga föda som han sedan begrundade och mediterade över.

Han hade stor andakt till den korsfäste Kristus. Varje fredag mediterade han över Herrens lidande. Under stora fastan fastade han på fredagar på bröd och vatten. Han brukade då be på sina knän med utsträckta händer och meditera över Herrens lidande framför det stora krucifixet i klosterkyrkan. Långa timmar tillbringade han i tillbedjan av det Allraheligaste Sakramentet. Han hade också varm andakt till Guds Moder Maria.

Trots att broder Felix var en enkel analfabet var det många som besökte honom för att be om hans råd. Många ansåg att de blivit botade till både kropp och själ genom hans förböner. Broder Felix hade också bilokationens gåva, han kunde ibland vara på två platser samtidigt.

När han blev gammal och svag befriades han från arbetet i klostret. Då skyndade han att hjälpa sina sjuka medbröder. Ju mer hans krafter tynade bort, desto mer koncentrerade han sig på Gud och förblev glad även mitt i lidandet. Han var så lydig att han på dödsbädden bad sin föreståndare om lov att kunna dö. Han dog den 31 maj 1787. Då var han sjuttiotvå år gammal.

Den helige Felix av Nicosia saligförklarades den 12 februari 1888 av påven Leo XIII och helgonförklarades den 23 oktober 2005 av påven Benedikt XVI. I Kyrkans liturgi firas han den 2 juni.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

17. Den helige Konrad av Parzham

1818 – 1894

Johann Brindorfer föddes i en bondfamilj i Parzham i Bayern i Tyskland den 22 december 1818. Samma dag döptes han i den helige Wolfgangs kyrka där hans föräldrar arton år tidigare lovat varandra kärlek och trohet för hela livet i äktenskapets sakrament. Dessa fromma makar prövades hårt. Fem av deras tolv barn dog redan i barndomen. Sin stora förlust kunde de dock se på med trons ögon. Tiderna var svåra men livet hemma på gården var fridfullt ochharmoniskt. Familjen kände inte av någon nöd. Hemmet var också alltid öppet för de fattiga och för gäster. I sex år gick Johann i skolan i Weng. Där fick han den grundläggande utbildningen. Familjelivet var genomsyrat av kärlek och djup fromhet. Varje kväll bad man aftonbön tillsammans. Varje söndag deltog familjen i den heliga mässan och varje lördag bad man gemensamt den heliga rosenkransen.

När Johann var bara fjorton år gammal dog hans mor. Två år senare förlorade han också fadern. Hela sin ungdom tillbringade han på familjens gård. Ofta, även på vardagar, gick han trots den långa vägen till kyrkan för att delta i den heliga mässan. Varje dag bad han den heliga rosenkransen. Det hände att han tillbringade hela nätter i bön på sitt rum. Han utmärkte sig för en stor Mariafromhet. Vid arbetet sjöng han ofta de många, vackra Mariahymner som han lärt sig i kyrkan. På hennes högtider gick han till fots för att besöka hennes närbelägna sanktuarier. Också hemma bad han ofta framför hennes bild. Han var en mild, öppenhjärtad ung man med gott inflytande på sina jämnåriga trots att han var blyg. Alltid fåordig arbetade han hårt på gården. När det var möjligt sökte han ensamheten för att inte förlora den inre samlingen och kunna umgås med Gud i sitt hjärta. Ofta sågs han bedjande tidigt på morgonen framför kyrkans port i väntan på att kyrkan skulle öppnas. Varannan vecka gick han troget till bikt hos fader Franciskus Xavier Dullinger. I samklang med tidens anda tillhörde han flera olika brödraskap. Han deltog också gärna i reträtter och de så kallade folkmissionerna för att lyssna till Guds Ord. En av folkmissionerna i den heliga Annas kyrka i Ering år 1838 gjorde ett starkt intryck på honom och visade sig vara avgörande för hans framtid. Det var då han började känna av kallelsens röst. Han hade dock svårt att urskilja vilken av de många ordnarna han skulle välja. Hans erfarne biktfader som kände hans hjärta sade då till honom: ”Träd in hos kapucinerna, där är din plats”. Och han gjorde så.

Den trettioettårige Johann Brindorfer delade upp sin egendom mellan sin hemförsamling i Weng, de fattiga och Bonifatiuswerk och i september 1849 knackade han på kapucinbrödernas port i Alltötting för att be om inträde i deras orden. Han skickades till novitiatet i Laufen och tillsammans med den kapucinska ordensdräkten tog han emot ett nytt namn, broder Konrad av Parzham. Där hjälpte han till i trädgården och fruktträdgården. I novitiatet fick han bronkit som gav komplikationer för hans återstående liv.

Efter novitiatet skickades broder Konrad till kapucinklostret i Altötting där han stannade i fyrtioett år, ända till sin död. Det är Bayerns och hela Tysklands mest kända Mariahelgedom, som kapucinbröderna ansvarar för. Denna vackra pilgrimsort kallas Bayerns och hela Tysklands hjärta. Broder Konrad var lycklig över att få tjäna Jungfru Maria i hennes sanktuarium. Han blev klostrets portvakt. På grund av de stora pilgrimsskaror som ständigt strömmade dit var det en tung och mycket ansvarsfull uppgift han fick ägna sig åt fram till sin död. Dagarna var långa och mödosamma men han klagade aldrig.

Medbröderna såg honom ofta bedjande på knä i brödernas kapell eller i kryptan där kapucinbrödernas gravar fanns. I början bad han hela nätterna igenom. Men när hans föreståndare upptäckte detta förbjöd han det för att den överarbetade brodern inte skulle förstöra sin hälsa. Han sov inte mycket. Han var mycket arbetsam och alltid disponibel. När sakristanbrodern blev sjuk tog broder Konrad gärna över också hans uppgifter. Varje dag fick han stiga upp klockan 3.30 för att öppna kyrkan. Sedan förberedde han för mässorna och ministrerade i två mässor. Från klockan 6.00 på morgonen skulle han finnas disponibel vid klostrets port för att ta emot dem som kom dit i olika ärenden. Klostret besöktes av tusentals pilgrimer. Vid klostrets port tog han emot mässintentioner, delade ut allmosor åt de behövande och talade med besökare.

Han älskade barnen och de kom gärna till honom. Han tog varje tillfälle i akt för att undervisa dem i katekesen, lära dem be, uppmana till det goda och lära dem rosenkransbönen. Han hade också oändligt tålamod med dem, även när de skämtade med honom och gång på gång ringde på porten utan anledning så att broder Konrad måste springa fram och tillbaka. Han tappade inte tålamodet ens när han blev gammal och krafterna började svika honom. Arbetet avslutade han först klockan 21.00 på kvällen. Så var det dag ut och dag in i hela fyrtioett år.

Varje dag vid 11-tiden kom de fattiga för att få ett enkelt mål mat i klostret. Det var broder Konrads uppgift att ta hand om dem. Klostrets kockar fick då gömma mat för att han inte skulle ge bort allt. Mellan klockan 12.30 och klockan 14.00 hade han sin rast. Men i stället för att vila brukade han promenera i trädgården och be rosenkransen eller vara i tillbedjan. I en av klostrets korridorer fanns ett litet fönster genom vilket man kunde se in i kyrkan och se tabernaklet. Det var broder Konrads favoritplats. Dit brukade han bege sig så ofta han kunde. Under sina få lediga stunder älskade han att läsa Bibeln eller Tomas a Kempis berömda bok ”Om Kristi efterföljelse”. Det var hans andliga föda.

Han hade stor andakt till Jungfru Maria och till Herrens lidande. Den helige Josef Jungfru Marias Brudgum, den heliga Anna Jungfru Marias moder, den helige fader Franciskus av Assisi samt hans heliga medbröder, den helige Felix av Nicosia och den helige Serafin av Montegranaro var hans favorithelgon. Åt dem anförtrodde han sina bekymmer och bad om deras förböner både för sig själv och för dem som bett honom om förbön. Dessa helgon var hans riktiga vänner. Trots att han nästan alltid var omgiven av människor älskade han tystnaden. Tack vare den kunde han behålla den inre samlingen och ha Gud för ögonen under arbetet. Alltid diskret och tystlåten mötte han alla med godhet och tålamod. Stor förtröstan på Guds försyn kännetecknade honom. Han skrev: ”Jag är alltid nöjd och allt anförtror jag åt Gud. Ur den himmelske Faderns hand tar jag emot allt med tacksamhet. Både lidande och glädje. Gud själv vet vad som är bäst för mig”. Han skrev också: ”För att öva mig i tålamodets och ödmjukhetens dygder räcker det för mig att se på korset som för mig är livets bok. På det sättet lär jag mig att vara ödmjuk, mild och tålmodig, alltså lär jag mig att bära korset”.

Den enkle kapucinbrodern var också medveten om att Kyrkan till sin natur är missionsinriktad. Att vi alla på olika sätt är sända att missionera, att dela med oss av det dyrbaraste vi har – vår tro. Han brann för missionerna och var angelägen om att evangeliets ljus skulle spridas bland hedningar och icke troende. När ordens generalföreståndare pater Bernard av Adermatt anförtrodde missionerna i Chile åt Bayerns ordensprovins blev broder Konrad mycket lycklig. Med stor entusiasm samlade han materiella medel för missionärerna. Han bad också varmt för missionens framgång.

Den 18 april 1894 ministrerade han för sista gången i den heliga mässan. Efter mässan kände han att döden nalkades och han var tvungen att gå till sängs. Sängliggande bad han oavbrutet den heliga rosenkransen. Den 19 april klockan 15.00 tog han emot de sjukas smörjelse och viaticum. Den sjuttiosexårige broder Konrad av Parzham insomnade stilla i Herren i sin klostercell i Altötting den 21 april 1894 klockan 19.00 på kvällen. Under broder Konrads korta sjukdom fram till hans död bad hans barn den heliga rosenkransen för honom utanför hans fönster. Den 24 april efter rekviemmässan begravdes han i klostrets krypta.

Den helige broder Konrad av Parzham saligförklarades av påven Pius XI den 15 juni 1930. Helgonförklarad blev han av samme påve den 20 maj 1934. Han är den förste tysken som helgonförklarats efter reformationen.

I den kyrkliga konsten framställs han i sin bruna kapucindräkt omgiven av barn eller av de fattiga. Han firas i Kyrkans liturgi den 21 april, på årsdagen av sin himmelska födelse.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

18. Den helige Leopold Mandic

1866 – 1942

                      Bogdan Mandic föddes i en kroatisk familj den 12 maj 1866 i Herceg Novi (Castelnuovo) i dåvarande Dalmatien, numera Montenegro, nära gränsen till Kroatien. Han var yngst av tolv syskon. Familjen Mandic hade en liten fiskeflotta vid Adriatiska havet men så småningom förlorade de nästan hela sin förmögenhet. Det gjorde att Bogdan redan från unga år fick erfara fattigdomen. Familjen var djupt troende och barnen växte upp i en kärleksfull atmosfär präglad av kristna värderingar. Det var i en sådan miljö som den unge Bogdans ordenskallelse växte fram och mognade. Han hade stora problem med hälsan – han blev bara 135 centimeter lång, hade svårt att gå, stammade och hade dålig syn. Trots detta trädde han in i kapucinorden i Bassano del Grappa i Italien vid bara sexton års ålder, den 2 maj 1884. I orden tog han emot namnet Leopold av Castelnuovo. År 1888 avlade han sina eviga löften och den 20 september 1890 prästvigdes han i basilikan Santa Maria della Salute i Venedig.

Pater Leopold såg redan i sin ungdom att kristenheten var splittrad och det gjorde honom ont. Han drömde om att missionera i Öst för att arbeta för enheten mellan katoliker och ortodoxa. Gång på gång bad han sina föreståndare om detta. Det visade sig dock inte möjligt på grund av hans klena hälsa. Predika kunde han inte heller eftersom han stammade. Hans föreståndare ansåg att det enda han dög till var att höra bikt. Det blev också åt denna uppgift han kom att ägna sitt liv. Tidigt på morgonen brukade han fira sin mässa och var resten av dagen disponibel i biktstolen. Han hörde bikt ända till tolv eller femton timmar om dagen. Alla slags människor sökte sig till hans biktstol: det enkla folket, adel, intellektuella, professorer, studenter, präster och ordensfolk. Han kunde tilltala alla. Därutöver tog han hand om de fattiga och om föräldralösa barn, och vid slutet av sitt liv hade han grundat ett flertal barnhem.

Hela hans andliga liv kretsade kring eukaristin och Jungfru Maria. Jungfru Maria Herrens Moder och Jesus Kristus närvarande i eukaristin var hans stora livskärlek.

År 1906 förflyttades han till kapucinklostret i Padua där han stannade i över trettio år, fram till sin död. Dag ut och dag in var han i alla dessa år disponibel för att höra bikt i ett litet samtalsrum. Han blev dock inte genast accepterad och uppskattad. Själv var han mycket ödmjuk. Han brukade säga: ”Jag duger verkligen till ingenting. Jag gör ingen nytta. Jag är sannerligen löjlig”. Och det var precis så folket bedömde honom i början av hans vistelse i Padua. Han var mycket kortvuxen, han haltade och stammade. Alla skrattade åt honom. Man tyckte att han var obildad och löjlig. Till och med barnen skrattade åt honom, skämtade med honom ute på gatorna och lade stenar i hans luva. Först efter ett tag upptäckte man en helig biktfader i honom och ändrade markant sin inställning till honom. Sedan dess bokstavligen ockuperades hans biktstol av de många biktande.

Pater Leopold var också patriot. Han älskade sitt jordiska hemland. Under första världskriget hamnade han i fängelse på grund av det. Han satt fängslad i över ett år eftersom han vägrade avsäga sig sitt kroatiska medborgarskap.

I många år längtade han efter att bege sig till Öst som missionär. Efter ett tag slutade han dock att be sina föreståndare om det och att över huvud taget tala om det. När kapucinernas generalföreståndare, pater Paschalis Rywalski, en gång frågade honom varför han plötsligt slutat tala om missionerna, svarade han: ”För inte så länge sedan fick jag möjlighet att möta en from, helig person och ge henne den heliga kommunionen. Efter det att hon mottagit vår Herre i den heliga kommunionen kom hon fram till mig och sade: ’Fader, Jesus bad mig att jag skulle säga dig att varje själ som du hjälper här i biktens sakrament är ditt Öst’ ”. I sin dagbok skrev han: ”Varje själ som kommer till mig skall för mig bli mitt Öst”. På så sätt blev han enhetens apostel. Trots att han inte kunde förverkliga den kallelse han drömde om, utnyttjade han de medel som var tillgängliga för att verka för enhetens sak. I hans fall gällde det det trogna uppfyllandet av de vardagliga plikterna och den varma bönen för de kristnas enhet. När han kunde, firade han den heliga mässan i denna intention. Då kände han många gånger nästan fysisk smärta på grund av kristenhetens splittring. Förenad med Kristus grät han så häftigt över det att altarduken blev våt av hans tårar.

Denne lille, klene kapucinpater, tyngd av så många sjukdomar och krämpor, blev en glädjens och fridens symbol. I många år var han biktstolens apostel och försonade uthålligt och tålmodigt människor med Gud i botens, biktens sakrament. De korta visdomsord han uttalade i biktstolen var som undergörande medicin.

Kort före sin död år 1942, mitt under andra världskriget, uttalade pater Leopold en profetia om sin stad Padua och sitt älskade kloster, vilken också så småningom uppfylldes. Han sade: ”Staden kommer flera gånger att drabbas av bombanfall. Klostret kommer att förstöras men det här lilla samtalsrummet där jag hör bikt kommer att skonas. Här har Gud visat mycken barmhärtighet mot själarna. Den här platsen måste förbli orörd som ett synligt tecken på Guds godhet”. Så blev det också. Klostret förstördes under ett bombanfall år 1944 men det lilla biktrummet förblev orört.

Men vad skedde egentligen inom det lilla rummets väggar? Pater Leopold hade en extraordinär gåva att kunna genomskåda sina biktbarn och läsa i deras hjärtan. Han levde vid ungefär samma tid som en annan känd och uppskattad helig biktfader, nämligen den helige padre Pio, verksam i södra Italien. Dessa två heliga kapuciner träffades aldrig, men de visste om varandra och uppskattade varandra mycket. När någon från norra Italien dök upp hos padre Pio, sade denne: ”Varför kommer ni till mig? Ni har ju en helig biktfader i Padua. Gå till padre Leopoldo”. Pater Leopold var en mild biktfader, fylld av empati och medlidande. När han märkte att någon var blyg eller rädd inför bikten brukade han resa sig upp och med öppen famn och brett leende på läpparna välkomna sitt biktbarn och uppmuntra till en ärlig syndabekännelse. Han brukade då säga: ”Varsågod och slå er ner. Var inte rädd. Också jag som är ordensman och präst är en stor syndare. Om Gud inte vakade över mig skulle jag kunna vara en värre syndare än många andra”.

När så behövdes kunde bikten hos pater Leopold vara mycket lång. Han tog den alltid på yttersta allvar. Han var mild och tålmodig mot de ödmjuka syndare som kom för att erfara Guds barmhärtighet, för att ärligt och ödmjukt bekänna sina synder och som hade en längtan i sitt hjärta efter att omvända sig. Samtidigt kunde han vara sträng och bestämd mot dem som inte tog bikten på allvar, som inte sökte omvändelsen eller bagatelliserade sina synder.

En gång kom en man till pater Leopolds biktstol, men i stället för att ödmjukt bekänna sina synder och ångra dem försökte han bortförklara dem. Pater Leopold försökte på alla möjliga sätt att leda honom till sann ånger men när ingenting hjälpte tappade han tålamodet, reste sig upp och ropade: ”Gå iväg! Försvinn härifrån! Ni ställer er på de fördömdas sida! Det är ett hån mot Gud!”. Mannen som inte förväntade sig en så stark reaktion hos den milde biktfadern blev skrämd. Han föll till marken och började gråta. Då reste pater Leopold honom upp, omfamnade honom och sade: ”Där ser du. Nu är du återigen min broder”. Bikten fortsatte och mannen fick syndaavlösning.

Pater Leopold valde att höra bikt även när han var sjuk och hade feber. När han såg de långa köerna till sin biktstol kunde han hoppa över måltiderna för att försona människor med Gud. Inte sällan stannade han kvar i kyrkan efter en lång, mödosam arbetsdag för att be för sina biktbarn. Ibland bad han nätterna igenom. Ofta sade han till sina biktbarn: ”Jag skall be för dig. Jag skall göra bot och uppoffringar i din intention”.

Oftast var han dock mild och visade stor förståelse i biktstolen. En gång sade han: ”Om den korsfäste Kristus skulle klandra mig för att jag är för mild i biktstolen skulle jag säga honom: Det är ditt fel, min Herre. Det är du som gett mig ett dåligt exempel. Jag har ännu inte nått denna galenskap att liksom du dö för själarna”.

Av Gud fick han gåvan att göra under, och han insåg att det inte var hans egen förtjänst. Han brukade säga: ”Är det mitt fel att dessa människor kommer till mig med så stor tro och tillit? Gud lyssnar till dem på grund av deras djupa tro. Jag kan inte göra något åt det. Det är inte min förtjänst”.

Pater Leopold kunde ibland läsa i själarna som i en öppen bok. En gång fördes en man som inte gått till bikt på många år av sina trogna vänner till pater Leopolds biktstol. För att slippa deras tjat gick mannen med på det men tänkte lura dem. Han tänkte ställa sig i den långa kön och efter ett tag smyga ut från kyrkan och berätta för sina vänner att han biktat sig. Till hans stora förvåning öppnade pater Leopold sin biktstol och kom med en gång fram till honom. Han sade: ”Varsågod. Du kan gå före. Jag har väntat på dig. Ja, jag har väntat på dig”. Inne i biktstolen sade han: ”Ja, jag vet. Du ville inte komma hit. Men oroa dig inte. Jag skall själv säga dig vad du har gjort. Du gjorde det och det. Inte sant? Och nu ångrar du det, och eftersom du ångrar är Gud villig att förlåta dig allt. Tack för att du kom. Du gjorde mig så glad! Jag kommer att vänta på dig också i framtiden. Tveka inte att komma. Vi kommer att bli goda vänner”. Ja, det är genom våra biktfäder som vi kan återställa vår vänskap med vår himmelske Fader. Det är därför viktigt att vi kommer ihåg att be för dem.

Pater Leopold Mandic dog i cancer sjuttiosex år gammal den 30 juli 1942 i Padua med bönen ”Salve Regina” på läpparna. Hans reliker vilar i kapucinbrödernas klosterkyrka i Padua. Trettiofyra år efter hans död, den 2 maj 1976 saligförklarades han av påven den salige Paulus VI. Sju år senare, den 16 oktober 1983, helgonförklarades han av den helige Johannes Paulus II som kallade honom ”Biktens apostel”. Den helige Leopold Mandic av Castelnuovo firas i Kyrkans liturgi på sin födelsedag den 12 maj. Han är både biktfädernas och de biktandes skyddshelgon.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

19. Den helige Pio av Pietrelcina

1887 – 1968

Den 25 maj 1887 föddes en pojke, Francesco Forgione, i den lilla staden Pietrelcina nära Benevento i Campanien i södra Italien. Han blev senare ett av den moderna tidens mest kända och vördade helgon, över hela den katolska världen känd som padre Pio av Pietrelcina. Pojken döptes dagen därpå i den heliga Annas kyrka i Pietrelcina. Hans föräldrar Grazio Mario Forgione och Maria Giuseppa de Nunzio Forgione var enkla, fattiga bönder. Förutom Francesco hade de fyra barn: en äldre son, Michele, och tre yngre döttrar, Felicita, Pelegrina och Grazia. Familjen var djupt troende. Man bad dagligen den heliga rosenkransen och fastade tre dagar i veckan till Jungfru Marias ära. Hela familjen gick också regelbundet i mässan. Trots att föräldrarna var enkla analfabeter kunde de väl den katolska kyrkans katekes och de olika bibelberättelserna som de också lärde sina barn. Den fromma och kärleksfulla uppfostran som pojken fick i hemmet satte säkert en djup prägel på hans framtida liv.

Francesco utmärkte sig inte på något särskilt sätt under sin barndom. Han ansågs dock till skillnad från sina jämnåriga vara tystlåten och inåtvänd men snäll och sympatisk. Han tyckte om ensamheten och föredrog att hålla sig för sig själv. Varje dag besökte han morgon och kväll församlingens kyrka för att be och för att ministrera i den heliga mässan. Den till synes helt vanlige pojken levde redan från tidig barndom ett djupt inre liv. Redan vid fem års ålder bestämde han sig för att ägna sitt liv helt och utan förbehåll åt Gud. Vid samma tid började han få olika andliga gåvor, upplevde extas och fick uppenbarelser av Jesus, Jungfru Maria, helgonen och sin skyddsängel. Han började också umgås med sin skyddsängel som med en nära vän. Detta avslöjar han för sin andlige vägledare och biktfader först år 1915. När han tillfrågas om varför han dolt allt detta så länge svarar han i all enkelhet att han var övertygad om att det var något helt normalt, att alla människor upplevde sådant men att man av ödmjukhet inte pratade om det. När han var fem år gammal började han också plågas av djävulen. Också denna kamp skulle fortsätta nästan hela hans liv. När han var elva år tog han emot sin första heliga kommunion och den 27 september 1899 konfirmerades han, vilket fyllde honom med obeskrivlig, inre andlig glädje som han skriver om i ett av sina många brev. Efter att ha avslutat sin tredje klass i grundskolan var han tvungen att avbryta sina studier för att arbeta på familjens gård och valla får. Föräldrarna hade inte råd att behålla honom i skolan.

När han var omkring femton år gammal fick han en inre varning om en stark inre kamp som han skulle behöva utkämpa mot djävulen, när det blev dags för honom att ta ett avgörande beslut om sin livsväg. Denna inre kamp visade sig vara så smärtsam att han hade den i färskt minne drygt tjugo år efteråt. I ett av sina brev skriver han: ”Min Gud! Vem skulle vara i stånd att beskriva det inre martyrium jag fick genomlida? Själva åminnelsen av den inre kamp som utspelades inom mig gör mig iskall av rädsla, trots att det har gått tjugo år sedan dess”. Vid denna tid mötte han en kapucinbroder som kom till Pietrelcina för att samla allmosor. Detta möte gjorde starkt intryck på den unge pojken och visade sig vara avgörande för hans framtid. Francesco bestämde sig för att själv bli kapucin. I början skulle det bli problematiskt. Ynglingen hade bara gått tre klasser vilket innebar att han först måste komplettera sina studier för att senare kunna studera till präst. Hans fattiga föräldrar hade dock inte råd med det. För att möjliggöra uppfyllandet av sin sons dröm begav sig hans kärleksfulle far ända till Amerika för att mödosamt tjäna ihop de pengar som behövdes för sonens utbildning. Efter att ha övervunnit många svårigheter trädde Francesco Forgione den 6 januari 1903 in i kapucinorden. Den 22 januari 1903 inledde han novitiatet och tillsammans med den kapucinska ordensdräkten tog han emot ett nytt namn, broder Pio av Pietrelcina. Sina första ordenslöften avlade han året därpå, den 22 januari 1904. Tre år senare, den 27 januari 1907, blev den dröm verklighet som han burit i sitt hjärta sedan fem års ålder – att offra sitt liv helt och hållet åt Gud. Då avlade han sina eviga ordenslöften om lydnad, fattigdom och kyskhet i den helige Franciskus av Assisi kapucinorden.

Direkt efter de första, tidsbundna löftena började broder Pio sina filosofi- och teologistudier för att i framtiden kunna bli präst. Vid den tiden utmärkte han sig inte på något extraordinärt sätt. Ingen lade märke till den unge ordensbrodern och ingen anade hur rikt hans inre liv var. Själv skriver han flera år efteråt i ett brev till sin andlige ledare att de första stora nådegåvorna började komma direkt efter novitiatet. Den 18 juli 1909 blev han vigd till diakon och prästvigdes den 10 augusti 1910 i domkyrkan i Benevento. Fyra dagar senare firade padre Pio sin högtidliga primmissmässa i sin hemförsamlings kyrka i Pietrelcina.

Vid denna tid började också de allvarliga problem med hälsan som han skulle brottas med livet ut. På grund av sin klena hälsa och en gåtfull sjukdom som förtärde hans krafter, var han tvungen att med föreståndarnas tillstånd stanna hemma i Pietrelcina ända fram till 1916. Några försök att återvända till klostret resulterade i att hans hälsa försämrades så allvarligt att man var tvungen att skicka tillbaka honom till Pietrelcina. Trots att han brottas med sjukdomen för han ett intensivt inre liv av uthållig bön och askes. Under denna tid har han också en rik korrespondens med sin biktfader och andlige ledare, pater Agostino da San Marco in Lamis. Han avslöjade för honom att Vår Herre uppenbarat sig för honom och givit honom olika andliga gåvor ända sedan slutet av novitiatet, från och med år 1904. Han avslöjade också att han fått gåvan av osynliga stigmata som var mycket smärtsamma och att han sedan många år en gång i veckan fick uppleva smärtan av Herrens törnekröning och piskrapp.

Den 17 februari 1916 lämnade slutligen padre Pio sitt kära Pietrelcina för gott och kom till kapucinklostret i Foggia. I samband med det öppnades ett nytt kapitel i hans livs historia. I Foggia fick han erfara djävulens våldsamma angrepp. Den onde anden plågade honom andligen men angrep honom också fysiskt. Bröderna hörde många gånger märkliga, skrämmande ljud från hans klostercell. Padre Pio blev fysiskt misshandlad och slagen av djävulen. Djävulen uppenbarade sig för honom i gestalt av unga kvinnor för att förföra honom men också i gestalt av hans biktfader, påven Pius X, hans skyddsängel, den helige Franciskus av Assisi, till och med som Jungfru Maria. Ibland visade han sig för honom i form av ett odjur eller en arg, svart hund. Många gånger förstörde han också padre Pios korrespondens med sin andlige ledare för att beröva honom andlig hjälp och för att vilseleda honom. Men tack vare andlig erfarenhet, ett liv i nådens tillstånd och djup förening med Gud kunde padre Pio alltid överlista djävulen och lät sig inte vilseledas.

Klimatet i Foggia var inte bra för padre Pios hälsa. På grund av det skickades han till det lilla klostret i San Giovanni Rotondo. Till att börja med skulle det vara en kort vistelse för hälsans skull, men Guds försyn hade andra planer. Han stannade där nästan oavbrutet i över femtiotvå år, ända fram till sin död.

Året 1918 var fyllt av extraordinära händelser i padre Pios liv. Det var också en tid av andlig mognad och stort lidande. Han kände sig djupt övergiven på det andliga planet. Men den 30 maj blev han på ett särskilt sätt mystiskt berörd av Gud, som han beskriver i ett av sina brev. Han offrade sig också i den helige faderns intentioner. Den 5 till 7 augusti mottog han en stark mystisk upplevelse som man med den kristna mystikens språk kallar hjärtats transverberation, hjärtats genomborrande av Guds pil, vilket förändrade hans liv. Den 20 september tog han emot de synliga stigmatas gåva. Jesu Kristi blödande sårmärken blev synliga på hans händer, fötter och sida vilket förde med sig stort lidande. Han skulle ödmjukt bära dem ända fram till sin död. Ryktet om det spred sig blixtsnabbt och väckte mångas uppmärksamhet vilket gjorde padre Pios liv svårt. Många gånger föll han också offer för skvaller och förtal. Allt detta ledde till att Kyrkan blev oroad över situationen. Man tillsatte både teologiska och vetenskapliga kommissioner för att granska hans stigmata och hans trovärdighet. Flera gånger prövade man hans lydnad mot Kyrkan. Åren 1919 till 1933 var för padre Pio de svåraste och mest smärtsamma. Han led på grund av orättvisa anklagelser som medförde att man från den 11 juni 1931 till den 15 juli 1933 till och med förbjöd honom att fira mässan offentligt. I lydnadens anda fann han sig i det med stort tålamod och tillit till Guds försyn. Under många år led han också av inre mörker och en känsla av fullständig övergivenhet av Gud.

Den helige padre Pio var djupt förälskad i Gud och på grund av det hyste han också stor kärlek till människor. Själv märkt av sjukdom och stort lidande ville han lindra andras lidande. Efter många svårigheter förverkligades den 16 juli 1947 den stora dröm som han under lång tid burit i sitt hjärta. Man inledde då på hans initiativ bygget av ett stort modernt sjukhus i det lilla San Giovanni Rotondo, Casa sollievo della sofferenza som invigdes den 5 maj 1959. Bygget bekostades enbart av gåvor. Det invigdes av kardinal Giacomo Lercaro i närvaro av femton tusen gäster. Vid den tiden var det Europas mest moderna och bäst utrustade sjukhus. Padre Pios önskan var att det skulle bidra till att lindra människornas lidande till både kropp och själ. Det skulle vara både bönens och vetenskapens helgedom, sade han.

Under andra världskriget uppmanade den helige fadern Pius XII de troende till gemensam bön. Padre Pio svarade på denna uppmaning med att grunda Padre Pios bönegrupper. År 1968 fanns det redan sjuhundratjugosex sådana grupper organiserade i tjugo länder med sammanlagt sextioåtta tusen medlemmar. Denna katolska rörelse finns och utvecklas fortfarande. Bönen stod alltid i centrum av padre Pios liv. Ur den inre bönen hämtade han kraft. Eukaristin som han firade med största kärlek och noggrannhet, ibland under flera timmar, utgjorde centrum i hans dag och rosenkransen bad han nästan oavbrutet. När någon en gång bad att han skulle beskriva sig själv sade han: ”Jag är bara en enkel broder som ber”.

Padre Pio predikade nästan aldrig. Hans sjuka lungor tillät inte det. I stället blev han ”biktstolens martyr”. Dagar igenom, flera timmar i sträck, hörde han bikt och försonade syndare med Gud. Tusentals pilgrimer från hela världen strömmade till hans biktstol. Otaliga skaror valde honom till sin andlige ledare. Han hade en extraordinär förmåga att läsa i människornas hjärtan. Tålmodig och barmhärtig mot dem som sökte tröst och uppriktig omvändelse kunde han vara mycket sträng mot dem som kom till hans biktstol av ren nyfikenhet eller utan att ta biktens sakrament på allvar. Förutom att höra bikt förde han en rik korrespondens med sina andliga barn utspridda över hela Italien och hela världen. Hans eget liv var en total överlåtelse åt Gud.

Padre Pio hade också andra extraordinära andliga gåvor. Han hade bilokationens gåva och kunde vara på två platser samtidigt. Han hade också inblick i framtiden. Tack vare hans uthålliga bön skedde många mirakel då människor blev botade till både kropp och själ.

Padre Pio dog den 23 september 1968, åttioett år gammal. De stigmata han burit i hela femtio år läktes några dagar före hans död utan att lämna ett spår. Hans sista ord var ”Jesus, Maria”. Han begravdes den 26 september i kyrkans krypta. Etthundra tusen människor var närvarande vid hans begravning och sedan dess kommer oavbrutet oräkneliga skaror av pilgrimer till hans grav. Den 2 maj 1999 saligförklarades han av den helige Johannes Paulus II och redan den 16 juni 2002 helgonförklarades han av samme påve. I Kyrkans liturgi firas han den 23 september.

Det är ett mysterium varför Gud utrustade honom med så många extraordinära och ofta spektakulära andliga gåvor. Det var dock inte på grund av dem han blev ett helgon. Det som ledde honom till helighetens höjder var hans gränslösa tillit till Gud och att han levde de kristna dygderna på ett heroiskt sätt.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

20. Den Salige Benedictus av Urbino

1560 – 1625

Marco Passione kom till världen den 13 september 1560 i staden Urbino i en rik och betydelsefull, italiensk furstefamilj besläktad med flera påvar. Hans föräldrar hette Domenico Passione och Magdalena Cibo. Marco var det sjunde av deras elva barn. När han var sju år gammal förlorade han båda sina föräldrar. Då valde han Jungfru Maria till sin moder och han behöll livet ut en stor kärlek och andakt till henne. Tack vare sina rika släktingar fick han en god uppfostran och utbildning. Han studerade vid de berömda universiteten i Padua och Perugia. Vid enbart tjugotvå års ålder doktorerade han i filosofi och i både den kanoniska och civila lagen.

Trots sin klena hälsa och trots motstånd från sina släktingars sida trädde han in i kapucinorden i Fano när han var tjugotre år gammal och tog emot namnet Benedictus av Urbino. I novitiatet blev han så sjuk att hans föreståndare övervägde att skicka hem honom. Benedictus sade dock att han iklätts den kapucinska ordensdräkten för att leva och dö i den. Han bad ivrigt om hälsans gåva och blev också bönhörd.  År 1585 avlade han sina eviga löften i sin älskade orden. Efter prästvigningen ägnade han sig med stor iver och entusiasm åt att predika evangeliet. I flera perioder tjänstgjorde han som guardian, klosterföreståndare, och innehade också andra viktiga poster i sin orden. Han förblev dock alltid ödmjuk. Trots sin ställning och härkomst ägnade han sig ofta åt enkelt fysiskt arbete i klostret och begav sig minst en gång i månaden på tiggarvandringar för att be om allmosor till de fattiga och till klostrets materiella behov. Han förde ett strängt kapucinskt liv fyllt av bot och bön. Allt detta på grund av kärleken till sin Herre.

Hans predikningar baserades alltid på den Heliga Skrift, särskilt på Nya Testamentet och framför allt evangelierna. Han tyckte också om att anknyta till kyrkofäderna och förankra sina predikningar i den sunda, katolska traditionen. Som tema för sina predikningar hade han kärlek till Gud, avsky för synden, att hålla fred med alla samt andakt till den korsfäste Kristus och Jungfru Maria. Med stor bestämdhet och samtidigt med kärlek varnade han för synden och lasterna och uppmanade till dygderna. I sina predikningar sökte han inte sitt eget beröm utan själarnas bästa och deras frälsning. Efter sina predikningar ägnade han sig åt att undervisa barnen om tron. Han strävade också efter att hjälpa människor att försona sig med varandra. Han besökte de sjuka i deras hem och på sjukhuset och besökte fångar i fängelserna. Han predikade inte bara med ord utan framför allt med sitt eget goda exempel och genom att göra bot och be för syndare. Det gav resultat. Många av hans åhörare omvände sig och sökte honom i biktstolen.

I lydnadens anda var han alltid disponibel och ställde sig till sina överordnades förfogande. När han var fyrtio år gammal vågade han lämna sin trygga tillvaro i Italien. Tillsammans med sin föreståndare och vän, den helige Laurentius av Brindisi, begav han sig till Tjeckien för att arbeta för hussiternas och protestanternas omvändelse till den katolska tron, trots att det måste ha kostat honom mycket. Efter två år av tungt arbete skickades han tillbaka till Italien på grund av sin klena hälsa. Där fortsatte han sitt apostolat med samma iver och entusiasm.

Han dog sextiofem år gammal den 30 april 1625. Det var under stora fastan då han höll en rad fastepredikningar som han inte hann avsluta. Den här gången fick han återigen predika med sitt goda exempel då han visade hur man går döden till mötes. Hans sista ord var: ”Jag går bort, in i Guds famn”.

Han saligförklarades av påven den salige Pius IX som själv tillhörde den helige Franciskus av Assisi tredje orden. Han firas i Kyrkans liturgi den 30 april.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

21. Den salige Jeremia av Valacchia

1556 – 1625

Johannes Kostist föddes som son till fattiga bönder i en liten by i Moldavien, nuvarande Rumänien den 29 juni 1556. I takt med att han växte upp, växte också i hans unga hjärta en längtan att viga sitt liv helt och hållet åt Gud. Längtan efter ordenslivet blev allt starkare med åren. Hans fromma mor spelade en viktig roll i denna process. När han avslöjade sin längtan för henne fick han hennes förståelse och stöd. Hon var dock väl medveten om att det inte skulle bli möjligt för hennes son att förverkliga sin dröm om ordenslivet hemma i Moldavien. Därför berättade hon för honom om det avlägsna Italien där de goda kristna och de heliga ordensmännen bodde. Hon berättade också om Rom och om påven som bodde där.

Den artonårige Johannes tog farväl av sina fromma föräldrar och begav sig iväg med deras välsignelse. Det var en resa ut i det okända. En resa inspirerad av djup tro och tillit till Gud. En resa på jakt efter att finna Guds vilja och urskilja sin kallelse. Han kom till Transsylvanien. Där stannade han i två år och åtog sig olika arbeten. Till sist blev han tjänare hos en italiensk läkare som tänkte återvända hem till Bari. På så sätt kunde den unge Johannes förverkliga sin dröm om Italien.

I Italien fick han anställning hos en apotekare. Hans första kontakt med den nya miljön var dock inte positiv. Han blev djupt besviken över att inte möta de fromma och goda kristna som hans mor berättat om. Han hade nästan bestämt sig för att återvända hem när han mötte en mystisk pilgrim som rådde honom att bege sig inåt landet, till Neapel, Rom eller Loreto. Johannes tolkade det som ett tecken från ovan och fortsatte sin resa.

Han nådde Neapel i stora fastan år 1578. Där fann han kapucinernas kloster. Bröderna gjorde starkt intryck på honom. De var som tagna ur hans mors berättelser. Det var exakt sådana fromma, heliga ordensbröder han förväntat sig att möta i Italien. I maj samma år trädde han in i deras orden och tog emot profeten Jeremias namn. Från och med nu skulle han heta broder Jeremia av Valacchia. År 1579 avlade han sina löften och fick olika enkla arbeten i klostret. År 1585 sändes han för att arbeta i ett stort sjukhus som drevs av hans kloster och stannade där i över fyrtio år, ända till sin död.

Det som kännetecknade honom och som präglade hela hans spiritualitet var barmhärtigheten. Gud var för honom den barmhärtige. Den heliga Treenigheten var för honom barmhärtighetens källa och Jesu Kristi lidande och eukaristi var uttryck för Guds barmhärtighet. Guds Moder Maria var för honom barmhärtighetens Moder. Kyrkan var barmhärtighetens hemlighet. Mänskligheten var barmhärtighetens gåva och den synliga och osynliga världen var den barmhärtige Gudens verk. Han hade också stor andakt till Jesu Kristi Allraheligaste, dyrbara blod.

Broder Jeremia var en pilgrim även i sitt kloster. Han ville leva i fullständig fattigdom och ville inte ens ha en egen klostercell. Dagarna igenom arbetade han och bad, och på nätterna var han hos de sjuka eller hos medbröderna.

Han var en hårt arbetande människa, praktisk och jordnära. Han brukade säga att ett barmhärtighetsverk är bättre och viktigare än extas. Ändå var han en djupt bedjande människa. Han var förälskad i eukaristin, fördjupade sig i korsets mysterium och älskade Jungfru Maria som han betraktade som sin moder. En gång under bönen såg han henne som en drottning. Hon hade dock ingen krona på sitt huvud. När han blev förvånad över det svarade hon: ”Min krona är min Son”. Så småningom började man i Neapel framställa tavlor av Jungfru Maria enligt broder Jeremias vision.

Broder Jeremia tog hand om sina sjuka med största kärlek och tillgivenhet. Han samlade också allmosor för dem. Han tog de förtryckta och illa behandlade tjänarna i försvar, sökte arbete åt de arbetslösa och tiggde pengar till hemgift åt fattiga flickor för att de skulle kunna gifta sig och inte hamna i moraliskt förfall.

Han dog den 5 mars 1625 i lunginflammation efter att ha blivit förkyld när han skyndade för att hjälpa en av de sjuka. På sin dödsbädd blev han ängslig för döden då han kände sig vara en syndare som var ovärdig att komma inför Guds ansikte. Då påminde hans föreståndare honom om att han själv alltid lärde andra att förlita sig på Guds barmhärtighet, på Jesu Kristi dyrbara blod och på Jungfru Marias förböner. Då blev han helt lugn och sade: ”Ja, Herre Jesus, jag kommer. Alltid efter Jesus och till Jesus för att uppfylla sin kallelse”.

Broder Jeremia av Valacchia saligförklarades av den helige påven Johannes Paulus II den 30 oktober 1983. I kapucinorden firas han den 7 maj.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

22. Den salige Tomas Acerbis av Olera

1563 – 1631

Den salige Tomas Acerbis föddes den 3 mars 1563 i Olera, en liten italiensk stad nära Bergamo. Hans familj var fattig men hade adliga anor. Familjen var för fattig för att kunna sända Tomas till skolan. Från barnsben fick han i stället arbeta tungt i familjens bondgård och valla boskap.

Den 12 september 1580 trädde han vid sjutton års ålder in i kapucinorden i Verona. Efter novitiatet lärde han sig med sina föreståndares välsignelse att läsa och skriva. Han förde ett liv fyllt av bön, särskilt inre bön, och bot. Han arbetade i flera kloster som portvakt och med att samla allmosor. Lediga stunder brukade han utnyttja för att skriva, ofta till den katolska trons försvar eftersom protestantismen var på frammarsch i Europa. Han skrev också om Jungfru Maria, särskilt om hennes utkorelse och fullkomliga renhet och om hennes upptagning till himmelen med både kropp och själ.

Trots att han var en lekbroder var det många troende som sökte hans andliga hjälp och vägledning. Bland dem fanns också många furstar och adelsmän. Under en period bad till och med den österrikiske kejsaren Ferdinand II honom att vara hans rådgivare. Broder Tomas var en stor mystiker och gav i sina skrifter noggranna beskrivningar av sina mystiska erfarenheter. Han hade stor devotion till Jungfru Maria och till Jesu Heliga Hjärta. Själv erfaren i bönen lärde han också andra att be, särskilt den inre bönen. Han ansåg att utan att öva sig i den inre bönen kan man inte göra framsteg i det andliga livet. Själv hade han stora problem med den muntliga bönen eftersom han föll i extas så snart han började be. Ofta bad han hela nätter igenom, då han tappade känslan för tid när han börjat be.

Broder Tomas av Olera dog den 3 maj 1631 i Innsbruck och begravdes där i kapucinernas kyrka. Han saligförklarades först den 21 september 2013 i domkyrkan i Bergamo. Han var mycket uppskattad av påven den helige Johannes XXIII, som på sitt skrivbord alltid hade hans lilla bok ”Kärlekens flamma”, och av påven den salige Paulus VI som ansåg att Gud använde sig av broder Tomas som verktyg för att förnya och försvara sin Kyrka. Han firas i Kyrkans liturgi den 4 maj.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

23. 24. De saliga Agatangelus och Cassianus, martyrer

                      Franciskus föddes den 31 juli 1598 i Vendome i Frankrike. År 1619 trädde han in i kapucinorden och tog emot ett nytt namn, Agatangelus av Vendome. Han studerade filosofi och teologi i Poitiers och i Rennes. Där prästvigdes han också år 1625. År 1629, vid trettioett års ålder, började han läsa arabiska och begav sig till Syrien för att arbeta bland muslimer. Där kom han i kontakt med kristna armenier och ortodoxa syrianer och fortsatte till Kairo i Egypten för att föra kristna kopter till union med den katolska Kyrkan. Tillsammans med andra kapuciner, pater Benedictus, pater Agatangelus av Morlaix och den salige Cassianus av Nantes, reste han vidare till Etiopien för att missionera där.

Ruffilio Vaz föddes den 15 januari 1607 i Nantes i Frankrike i den rika familjen Loppes Netto som härstammade från Portugal. Vid sjutton års ålder trädde han i Paris in i kapucinorden och tog emot namnet Cassianus av Nantes. Under en svår epidemi som utbröt i Angers år 1631 och varade till år 1632 arbetade Cassianus med stor tillgivenhet bland de smittade. Själv blev han smittad och sjuk men överlevde. Efter prästvigningen skickades han som missionär till Kairo. Där träffade han den salige Agatangelus av Vendome och tillsammans med honom och andra kapuciner begav han sig till Abessinien, nuvarande Etiopien.

Kapucinbröderna kom till södra Etiopien där redan jesuiterna framgångsrikt arbetade med att föra de kristna inom geez-riten till enhet med den katolska Kyrkan. På grund av sina framgångar mötte de katolska missionärerna en del motstånd från de ortodoxas sida. Agatangelus och Cassianus fängslades i Deboroa och anklagades för att motarbeta den ortodoxe biskopen och kejsaren. De fördes till Gondara som vid den tiden var landets huvudstad och den 7 augusti led de där martyrdöden. De fastkedjades vid hästar och drogs på steniga vägar och därefter bands de fast vid en påle och stenades till döds.

Den 1 januari 1905 saligförklarades de av påven den helige Pius X som själv tillhörde den helige Franciskus av Assisi tredje orden. De firas i Kyrkans liturgi den 7 augusti.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

25.

De saliga Agatangelus och Cassianus, martyrer

 

                      Franciskus föddes den 31 juli 1598 i Vendome i Frankrike. År 1619 trädde han in i kapucinorden och tog emot ett nytt namn, Agatangelus av Vendome. Han studerade filosofi och teologi i Poitiers och i Rennes. Där prästvigdes han också år 1625. År 1629, vid trettioett års ålder, började han läsa arabiska och begav sig till Syrien för att arbeta bland muslimer. Där kom han i kontakt med kristna armenier och ortodoxa syrianer och fortsatte till Kairo i Egypten för att föra kristna kopter till union med den katolska Kyrkan. Tillsammans med andra kapuciner, pater Benedictus, pater Agatangelus av Morlaix och den salige Cassianus av Nantes, reste han vidare till Etiopien för att missionera där.

Ruffilio Vaz föddes den 15 januari 1607 i Nantes i Frankrike i den rika familjen Loppes Netto som härstammade från Portugal. Vid sjutton års ålder trädde han i Paris in i kapucinorden och tog emot namnet Cassianus av Nantes. Under en svår epidemi som utbröt i Angers år 1631 och varade till år 1632 arbetade Cassianus med stor tillgivenhet bland de smittade. Själv blev han smittad och sjuk men överlevde. Efter prästvigningen skickades han som missionär till Kairo. Där träffade han den salige Agatangelus av Vendome och tillsammans med honom och andra kapuciner begav han sig till Abessinien, nuvarande Etiopien.

Kapucinbröderna kom till södra Etiopien där redan jesuiterna framgångsrikt arbetade med att föra de kristna inom geez-riten till enhet med den katolska Kyrkan. På grund av sina framgångar mötte de katolska missionärerna en del motstånd från de ortodoxas sida. Agatangelus och Cassianus fängslades i Deboroa och anklagades för att motarbeta den ortodoxe biskopen och kejsaren. De fördes till Gondara som vid den tiden var landets huvudstad och den 7 augusti led de där martyrdöden. De fastkedjades vid hästar och drogs på steniga vägar och därefter bands de fast vid en påle och stenades till döds.

Den 1 januari 1905 saligförklarades de av påven den helige Pius X som själv tillhörde den helige Franciskus av Assisi tredje orden. De firas i Kyrkans liturgi den 7 augusti.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

26. Den salige Marco av Aviano

1631 – 1699

Carlo Domenico Cristofori föddes i en rik köpmansfamilj den 17 november 1631 i Aviano nära Venedig i Italien. Hans föräldrar Pasquale Cristofori och Rosa Zanoni hade elva barn. I sin hemstad fick han en god grundutbildning och en god andlig fostran. Därefter studerade han mellan åren 1643 och 1647 i jesuiternas skola i Gorizia.

Det var oroliga tider. Europa kände sig alltmer hotat av Turkiet. Också Venedig, som då var en självständig republik och som var mycket rik tack vare sin handel, låg i krig med det osmanska riket. Driven av varm patriotism rymde den unge pojken från skolan för att bli soldat och kämpa mot turkarna för sitt fosterland och för den kristna tron. Efter flera dagars resa kom han utmattad och utsvulten till Capadostria och knackade på kapucinklostrets port för att få hjälp. Där fick han mat och omsorg. De kloka bröderna övertalade honom att återvända till sina oroliga föräldrar, vilket han också gjorde.

Under sin korta vistelse hos kapucinerna blev den unge pojken berörd av Guds nåd. Han insåg att det fanns andra sätt för honom att tjäna Gud och fosterlandet. Han var beredd på allt, till och med på martyrdöden. Han var fast besluten att lämna världen för det gudsvigda livet. I september år 1648 trädde han in i kapucinernas novitiat i Conegliano. Hans ordensnamn blev Marco av Aviano. Den 21 december 1649 avlade broder Marco sina ordenslöften och efter filosofi- och teologistudier prästvigdes han den 18 oktober 1655.

Han förde ett strängt liv i bot och djup bön och var varmt engagerad i kommunitetens liv. Det var ett liv fyllt av ödmjukhet och iver att leva enligt ordens regel och konstitutioner. År 1644 fick han sina föreståndares tillstånd att predika och gjorde det med största iver och entusiasm. Han predikade Guds Ord med kraft i större delen av Italien, framför allt under advent och stora fastan.

En särskild händelse gjorde att den ödmjuke kapucinbrodern fick lämna sitt dolda liv i klostret och mot sin vilja dra allas uppmärksamhet till sig. Det var den 8 september 1676. Han befann sig i Padua där han predikade. I Padua bodde då en nunna som i tretton år legat förlamad i sin säng. Broder Marco besökte henne för att trösta henne och be för henne. Tack vare hans förbön och välsignelse blev hon botad och kunde resa sig ur sin säng. Det blev början på en lång rad helanden och mirakel som ägde rum tack vare broder Marcos förböner. Folkskarorna samlades kring honom. Han sökte inte beröm eller uppmärksamhet. Han förblev alltid ödmjuk och enkel och fortsatte med stor iver att arbeta för själarnas frälsning. I sina predikningar uppmanade han sina åhörare till omvändelse, till att fördjupa sin katolska tro, ångra sina synder och göra bot.

Den politiska situationen i Europa var vid den tiden komplicerad. Det politiskt splittrade Europa blev alltmer hotat av Turkiet. Redan i mitten av 1300-talet började Turkiet erövra Balkan. Turkarna lade under sig Bulgarien, Albanien, Serbien och Bysans. År 1541 ockuperade de Ungern. Under ett långt krig med Venedig år 1645-1669 tog de Kreta från Venedig. År 1672 inledde de krig med Polen, som var försvagat efter krigen med Sverige och Ryssland, och lyckades lägga under sig en del av Ukraina. Europa var vid den tiden politiskt splittrat. Frankrike var i konflikt med Österrike. Turkiet utnyttjade denna situation och trängde år 1683 in med sina trupper i Österrike och belägrade så småningom Wien. I detta dramatiska läge använde påven Innocentius XII alla sina diplomatiska kanaler för att förena det politiskt splittrade Europa och inleda försvaret. Han utnämnde pater Marco av Aviano till sin legat för att i påvens namn kunna medla mellan de kristna länderna. Då kom de polska trupperna med sin konung Johannes III Sobieski i spetsen till Österrikes räddning. Polen var vid denna tid fortfarande en av Europas stormakter. Den 12 september 1683 stod slaget vid Wien mellan de allierade kristna trupperna och det osmanska imperiet. Wien blev räddat. Klockan 4.00 på morgonen före det berömda slaget firade pater Marco av Aviano den heliga mässan för den polske kungen och hans soldater. Pater Marcos mod, vishet och fromhet gjorde så starkt intryck på Johannes III Sobieski att han bestämde sig för att inbjuda kapucinorden till Polen för att bygga deras första kloster i Warszawa, som fram till våra dagar kallas det kungliga klostret. I ett sidokapell i klostrets kyrka finns den avlidne konungens hjärta bevarat i en vacker marmorsarkofag.

Vid den tiden inleddes den livslånga vänskapen mellan pater Marco och den Österrikiske kejsaren Leopold I. Kapucinpatern blev hans vän, andlige vägledare, biktfader och rådgivare i både familjeproblem och politiska, ekonomiska, militära och religiösa frågor. Pater Marco reste mycket som medlare, påvlig legat och predikant. Han besökte Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz, Tjeckien och Österrike. Hela tiden strävade han outtröttligt för att med diplomatiska medel förena Europa och stifta fred. Turkiet började förlora sitt fäste i Europa. Den 12 september 1686 lyckades man befria Buda, Ungerns huvudstad, och den 6 september 1688 befriades också Belgrad. Under de kommande åren strävade pater Marco att stifta fred mellan Frankrike och Österrike och behålla freden mellan de kristna länderna i Europa som fortfarande var ganska skör.

För att åstadkomma detta reste han gång på gång till Wien. Under denna tid var han där över fyrtio gånger. I maj 1699 begav han sig dit för sista gången. Hans hälsa försämrades kraftigt. Den 2 augusti låg han redan på dödsbädden. I kejsarens och kejsarinnans närvaro insomnade han i Herrens frid med ett krucifix i handen den 13 augusti 1699. Han begravdes i kapucinklostret i Wien nära de kejserliga gravarna. Själv kallade han sig ”Europas andlige läkare”. Han saligförklarades först den 27 april 2003 av den helige Johannes Paulus II. I Kyrkans liturgi firas han den 13 augusti.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

27. Den salige Angelus av Acri

1669 – 1739

Luca Antonio Falcone föddes i en arbetarfamilj den 19 oktober 1669 i Acri i Calabrien i Italien. Mycket tidigt förlorade han sin far. Då tog hans morbror, prästen Domenico Errico, ansvar för pojken. Han hoppades att pojken skulle lära sig ett yrke och så småningom ta hand om sin mamma. Den unge Falcone började dock alltmer drömma om ordenslivet. Vid enbart nitton års ålder trädde han in i kapucinorden. På kallelsens väg mötte han både yttre och inre svårigheter i form av familjens motstånd, djävulska frestelser och inre svårigheter. Mycket snart blev han besviken på ordenslivet. Det var inte sådant han hade tänkt sig det. Han ansåg att han inte heller fann den fattigdom han tänkt sig. Efter en tid återvände han till familjens glädje hem.

Hemma kunde han dock inte få någon ro. Efter övervägande kom han fram till att beslutet att lämna ordenslivet var förhastat. Med ödmjukhet bad han bröderna att få återvända till dem. Provinsialen samtyckte och den 8 november 1689 kunde Luca återupptas i orden och på nytt börja sitt novitiat. Också denna gång gav han vika för djävulens list och frestelser, för en känsla av osäkerhet och uppgivenhet. Efter ett tag lämnade han orden och återvände hem.

Först hemma förstod han att han inte borde ha gett upp så lätt, och att man måste vara mera uthållig och tålmodig. Återigen började han be varmt för att på nytt urskilja sin kallelse. När han förstod att hans plats var hos kapucinerna bad han om inträde för tredje gången. Den gången var det inte så enkelt. Generalföreståndarens tillstånd krävdes för att han skulle tas emot i orden för tredje gången. Till mångas förvåning fick han detta tillstånd och den 12 november 1690 kunde han för tredje gången iklädas den kapucinska ordensdräkten. I samband med det tog han emot ett nytt namn, broder Angelo vilket betyder ängel.

Det innebar inte att han blev fri från frestelser och svårigheter, men med Guds nåd lyckades han övervinna dem. En gång när han var nedstämd och överväldigad av den inre kamp han förde, lästes i refektoriet under måltiden en biografi om den helige Bernard av Corleone, en kapucinpater som avlidit trettio år tidigare. När broder Angelo efter måltiden återvände till sin cell föll han på knä framför krucifixet och med tårar i ögonen ropade han: ”Herre hjälp mig. Jag förmår inte mer”. Då hörde han en röst som sade: ”Gör som broder Bernard av Corleone!” . Efter det började han flitigt läsa den helige Bernards biografi och strävade att efterlikna honom, särskilt i bönen och boten.

Hans kallelses väg och vägen till prästämbetet var mödosam. Sina ordenslöften avlade han år 1691 men började inte sina teologistudier förrän år 1695. Den 10 april 1700 kunde han slutligen vid trettioett års ålder vigas till präst. Han behövde tio långa år av formation för att uppnå detta mål.

Som präst arbetade han med stor iver för själarnas frälsning. Med övertygelse och entusiasm uppmanade han de troende att efterlikna den korsfäste Kristus och våga gå i hans fotspår. Snart blev han känd som en utomordentlig predikant och biktfader. Han var också en eftersökt andlig ledare, inte minst av präster och ordensfolk. Mycket sträng i predikstolen visade han sig vara mild och barmhärtig i biktstolen för sina många penitenter. Under långa trettiofem år predikade han outtröttligt Guds Ord i hela södra Italien och kallades därför Calabriens apostel.

I orden hade han under årens lopp många viktiga befattningar. Han var novismästare, guardian (klosterföreståndare), provinsialens rådgivare och provinsial. Han var alltid tålmodig och förstående gentemot medbröderna men krävande och rigorös mot sig själv.

Den salige Angelo av Acri dog den 30 oktober 1739. Han saligförklarades av påven Leo XII den 18 december 1825. Den 13 november 2002 inleddes hans helgonförklaringsprocess. I Kyrkans liturgi firas han den 31 oktober. Han kan utan tvekan vara en skyddspatron för dem som har svårt att urskilja sin kallelses väg. Hans liv visar att man uppnår helighet genom att konsekvent och uthålligt samarbeta med Guds nåd.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

28. Den salige Apollinaris av Posat

1739 – 1792

                      År 1789 utbröt den stora franska revolutionen som varade i tio långa år ända till år 1799 och skördade många människors liv. Ett av revolutionens mål var att helt och hållet avskaffa den katolska tron i Frankrike. De mest radikala liberalerna genomförde en förordning att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten och prästerna liksom alla andra tjänstemän skulle få lön av staten. Det var den första i en lång rad antikyrkliga förordningar. Den 13 februari 1790 beslöt man att stänga och förbjuda alla ordnar utom några få som för tillfället var oersättliga då de verkade inom sjukvården eller drev skolor. Målet var dock att utrota ordenslivet helt och hållet. I hela Frankrike var det förbjudet att avlägga ordenslöften. Den 12 juli 1790 röstade man igenom en så kallad civil konstitution för prästerskapet. Den reducerade antalet franska stift och begränsade biskoparnas inflytande i kyrkliga frågor. Från och med nu skulle biskoparna och kyrkoherdarna väljas av kyrkans medlemmar. Prästerna uppmanades att lämna prästämbetet och övergå till det sekulära livet. Staten, inte påven, skulle vara den katolska Kyrkans överhuvud i Frankrike. Man förpliktade också prästerna att avlägga ed om trohet mot denna kyrkofientliga konstitution. Kyrkan kunde naturligtvis inte gå med på det. Också påven Pius VI protesterade. Trots det var kungen Louis XVI mer eller mindre tvungen att skriva under denna konstitution. Att han försökte finna sig i den nya situationen räddade dock inte hans liv. Den 10 augusti 1792 tog man ifrån kungen hans makt och anklagade honom för landsförräderi. Den 21 januari 1793 blev han offentligt avrättad.

Den 4 januari 1791 inledde man ceremonier runt om i landet, under vilka prästerskapet skulle avlägga en högtidlig ed om trohet mot den civila konstitutionen. Flertalet av biskoparna och ungefär hälften av kyrkoherdarna vägrade. På så sätt delades Frankrikes prästerskap i två grupper: de som var trogna mot den nya civila konstitutionen och de som förblev trogna mot Kyrkan och påven. Också påven fördömde den civila konstitutionen i sina breve (skrivelser) Quod aliquantum utgiven den 10 mars 1791 och Caritas utgiven den 13 april 1791. I dessa dokument kallade han den civila konstitutionens bestämmelser för kätteri och helgerån och uppmanade prästerna att inte avlägga ed om trohet mot den eller, om man redan hade gjort det, ta tillbaka den.

Den franska republiken inledde blodiga förföljelser mot den katolska Kyrkan. De som vägrade att avlägga eden betraktades som revolutionens fiender och dömdes till landsförvisning, fängelse och till och med döden. Prästerna och ordensfolket förbjöds att bära sina prästkläder och ordensdräkter och den 7 november 1793 införde man ”naturens och förnuftets religion” i stället för kristendomen. Kyrkorna stängdes. Man införde en vecka som varade tio i stället för sju dagar med ledig dag var tionde dag i stället för söndagen. Alla katolska högtider ersattes med revolutionens högtider.

Under den franska revolutionens tid miste flera tusen människor livet. Den största gruppen utgörs av martyrerna från Paris. Under de så kallade septembermassakrerna den 2-6 september 1792 mördades ettusen fyrahundra människor, varav trehundra präster och ordensfolk. Bland dem var också den salige kapucinpatern Apollinaris av Posat.

Jean-Jacques Morel, ty det var så han hette innan han blev ordensman, föddes den 12 juni 1739 i Schweiz. Han trädde in i kapucinorden år 1760 och tog emot namnet Apollinaris av Posat. Sina ordenslöften avlade han den 26 september 1663 och den 22 september året därpå prästvigdes han. I början hjälpte han till i olika församlingar. Mellan år 1744 och 1788 arbetade han som professor och biktfader. Därefter skickades han till Paris för att ta hand om krigsfångar och för att läsa orientaliska språk eftersom han senare skulle bege sig som missionär till Mellanöstern. Han befann sig i Paris när den franska revolutionen utbröt. År 1791 skrev han en bok i protest mot den civila konstitutionen. Han arresterades den 14 augusti 1792 och fängslades tillsammans med andra i karmelitklostret. Den 2 september samma år led han martyrdöden tillsammans med etthundraåttiofyra andra bland vilka flera var präster, ordensmän och biskopar. Denna dag fick de hemlig information om att deras avrättning nalkades. De gick till bikt och tillbringade dagen i bön. Klockan 16.00 fördes de ut på en ”promenad” där Paris rasande pöbel väntade på dem. De fördes till kyrkan där en domstol redan var samlad. Man frågade: ”Medborgare, har du avlagt din ed om trohet mot den civila konstitutionen?”. När de svarade ”nej” fördes de ut och överlämnades en efter en åt folkhopen. De slaktades av den rasande pöbeln med yxor och sablar.

Apollinaris av Posat saligförklarades av påven Pius XI den 17 oktober 1926 tillsammans med etthundranittio andra martyrer från denna tid. I Kyrkans liturgi firas han den 2 september.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

29. Den salige Johannes av Besancon

1720 – 1794

Jacques-Louis föddes den 11 mars 1720 i Besancon, Doubs i Frankrike. Han tillhörde franciskanordens kapucinska gren. Hans ordensnamn var Jean Baptiste Xavier Loir av Besancon. Den 19 maj 1794 led den sjuttiofyraårige kapucinbrodern martyrdöden under den franska revolutionens terror. Trots sin höga ålder fängslades han tillsammans med många andra fångar på båten Deux Associes i Rochefort, Charente–Maritime i Frankrike, där han dog på grund av tortyr och utmattning. Ända in i det sista var han uthållig i bönen. Man fann hans döda kropp stående på knä. Trots lidanden förblev han trogen Gud och den katolska Kyrkan ända fram till sin död.

Han saligförklarades av påven Johannes Paulus II den 1 oktober 1995. I hans församlingskyrka i kommunen Varenne-sur-Feche, där han antagligen också döptes, finns det sedan år 1995 en minnesplatta som sattes där av hans släktingar till minnet av hans martyrium. Där står att han blev tillfångatagen tillsammans med sina systersöner Grassin år 1793 på slottet Precord som vid den franska revolutionen var i släkten Grassins ägo.  I Kyrkans liturgi firas han den 19 maj. Sedan år 1910 ordnar man vartannat år i hans hemtrakter i Frankrike en pilgrimsfärd till minnet av de deporterade martyrprästerna.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

30. Den salige Sebastian av Nancy

1749 – 1794

Francois föddes den 17 januari 1749 i S:t Nicola i närheten av Nancy i Frankrike. År 1768 trädde han in i kapucinorden och tog emot ett nytt namn, broder Sebastian av Nancy. Under den franska revolutionens terror begav han sig till den republikanska kommittén i Nancy för att meddela att han vägrade avlägga eden om trohet mot den nya antikatolska konstitutionen. Till följd av det blev han omedelbart arresterad och fängslad på en båt i Rochefort. Där utsattes han för grym, omänsklig tortyr och på grund av det dog han den 10 augusti 1794 och begravdes på ön Aix.

Han saligförklarades av påven Johannes Paulus II den 1 oktober 1995 i Rom tillsammans med etthundranio andra martyrer. Sextiofyra av dem led martyrdöden under den franska revolutionen och kallas martyrerna av La Rochelle eller av Rochefort. Fyrtiofem andra led martyrdöden under det spanska inbördeskriget.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

31.

 

32. Den salige Dydacus av Cadiz

1743 – 1801

Diego José Lopez Caamano föddes i en adlig familj den 30 mars 1743 i Cadiz i Andalusien i Spanien. Familjen hade mycket gamla anor och var besläktad med de spanska kungarna. Vid enbart nio års ålder förlorade han sin mor. Han var inte särskilt begåvad och blev ofta retad i skolan. Kapucinerna kände han från sin barndom. Han brukade ministrera i den heliga mässan i deras kyrka. År 1757 trädde han in i deras orden i Sevilla och tog emot namnet Dydacus av Cadiz. Sin brist på begåvning övervann han med tungt, flitigt arbete. Han avlade sina eviga ordenslöften den 31 mars 1759 och efter studierna prästvigdes han år 1766.

Han ägnade sig med stor framgång åt att predika Guds Ord i hela Spanien och Portugal. Därför kallades han Spaniens apostel eller den andre helige Paulus. Hans språk var enkelt och begripligt men han hade den extraordinära gåvan att beröra människornas hjärtan och leda dem till omvändelse. På grund av det kallades han också ”1700-talets Johannes Chrysostomos”. Många gånger hände det att han leviterade, svävade i luften, under sina predikningar. Då fick hans medbröder dra ned honom för att han åter skulle kunna stå stadigt på marken.

Pater Dydacus var mycket ödmjuk och öppen för alla. Han bedrev välgörenhet och besökte ofta fångar och sjuka. Nätterna ägnade han åt bönen. Det var framför allt ur den inre bönen som han fick kraft och styrka att evangelisera. Han mediterade särskilt över Kristi lidande och Treenighetens mysterium. Eftersom han ofta predikade om den treenige Guden fick han ännu ett smeknamn, ”Treenighetens apostel”. Han var också en eftersökt biktfader.

Dydacus kritiserade starkt den franska revolutionen. Han har skrivit och gett ut omkring nittio teologiska verk. Han betonade devotionen till den Heliga Treenigheten och till Jungfru Maria, den gode Herdens Moder.

Han dog den 24 mars 1801 i Ronda i Spanien och blev saligförklarad av påven Leo XIII den 22 april 1894. I den kyrkliga konsten framställs han i den bruna kapucinska ordensdräkten med ett krucifix i handen. Kyrkan kommer ihåg honom i sin liturgi den 5 januari.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

33. Den salige Josef Tous y Soler

1811 – 1871

                      Josef Tous y Soler föddes den 31 mars 1811 i Igualada utanför Barcelona i Spanien. Han var det nionde av familjens tio barn. Föräldrarna var djupt troende och uppfostrade sina barn i kärlek till Gud och Kyrkan. När han var nio år gammal flyttade de till Barcelona. Där i Cataloniens huvudstad kom han i kontakt med kapucinbröderna och blev hänförd av deras enkla, radikala levnadssätt i evangeliets anda. Också han ville efterlikna den helige Franciskus av Assisi på detta sätt. Vid enbart sexton års ålder bad han om inträde i deras orden. Den 18 februari 1827 ikläddes han den enkla kapucindräkten, sydd i form av ett kors, och inledde novitiatet. Den unge novisen gjorde ett gott intryck på sina föreståndare och medbröder. Han ansågs vara mycket ödmjuk, enkel och stabil, kännetecknad av djup, seriös fromhet och kyskhet och mån om att leva i samklang med sin älskade ordens karisma och spiritualitet. Den 19 februari 1828 avlade han sina ordenslöften och inledde filosofiska och teologiska studier. Han prästvigdes den 24 maj 1834 och började arbeta i den helige Madrons kloster i Barcelona.

Tiderna var svåra och oroliga. År 1835 utbröt en samhällsrevolt i Spanien. I juni 1835 stängde den spanska staten alla katolska kloster. I samband med det blev Josef och hans medbröder arresterade och satta i fängelse. Efter arton dagar släpptes de fria men landsförvisades. Josef begav sig då till Frankrike och sedan till norra Italien. År 1836 återvände han till Frankrike för att studera moralteologi vilket enligt dåtidens normer gav honom rätt att predika.

Trots att pater Josef var tvungen att leva utanför klostret förblev han en äkta kapucin. Han levde i stor fattigdom och i samklang med den franciskanska regeln och sin ordens konstitutioner. Förutom sitt engagemang i själavården fann han alltid tid och medel för att hjälpa de behövande både andligt och materiellt. Trots det aktiva livet och den stora arbetsbördan älskade han tystnad och bön. Det var ur bönen, särskilt den inre bönen, som han hämtade kraft till det pastorala arbetet, helt i linje med kapucinordens andlighet.

År 1843 återvände pater Josef till Spanien i hopp om att kunna fortsätta sitt ordensliv i hemlandet. Den spanska staten som för tillfället stängt alla kloster gjorde det dock omöjligt. Han bosatte sig då hos sin familj men förblev trogen mot det stränga kapucinlivet. Han arbetade som subsidiarius i två församlingar i Barcelona. Där upptäckte han att många barn och ungdomar var vilsna och led både materiell och andlig nöd. Han ansåg att de var som får utan herde (Matt. 9,36) och hade stort medlidande med dem. Tillsammans med en grupp likasinnade unga, fromma kvinnor grundade han en ny kvinnlig ordenskongregation som skulle ta sig an barns och ungdomars uppfostran. Han kallade dem kapucinsystrar av Jungfru Maria den Gudomlige Herdens Moder. Året var 1858. Den 27 mars öppnades deras första kloster. Pater Josef skrev själv deras konstitutioner och presenterade dem för stiftets biskop för att få dem godkända. Systrarnas liv skulle grunda sig på två pelare: en djup devotion till Jungfru Maria den Gudomlige Herdens Moder och arbetet bland barn och ungdomar. Deras liv skulle också vara djupt förankrat i den franciskansk-kapucinska spiritualiteten. Den nya ordensfamiljen utvecklades och blomstrade under pater Josefs ledning. Redan år 1897 blev den godkänd av Kyrkan och år 1905 aggregerades, anknöts, den till kapucinorden.

Pater Josef dog den 27 februari 1871 i Barcelona medan han firade den heliga mässan. Han saligförklarades av påven Benedikt XVI den 25 april 2010. I Kyrkans liturgi firas han den 27 maj.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

34. Den Salige Innocentius av Berzo

1844 – 1890

Giovanni Scalvinoni föddes i en fattig familj den 19 mars 1844 i Niardo i Italien. Vid unga år trädde han in i seminariet och år 1867 blev han prästvigd. Han tjänstgjorde först som kaplan i Cevo, varefter han blev kyrkoherde i Berzo. Redan då var han känd som en präst full av dygder, som helhjärtat ägnade sig åt själavården.

Vid trettio års ålder bestämde sig denne gode kyrkoherde för att träda in i kapucinorden. Hans ordensnamn blev pater Innocentius av Berzo. Han uppskattades som en lysande predikant och en mycket god biktfader. Han var krävande framför allt mot sig själv. Då han menade att skvaller var roten till all ondska var han noga med att lära människorna att tämja sin tunga för att inte såra någon. Han förde också ett djupt böneliv och övade sig särskilt i den inre bönen. Att meditera över Herrens lidande var framför allt hans andliga föda.

Från år 1880 arbetade han i Milano med att redigera en kapucinsk tidskrift, Annali Francescani. Under sitt ordensliv arbetade han i flera olika kloster och uppfyllde sina prästerliga plikter med ovanlig noggrannhet och ödmjukhet. I ödmjukhetens anda tog han sig också an de enklaste fysiska arbeten i klostret. Det var hans sätt att nå helighetens höjder. På grund av sin kontemplativa läggning valdes han av många till biktfader och andlig ledare.

Hans hälsa var alltid klen. De sista månaderna av sitt liv tillbringade han i infirmeriet, sjukstugan, i klostret i Bergamo. Där dog han också den 3 mars 1890 vid endast fyrtiofem års ålder. I kapucinordens tradition begravs man där man har dött, men Berzos invånare såg till att det gjordes ett undantag från denna regel och pater Innocentius begravdes i Berzo. Han vilar i församlingens kyrka i Berzo Inferiore. Han saligförklarades av påven den helige Johannes XXIII den 12 november 1961. I Kyrkans liturgi kommer man ihåg honom den 6 oktober.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.

 

35. Den salige Honoratus Kozminski av Biala Podlaska

1829 – 1916

Waclaw Kozminski föddes den 16 oktober 1829 i Biala Podlaska i en familj som tillhörde den polska intelligentian. Han hade en äldre bror och två yngre systrar. Det polska folket upplevde tider av svårt förtryck. År 1795 förlorade det polska kungariket, som en gång var en av Europas stormakter, sin självständighet och raderades ut från Europas karta. Den polske kungen Stanislaw August Poniatowski var tvungen att abdikera och dog i fångenskap i Ryssland. Grannländerna Österrike, Preussen och Ryssland delade Polens territorium mellan sig. De bestämde sig för att en gång för alltid radera ut minnet av det polska kungariket, dess historia och kultur. Den stolta nationen, särskilt den polska adeln och intelligentian, fann sig dock aldrig i denna situation. Man var noga med att vårda sitt språk, sin historia och kultur och minnet av den forna tidens storhet. Gång på gång tog man till vapen för att kämpa för sin självständighet och mot förtryck. Denna dröm förverkligades först efter etthundratjugotre år av fångenskap, den 11 november 1918. Den katolska tron var en viktig del av den polska identiteten. Familjen Kozminski var varma patrioter. De levde i den ryska delen av Polen, under rysk ockupation och förtryck. De var också varmt troende katoliker. Den unge Waclaw ministrerade nästan dagligen i den heliga mässan. Av sin fromma mor lärde han sig att älska Jungfru Maria.

År 1840 flyttar familjen Kozminski från Biala Podlaska till Wloclawek och den elvaårige Waclaw placeras i ett gymnasium för pojkar i den gamla, polska staden Plock.

Vid denna tid råder en anda av allmän uppgivenhet och nationell sorg. Tio år tidigare, år 1830, hade man haft det första stora polska upproret, det så kallade novemberupproret som ryssarna dränkte i blod. Många unga polska patrioter miste livet och många sändes som straffångar till det avlägsna Sibirien och deras förmögenhet blev konfiskerad. Andra lyckades fly utomlands. I skolorna undervisar man på ryska. Också den franska revolutionens liberala och trosfientliga idéer sprider sig som en våg över hela Europa. Trots den goda uppfostran som han fått i hemmet förlorar den unge Waclaw i skolan sin barnatro. Långt efteråt, två år före sin död, beskriver han det i sin dagbok. Han skriver att det var i skolan han blev ateist och skröt om det för sina kompisar. Han skämdes för att göra korstecknet och gjorde narr av allt heligt, av prästerna och ordensfolket. Han läste antikatolska böcker och vägrade gå till kyrkan, och om han gick dit var det bara för att trotsa Gud. Han var en begåvad student och efter gymnasiet började han studera arkitektur i Warszawa.

I april 1846 blev han arresterad och anklagad för uppror mot den ryske tsaren. Han sattes i ett mycket hårt fängelse för politiska fångar i Warszawa där han blev torterad och insjuknade i tyfus. I sin desperation fortsatte han att trotsa och anklaga Gud.

Hans fromma mor gick dagligen till paulinernas kyrka i Warszawa och bad långa timmar framför den Svarta Madonnans bild om räddning för sin son. Det var det enda hon kunde göra för honom.

År 1846, den 15 augusti, dagen då Kyrkan firar Jungfru Marias upptagning till himmelen, upplevde Waclaw Kozminski efter en lång inre kamp en djup omvändelse och började också sakta tillfriskna och återhämta sig efter den allvarliga sjukdomen. I sin dagbok skrev han att det var Jungfru Maria, berörd av hans moders böner, som bett sin Son att denne skulle komma till hans fängelsecell och på ett milt sätt föra honom tillbaka till tron. Den 27 mars 1847 skedde ännu ett mirakel: Waclaw släpptes fri från fängelset. Det hände nästan aldrig att politiska fångar släpptes fria. Den 20 april gick han till generalbikt och efter det ändrade han markant sitt liv. Den 8 december 1848 trädde han in i kapucinorden.

De första kapucinerna kom från Italien till Polen i augusti 1681 på den polske konungens inbjudan. Kungen Johannes III Sobieski lärde känna den berömde kapucinpatern, den salige pater Marco av Aviano i samband med slaget vid Wien, då Europa räddades av de polska trupperna från den turkiska invasionen. Kapucinbröderna gjorde så starkt intryck på honom att han bestämde sig för att införa denna orden i sitt kungarike. Han byggde också deras första kloster och kyrka i Warszawa som en votivgåva åt Gud för det vunna slaget vid Wien. Tio år senare öppnades novitiatet och bröderna fick ta emot sina första polska kallelser. År 1754 grundade påven Benedikt XIV kapucinordens polska provins. När den unge Waclaw trädde in i den var den blomstrande och upplevde sin gyllene tid.

Den 21 december 1848 inledde han sitt novitiat i Lubartow och tog emot namnet Honoratus av Biala Podlaska. Den 21 december 1849 avlade han sina tidsbundna löften och den 18 december 1850 de eviga ordenslöftena. Broder Honoratus kände sig inte värdig att bli präst. Hans föreståndare såg dock både andlig och intellektuell potential hos honom och 1851 skickades han till klostret i Warszawa för att inleda sina präststudier. Han fann sig i detta beslut i lydnadens anda. Den 27 december 1852 prästvigdes han i det Heliga Korsets kyrka i Warszawa och på nyårsdagen 1853 firade han sin primmissmässa. Sedan dess utgjorde eukaristin centrum i hans prästerliga liv och var den största av Guds gåvor som han hade fått.

Trots att tiderna var svåra och oroliga präglades de av andlig förnyelse. Påven Pius IX förberedde fastställandet av dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse. Det ledde till att en ny våg av varm Mariafromhet svepte genom det katolska Europa som en motreaktion mot alla gudlösa idéer. Också den helige Franciskus av Assisis tredje orden och den franciskanska spiritualiteten upplevde sin stora renässans bland de troende katolikerna. Den unge, nyvigde kapucinpatern inledde sitt arbete i denna anda och med stor entusiasm. Han undervisade i teologi och blev så småningom känd som en mycket duktig och eftersökt predikant och reträttledare. Han propagerade för rosenkransbönen och grundade bönegrupper av den så kallade ”levande rosenkransen”. Han tjänstgjorde som fängelsepräst och försökte hjälpa de många politiska fångarna så gott det gick. Många gånger var han också de dödsdömda politiska fångarnas biktfader och följde med dem till deras avrättningar. Han ledde även den helige Franciskus tredje orden i Warszawa.   På den tredje ordens basis grundade han år 1855 tillsammans med Zofia Angela Truszkowska en ny kvinnlig ordenskongregation, den helige Felix Systrar. Deras uppgift var att ta hand om hemlösa barn och äldre och hjälpa de många fattiga. Lite senare växte det ur denna kongregation ett kontemplativt kloster, klarissorna av den kapucinska grenen. Tack vare sin breda och omfattande verksamhet ledde Honoratus många till Kristus och hjälpte många att omvända sig och återupptäcka sin katolska tro.

År 1863 utbröt ett ny polskt uppror, det så kallade januariupproret som leddes av en ny generation polska patrioter. Inte heller det hade någon chans att lyckas. Även det dränktes av ryssarna i en flod av blod. Många som deltagit i upproret förlorade allt och sändes som straffångar till det kalla Sibirien. De fick aldrig återvända hem. Andra som hade större tur lyckades fly utomlands. Återigen upplevde det polska folket sitt stora nationella trauma som berörde och skakade om nästan varje polsk familj. Kapucinorden liksom många andra katolska ordnar visade sin solidaritet med det kuvade folket och hjälpte på olika sätt de drabbade. Också inom deras led fanns många varma polska patrioter. Pater Honoratus var en av dem. Efter januariupprorets fall var den nationella sorgen stor. Altarna i många kyrkor målades i svart. Kvinnorna bar sorgkläder. Inte ens ryskor som bodde i Warszawa vågade sig hemifrån klädda i annat än svart. I protest mot det ryska förtrycket bar man patriotiska smycken med den vita polska örnen. De katolska kyrkorna var den enda platsen där polackerna kände sig fria, vilket stärkte deras katolska identitet. Mässan var visserligen på latin men det predikades på polska och man höll många folkliga andakter, såsom majandakt med den lauretanska litanian till Jungfru Maria, juniandakt med litanian till Jesu Allraheligaste Hjärta, rosenkransandakten, korsvägsandakten och många andra på det nationella språket. I kyrkorna bad man för Polens återfödelse. Man sjöng också på polska de religiösa och patriotiska sångerna och litade på att Jungfru Maria, Polens drottning inte skulle överge sitt folk och sitt kungarike. Katolska Kyrkan delade hela folkets lott också när det gällde diskriminering och förtryck.

År 1864 bestämde sig den ryske tsaren för att utrota det katolska ordenslivet i sitt rike helt och hållet. Den helige Felix Systrars kongregation upplöstes. Systrarna flydde då till Krakow i den österrikiska delen av Polen där katolska Kyrkan åtnjöt lite större frihet, och fortsatte sin verksamhet där. De gamla ordnarna fick däremot inte längre ta emot noviser. Det var meningen att de så småningom skulle dö ut. Det skulle vara bara en tidsfråga. Den hittills blomstrande kapucinska provinsen reducerades till några få kloster utan möjlighet att ta emot nya kallelser. Klostret i Warszawa stängdes och pater Honoratus förflyttades tillsammans med sin kommunitet till klostret i Zakroczym. De ryska tjänstemännen erbjöd bröderna flera gånger möjligheten att emigrera. Pater Honoratus nekade dock bestämt att göra det. Han sade: ”Gud vill ha oss här och här skall vi vara”.

Efter ett tag blev Zakroczym en mycket populär stad. Hundratals människor från hela Polen men också Litauen, Vitryssland och Ukraina började söka sig till pater Honoratus biktstol. Trots att han hörde bikt flera timmar i sträck fick folk ibland vänta i flera dagar på sin tur.

Pater Honoratus menade att det gudsvigda livet hörde till Kyrkans innersta väsen, ty utan det konsekrerade livet kan inte evangeliet levas ut i sin fullhet. Det gudsvigda livet kan därför inte upphöra. I biktstolen mötte han många ungdomar som kände kallelsens röst. Det enda alternativet var att sända dem utomlands men pater Honoratus ville inte gärna göra det. Han menade att dessa kallelser var Guds gåva för just det här landet, och det var här de skulle stanna och arbeta för Guds rike. Därför, trots att det var förbjudet, började han i smyg grunda nya ordenskommuniteter, en ny sorts ordensliv. De skulle föra ett fördolt liv liksom den Heliga Familjen i Nasaret och leva sin ordenskallelse mitt i världen i små kommuniteter utan ordensdräkter eller andra synliga tecken på sin konsekration. De skulle föra ett liv i evangeliets anda, dolt för världens ögon, och på så sätt genomsyra världen med evangeliets anda. Deras liv skulle grunda sig på den franciskanska andligheten och den helige Franciskus tredje ordens regel. Det var en helt ny och hittills okänd form av ordensliv. Pater Honoratus grundade tjugotre sådana kongregationer för att med hjälp av dem nå varje samhällsgrupp och på så sätt förnya samhället i evangeliets anda. I slutet av 1800-talet fanns över tio tusen medlemmar som levde utspridda i dessa gemenskaper. Pater Honoratus ledde dem från sin biktstol. Denna nya form av ordensliv godkändes av den heliga Stolen år 1889. Sexton av kongregationerna finns kvar i våra dagar.

De ryska ockupanterna ogillade att så stora folkskaror samlades kring pater Honoratus biktstol i Zakroczym. År 1892 stängde de klostret där och förflyttade pater Honoratus och den kapucinska kommuniteten till det avlägsna Nowe Miasto vid floden Pilica. Alla de kvarvarande polska kapucinerna samlades där, och där, i sitt sista öppna kloster, skulle de förbli tills orden dog ut. Den en gång så blomstrande kapucinska provinsen höll på att sakta tyna bort. Regeringen förbjöd bröderna till och med att predika. De fick inte heller lämna klostret. Det enda pater Honoratus kunde göra var att höra bikt. Att den lilla staden Nowe Miasto var en avlägsen ort hindrade dock inte folkmassorna att fortsätta strömma till hans biktstol. I hemlighet, genom biktstolen, fortsatte han också att leda sina många ordenskongregationer.

Trots den stora arbetsbördan tog pater Honoratus sig i första hand an sin egen omvändelse och fördjupningen av sitt eget andliga liv. I sin andliga dagbok skrev han: ”Jag vill bli helig oavsett vad det må kosta och vilket offer det än må kräva av mig”. Långa timmar tillbringade han i tillbedjan framför Sakramentet. Troget övade han sig i den inre bönen och mediterade över Herrens lidande. Många gånger upplevde han också andlig torka och den dunkla natten i sitt inre men även då och framför allt då förblev han trogen mot bönen. Hela sitt liv förenade han med Kristus. Han brukade säga: ”Varje gång jag går ut från klostret går jag ut tillsammans med Kristus för att möta honom dit jag skall och återvända tillbaka till honom i mitt kloster”.

Stor vördnad och kärlek hyste han för Jungfru Maria och strävade att efterlikna henne i alla hennes dygder. Han skrev att all andlig nåd som han någonsin hade fått, var tack vare henne och hennes förböner. Stor andakt hade han till den Svarta Madonnan, Polens drottning från Czestochowa, det Ljusa Berget. Den salige pater Honoratus strävade efter januariupprorets fall 1863 att samla hela den polska nationen, både den preussiska, österrikiska och ryska delen, kring sin drottning i Czestochowa. Det var hos henne han såg räddningen för sitt älskade fosterland och för sin orden. Han var djupt övertygad om att hon inte skulle överge sitt folk i prövningens stund. Tack vare hans uthålliga begäran instiftade den helige fadern Pius X år 1904 en särskild högtid till hennes ära som sedan dess firas den 26 augusti i alla polska stift – den saliga Jungfru Maria av Czestochowas högtid. Sin Mariafromhet byggde han på den helige Ludvig Maria Grignion de Montforts bok om ”Den rätta andakten till Jungfru Maria”. I samklang med det överlämnade han sig i hennes slaveri och valde henne till sin moder och härskarinna. I sin andliga dagbok skrev han med sitt eget blod ”Tuus totus Maria”, jag är helt din, Maria.

Pater Honoratus ägnade sig också åt att skriva. Under många år förde han sin andliga dagbok. Han skrev också helgonbiografier, böcker om askes och annan andlig litteratur. Större delen av hans skrifter blev aldrig utgivna. Att skriva för själarnas andliga väl såg han dock som en del av sin kallelse.

Ur mänskligt perspektiv var hans situation helt hopplös. Han förlorade dock aldrig hoppet och den stora tilliten till Gud. Han behöll hoppet emot allt hopp. Han brukade säga att Nowe Miasto skulle komma att bli hans älskade ordens både grav och vagga. Mot alla odds förlorade han aldrig den djupa övertygelsen att den polska provinsen en gång skulle återfödas.

Vid slutet av sitt liv, när han var gammal, klen och sjuk drabbades han av ännu ett tungt kors. På grund av en förtalskampanj riktad mot honom tog den heliga Stolen ifrån honom ledningen av ordenskongregationerna som han grundat. I stället underordnades de direkt biskoparna. Trots att detta beslut var mycket smärtsamt för pater Honoratus tog han emot det med stort tålamod och stor lydnad genom den kärlek han hade till Kyrkan.

De sista åren av sitt liv var han så sjuk och svag att han inte längre orkade höra bikt. All sin tid ägnade han åt bönen. Han dog åttiosju år gammal den 16 december 1916. Trots att Europa stod mitt i första världskriget kom stora folkskaror till hans begravning. Redan då var många övertygade om hans helighet. Han saligförklarades den 16 oktober 1988 av den helige Johannes Paulus II. I Kyrkans liturgi firas han den 13 december. I Polen och i kapucinorden firas han dock den 13 oktober. Han är förtröstans och tillitens skyddshelgon. Ett helgon för svåra tider.

Pater Honoratus profetiska ord förverkligades. År 1918 återfick Polen sin självständighet och i samband med det upphörde förföljelsen av Kyrkan. Det gudsvigda livet började också återta sin plats. I kapucinernas sista öppna polska kloster i Nowe Miasto levde fortfarande några gamla, skröpliga bröder som tappert höll fast vid sin kallelse. Så småningom inbjöd man kapucinbröder från Holland för att hjälpa till att öppna novitiatet så att den nästan utrotade kapucinorden skulle kunna återfödas i Polen. Nowe Miasto, som skulle vara de polska kapucinernas grav, blev deras vagga. I dag har kapucinorden i Polen två blomstrande provinser: Warszawa och Krakow, vardera med flera kloster och med sammanlagt över sexhundra bröder som arbetar både inom och utanför Polen. Varje år kommer det också nya kallelser.

I maj 1985 fick kapucinorden en inbjudan av Stockholms katolska stifts biskop Hubertus Brandenburg att verka i Sverige. Ordens generalföreståndare pater Flavio Carraro anförtrodde detta uppdrag åt ordens Warszawaprovins och de första polska bröderna kom till Sverige redan den 8 oktober 1986. I dag arbetar tio polska kapucinbröder i Sverige i fyra små kommuniteter. Sedan år 2003 bildar de ordens svenska Custodia.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.