När brinner mitt hjärta? – 3:e Påsksöndagen

När brinner mitt hjärta?

”Herre, du visar mig vägen till liv.” Dessa ord ur dagens responsoriepsalm, ur psalm 16 i Psaltaren, är psalmistens bekännelse: Herren Gud är den som leder människan under hennes jordevandring. Gud visar oss vägen till det eviga livet. Det som psalmisten uttrycker med dessa korta ord är också en sammanfattning av det som är vår tro och vårt hopp. Vi tror på just detta: Herren leder oss på rätta vägar. Men samtidigt som vi sätter all vår tillit och allt vårt hopp till detta vet vi hur svårt det kan vara att behålla denna fulla tillit och förtröstan på Gud i livets olika skiften. Prövningar ansätter oss och ondskans lockelser är många. Det är inte bara lätt och inte bara självklart att vi i alla livets skiften kan behålla vår förtröstan på Gud.

Dagens evangelium berättar om en sådan situation. Här får vi höra om de två lärjungarna som lämnat Jerusalem och nu är på väg till Emmaus. Märkliga händelser inträffar på vägen. De har ju lämnat Jerusalem i ett tillstånd av förvirring och uppgivenhet. Deras Mästare och Herre är nu borta, det är nu tredje dagen sedan detta hände. Så varför skulle de stanna kvar i Jerusalem när deras Mästare är borta? Det kunde rentav vara farligt. Som Jesu lärjungar gick de inte säkra. Sannolikt måste de återvända till sitt vanliga liv, ett liv utan Jesus, deras Herre. Texten förmedlar en känsla av resignation som är så stark att ingen som lyssnar kan undgå att starkt beröras. Lärjungarnas känsla av uppgivenhet går nästan att ta på.

Lukas text är ”laddad” med känslor. Vi alla som lyssnar känner med lärjungarna i deras förtvivlan och uppgivenhet. Plötsligt är ju allt så annorlunda. Nyss fanns han bland dem, Jesus, deras Mästare som de troget följde och som de alltid uppmärksamt lyssnade till. Lukas beskrivning är sådan att vi lätt kan föreställa oss lärjungarnas situation. De nära nog ”flyr” från Jerusalem därför att allt deras hopp, alla deras förväntningar, alla deras planer begravdes tillsammans med Jesus. Det förväntade sig något stort från honom, ”vi hoppades att han var den som skall befria Israel”. Så mycket större är därför nu deras besvikelse. Han kunde ju inte ens befria sig själv… Jesus var ju en profet, en profet mäktig i ord och gärning. Men vad fanns nu kvar? Det verkar som om lärjungarna nu var utlämnade åt ett planlöst kringströvande. Inget hopp längre om att få del av Mästarens ord och gärningar. Alla deras förhoppningar och planer är nu grusade. Jesus är borta. Och som om inte detta vore nog, kommer så kvinnorna med sin berättelse om den tomma graven och ängeln vid graven som sagt att Jesus är uppstånden. Lärjungarnas förvirring ökade än mer. Och så denna märkliga gestalt som liksom från ingenstans dök upp vid deras sida. Varifrån kommer han? Deras ögon är, som texten säger, ”förblindade” och de känner inte igen honom. Och han verkar inte veta något om vad som nyligen hänt i Jerusalem. Allt detta gör lärjungarna besvikna, förvirrade, sorgsna, uppskakade och utan hopp.

Men när lärjungarna berättat om händelserna i Jerusalem för sin följeslagare och denne i sin tur berättar för dem om Messias, då infinner sig en egendomlig känsla i deras sinnen. Den gåtfulle följeslagaren verkar veta allt om Messias. Hur är detta möjligt?  Med början hos Mose och profeterna berättar följeslagaren om allt som i skrifterna förebådar Jesu ankomst; hans liv, lidande och död. När han sedan, framme i byn, låg till bords med dem, läste tackbönen och bröt brödet och gav åt dem, då förstod de, då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Det var ju han, deras Mästare, Jesus Kristus, som varit deras följeslagare. Det var ju han som förebrått dem deras klentrohet: ”förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro…”. Nu kunde de också sätta ord på den märkliga känsla som genomfor deras sinnen där på vägen. De erinrade sig känslan: ”brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…”. När deras ögon öppnas och de känner igen sin Mästare börjar deras hjärtan brinna på nytt, hoppet kommer tillbaka liksom deras iver att vittna om Jesus. Lärjungarnas hjärtan ”brinner” när de på nytt fått höra det glada budskapet förkunnas. Nu förstår de – Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden.

Lukas berättelse är en berättelse om oss alla, kära systrar och bröder. Vi har hört talas om Jesus Kristus som uppstod från de döda. Vi har högtidligt firat denna hans uppståndelse. Men på vilket sätt har detta glada budskap påverkat oss? Har vi låtit förkunnelsen om uppståndelsen sjunka ner i våra hjärtan? Har vi blivit påverkade av denna sanning, sanningen om Herrens uppståndelse? Har budskapet skakat om oss? Har det lett till en sann, uppriktig och fördjupad avgörelse för Kristus? Eller är vi redan tillbaka i vardagen efter att ha firat påsken som en fin kristen tradition? Ett kyrkoårets crescendo, men inget mer. Kristi grav är tom, det vet vi, det tror vi på. Men har också vi öppnat våra ögon och vårt hjärta för den uppståndne Herren? Vi fanns där vid hans kors och grav. Men hur lätt är det sedan inte att allt återgår till våra vardagliga rutiner? Allt i vår vardagsverklighet som vill påverka oss, ta över och styra våra liv. Var finns utrymmet för det oerhörda och omskakande som hänt: att Kristus besegrat döden och finns hos oss för vår frälsnings skull. Vi behöver Kristus i våra liv, mer än vi kanske kan föreställa oss. Även vi känner oss vilsna och övergivna. Vi utsätts för tvivel och förvirring när det gäller vår tro. Liksom lärjungarna stannar vi under vår vandring, känner nedstämdhet och ibland sorg och vi vet inte vart vi ska ta vägen. I vilken riktning ska vi gå?

I vår tid, med till synes oanade möjligheter, försöker vi inte sällan hitta ett slags ”substitut” för verklig trygghet och lycka, verklig känsla av meningsfullhet i våra liv. Vi försöker hitta något som vi kan ”brinna för”.  Kanske nya moderna prylar? Kanske nya aktiviteter? Men allt detta är bara en kortsiktig lösning. Under den glimrande ytan gnager oss vår längtan efter något mer, något som till fullo skänker oss tillfredsställelse. När börjar lärjungarnas hjärtan brinna? Deras hjärtan börjar på nytt brinna med iver när de ger utrymme för Herrens förkunnelse. De lyssnar till hans ord, de är med honom, de bryter brödet tillsammans med honom. Detta är en bild av vårt böneliv. Men framför allt – vårt möte med Herren sker när vi lyssnar till hans ord, när vi tar emot hans sakramentala nåd genom kyrkans sakrament. Då brinner våra hjärtan med iverns och kärlekens låga. Om vi låter den uppståndne Herren komma oss till mötes, om vi inte avvisar honom utan välkomnar honom med öppna ögon och brinnande hjärtan, då visar han oss alltid också den rätta vägen. ”Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.”

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor