2:a Påsksöndagen – den Gudomliga barmhärtighetens söndag

Barmhärtighet inom räckhåll

Den första söndagen efter påsken kallas ibland ”den vita söndagen”, Dominica in albis. Dagen fick detta namn på grund av att man i den tidiga kyrkan gärna ville låta dopet ske på själva påsken. De nydöpta fick då en vit dopdräkt som liknade våra ministranters vita albor. Man bar den vita dräkten under hela veckan efter påsken när man gick i kyrkan och söndagen efter påsken var den sista dagen. Så avslutade man påskoktaven, de åtta dagarna efter påsken under vilka man firade Kristi uppståndelse.

I början på 2000-talet fick denna söndag ytterligare ett namn. Påve Johannes Paulus II:e bestämde att vi, just på denna söndag, på ett särskilt sätt ärar Gud för hans barmhärtighet. I dag firar vi alltså den Gudomliga barmhärtighetens söndag. Och detta med anledning av den polska nunnan Faustina Kowalskas uppenbarelse och vittnesbörd.

Gud valde alltså att än en gång påminna människorna om sin barmhärtighet. Och han valde att göra detta på ett paradoxalt enkelt sätt. Han valde att med enkla ord, genom en enkel nunna, påminna oss om att vi människor skall förtrösta på honom, lita på hans barmhärtighet.

Det var under åren kring 1930 som syster Faustina Kowalska fick sin uppenbarelse av den barmhärtige Jesus. Gud valde att för denna kvinna som inte hade gått mer än knappt tre år i skolan, uppenbara en av trons största hemligheter, Guds barmhärtighetens mysterium. Syster Faustina beskrev denna uppenbarelse i sin dagbok som finns översatt även till svenska.

Jesus sade till Faustina: ”I det Gamla Förbundet sände jag profeter till mitt folk med olyckor. I dag sänder jag dig till hela mänskligheten med min barmhärtighet. Jag vill inte straffa den olyckliga mänskligheten utan läka den, ta den till mitt barmhärtiga hjärta.”

Faustina helgonförklarades år 2000 och blev budbärare av barmhärtighetens budskap, hon blev en Guds barmhärtighets apostel.

Denna söndag – ”den vita söndagen”, den Gudomliga barmhärtighetens söndag – sammanfattar både dopets nåd och Guds gränslösa kärlek genom sin gåva av barmhärtighet. Texterna som läses under mässan ger ytterligare en anledning att begrunda och tacka Gud för dessa hans gåvor till oss troende.

Apostlagärningarna berättar om urkyrkans gemenskap. Där fanns egendomsgemenskapen – man delade med sig av det som var och en ägde, så att ingen behövde lida nöd. Men deras gemenskap hade en ännu djupare grund. Det var den andliga gemenskapen. Denna gemenskap byggdes den tro som alla fått i dopet. De som döpts i tron på Jesus Kristus försökte också leva tillsammans på det sätt Jesus lärt dem. Andra som bevittnade de kristnas gemenskap och kärlek till varandra liv brukade säga: ”se hur de älskar varandra”.

Händer det inte att vi känner en slags avund när vi hör om de första kristnas sätt att leva tillsammans? Jo, det gör vi nog lit till mans. Det gör vi därför att vi saknar den sorts självklara kärlek till varandra som utmärkte de första kristna.

Och det är just Guds barmhärtighet som gör att vi inte förlorar hoppet om att också vi en gång ska få uppleva att leva i enhet och fullständig kärlek till varandra. Gud påminner oss idag om sin barmhärtighet mot oss inte bara genom den heliga Faustinas uppenbarelser. Kristus hälsar oss, så som han hälsade apostlarna efter sin uppståndelse. ”Frid åt er alla.” Och direkt efter dessa ord ”instiftar” han försoningens, biktens sakrament. Han gör det för att han vet hur ofta förlorar vi vår kamp mot syndens lockelser, kampen för att behålla dopets klädnad ren och obefläckad. Därför vill han hjälpa oss. Han gör det genom att ge oss en ständig möjlighet till omvändelse. Även för den som vägrar att tro på det som andra berättar om Jesus, så som Tomas Tvivlaren, även för den som är svag i tron finns möjligheten till bot och bättring, till omvändelse. När Tomas säger: ”om jag inte får se spikhålen; om jag inte får sticka mitt finger och min hand i dessa spikhål, tror jag det inte”, utrycker han allas våra tvivel i våra mörka stunder. Jesus, Gud själv, kommer oss till mötes i våra svårigheter med sin frid och med sin påminnelse om den Gudomliga barmhärtigheten.

”Tvivla inte, utan tro.” Detta är budskapet som vi idag får höra. Tvivla inte på dopets nåd som gjort dig till Guds utvalda barn. Denna nåd stödjer och styrker dig i detta att leva ditt liv som kristen. Tvivla inte heller på Guds barmhärtighet. Den riktar sig till dig och till alla som med uppriktigt hjärta vill vända sig till honom.

Allt detta, Guds gränslös kärlek och nåd, bekräftas än en gång genom syster Faustinas vittnesbörd. Som många av oss vet, dikterade ju Jesus för Faustina vilka ord som skulle finnas på bilden av honom, den bekanta bild som de flesta av oss känner: ”Jesus, jag förtröstar på dig.” Dessa ord får inte förbli bara några vackra ord på en tavla. Dessa ord måste få sjunka in i våra hjärtan. Förtröstan på vår Herre måste på nytt och med kraft återspeglas i vårt liv, så att alla kan se och känna. Inte för att vi därmed önskar oss beröm utan för att också andra ska få uppleva och kunna ta till sig budskapet om den Gudomliga barmhärtigheten som vill läka och ta till sitt hjärta den olyckliga människan.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor