br. Ingmars predikan – Förlåt oss, såsom ock vi förlåter

24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Syr 27:30-28:7  Rom 14:7-9  Matt 18:21-35

 

Förlåt oss, såsom ock vi förlåter

Har du träffat den där mannen som grep sin medtjänare om strupen och lät sätta ho­nom i fängelse? Har du mött någon som vägrar att förlåta? Som är oförsonlig? Han kan inte dölja sitt hat och sin bitterhet. Det hör till det kusligaste man kan erfara. Inga förma­ning­ar tycks bita. Inga varningar, inte ens när de stöds av Guds heliga ord. Ve­derbör­ande ”framhärdar och håller fast vid sin vrede och sin hätskhet”, som vi hörde det beskrivas i första läsningen. Även om han försöker uppträda belevat och tygla si­na ord, lyser hatet igenom. Trots att det påverkar både sinnesjämvikt och får glädjen att rinna bort. Det är, som bekant, inget nöje att hata.

De flesta försöker lösa det mera praktiskt. De undviker konfrontation, går undan, försöker glömma vad de utsatts för och tänka på annat. Ingen vill egentligen hata och de flesta inser det kloka i att förlåta och försöka gå vidare.

Men så händer något som de inte råder över. De träffas på en öm punkt, som de kanske inte ens visste att de hade. Reaktionen blir häftig. Varför sa han så? Eller varför gjorde hon så? Och det går inte bara att skaka av sig. Inte ens när tiden går, försvinner det. Något har fått fäste i människans innersta. De praktiska råden räcker inte.

Orsaken till att det inte släpper är att människan inte vill släppa de vred­ga­de och bittra tankar­na. Hon menar sig ha skäl att vredgas. Hon vill inte förlåta. Kan­ske lyc­kas hon hålla upp en anständig fasad och säger hon att hon har förlåtit. Inte ens för sig själv vågar hon erkänna att hon inte vill förlåta. Hon kanske t.o.m. förlåter med ord, men inte av uppriktigt hjärta. Vilket är exakt vad liknelsen kräver. Domen faller obönhörligt över den som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder. Människan berövar sig själv för­låtelse när hon själv vägrar att förlåta sin broder. Gud ger oss makt över vår egen frälsning.

Ovilja att ge sin medmänniska förlåtelse är att sabotera barmhärtighetens gudom­liga ordning. ”Var barm­härtiga, som er himmelske Fader är barmhärtig”. Aposteln Ja­kob säger: ”Domen blir obarmhärtig över den som inte varit barmhärtig”. Martyrerna är det tydligaste vitt­nesbördet, när de förlåter sina bödlar. Men hur når man dit?

    Så länge vi själva står stadigt kostar det inte så mycket att vara förlåtande och ge­nerö­sa. Den rike delar gärna ut allmosor. Men så drabbar något den där svaga punk­ten. Objektivt sett kan det vara en orätt. Men över den andre råder vi inte. Det enda vi råder över är den egna reaktionen. Spontant vaknar lusten att ge igen, eller åtminsto­ne att gå till rätta med den and­re. Kanske försvarar hon sin hållning: ”Det vore orätt mot förövarna att förlåta.” Men då gör man sig till domare. Rättvisa måste natur­ligtvis skipas, men det är inte den drabbades uppgift. Fr.a. är det inget försvar för oför­son­lighet och hämnd­lyst­nad.

Vad beror oförsonlighet på? Vad kommer det sig att en människa har svårt att för­låta? – Den oförsonlige förstår inte att hon själv lever av nåden. Den ödmjuke har förstått. Hon förlåter och kan inte döma någon annan. Det är för nådens skull som Jesus är omut­lig i sitt krav på att vi skall förlåta. Den som inte förlåter sin broder stryper till­flödet av nåd. När kungen i liknel­sen får höra att den tjä­nare som han förlåtit inte vill förlåta sin med­tjänare kallar han ho­nom till sig. ”Din usling”, säger han, och låter bö­delsdrängarna ta hand om honom.

Vrede är en häftig själskraft. Den förbittrar män­ni­skans hjärta och förmörkar hen­nes syn. Hon blir ockuperad av den, även om hon förmår behärska sig på ytan. Vre­den förföljer henne, också i söm­nen. För­bittrad vre­de kan bidra till depression och andra sjuk­domar. Vreden ”äter upp” och förtär henne inifrån – som cancer. Helvetet är det ställe där alla försöker gripa den andra i strupen.

Därför är Jesus omutlig, för att frälsa oss från detta. Han förbjuder sina lärjungar att komma till altaret med oför­sonlighet i hjärtat. Gå först bort och försona dig med din broder och kom sedan till altaret med din gåva. Hans apostel manar oss att inte låta solen gå ner över vreden. Människans insikt och klarsyn höljs i mörker.

Hur får vi bukt med oförson­lig vre­de? – Inte genom att tränga undan den, el­ler und­vika ovännen ifråga. Det första är att våga se den. Ett beprövat hjälpmedel är att blott­­lägga sitt hjär­ta för en sjä­lasörjare eller en förtrogen vän, reda ut sådant som kan redas ut, få hjälp att sortera och skilja mellan andarna.

Det andra är att inte överskatta vredens kraft. Känslan av vrede råder vi inte ö­ver. Inte heller minnet av oförrätter kan trollas bort, även om det bleknar med tiden. Det avgörande är att inte själv bejaka vreden, att inte ”vilja” vred­gas, inte slå in på sådana tankebanor som vi vet leder till malande agg och bitterhet. Men i stället driva ut vreden varje gång den gör sig på­mind, som Jesus drev ut mång­­larna ur templet.

Det tredje är att ”göra det mot­satta”, agere contra, be för ovännen. Vi behö­ver in­te ”tycka om” ve­der­bö­ran­de. Antingen det är en närstående, en terrorist eller dik­tator på den offentliga scenen. Det avgöran­de är att vi vill honom väl, och handlar ef­ter den viljan. Att vi envist håller ut i bön för ovännen. Att vi ber ner Guds nåd och barm­härtig­het över den som gjort oss eller andra illa.

Det är då vi förstår att den egna kraften inte räcker. Den förnuftige kan inse och bekräf­ta det ohälsosamma i vrede och bitterhet. Längre kommer han inte, om han verk­­ligen drabbas.

Människan behöver försoning. Världen likaså. I denna värld restes ett försoning­ens tecken, ett kors. Utan Kristus går det inte. Varken i det egna hjärtat el­ler i världs­politiken. Vid en tidpunkt, på en plats i uni­versum är fiendskapen beseg­rad, Golgota. Oförsonlig­hetens djävulscirkel är genombruten. Därför kan Jesus upp­ma­na Petrus att förlåta ”sjut­tio­falt”. Att besegra ont med gott är att besegra det onda med hans goda, med hans milda nåd.

Det är då det tysta undret sker. Människan förstår att hon är barn till barmhärtig­he­tens Fa­der, han som låter sin sol gå upp över både goda och onda. När hon för­står det, inte bara i huvudet, utan i hjärtat, då sker i hjärtat det som Jesus sade på ko­r­set: ”Det är fullbordat”. Det oförsonliga hjärtat mjukas upp av hans mildhet och öd­mju­ka barmhär­tighet. Lusten att glida tillbaka i bitterhetens hjulspår kan dyka upp igen, men den har inte längre makt över barmhärtighetens barn. Hans kraft är full­bordad i den ödmjukes svag­het.

Och än mer. Vi blir Kristi medarbetare. ”Ingen lever för sig själv”, hörde vi apos­teln sä­ga om dem som lever i hans försonade och försonande kropp. Människans hjärta blir ett brohuvud för Guds frid och förso­ning. Lär­jungen kan be med sin Mästares ord: ”Fa­­der, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. En bön som ”spri­der sig”.

På vägen dit får vi i varje eukaristi be: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi för­låter dem oss skyldiga äro.”

Amen.