Påskdagen – att uppstå med Kristus

Att uppstå med Kristus

Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden!  Vilket oerhört rikt innehåll finns inte i denna korta, enkla hälsning! Vi troende borde därför hälsa varandra med dessa ord inte bara idag utan under hela påsktiden. Dessa ord sammanfattar ju påskens budskap: dödens udd är bruten, Kristus är uppstånden. Han var gisslad, hånad, bespottad och mötte döden svårt plågad och sargad. Hans kläder rev man sönder och delade. Hans plågoandar gav honom surt ättiksvin att dricka och de skar upp hans sida med en lans så att blod och vatten rann ut. Att detta blod och vatten sedan skulle ge näring åt vår tro, det anade då ingen. Han togs ner från korset och lades i famnen på sin ömma moder, som varit med ända till slutet och fått se honom plågas. Han lindades och lades i en grav.

När graven nu är tom uppstod stor förvirring bland lärjungarna, men också bland kvinnorna. Det kanske inte är så svårt att förstå. Nyss låg det väldiga stenblocket framför gravens ingång. Nu är graven tom, endast lindorna vittnar om att här låg till alldeles nyss lärjungarnas mästare och kvinnornas både son och närstående. Det var stor förvirring och häpnad bland dem alla. Maria från Magdalas första ord till apostlarna var också: ”De har flyttat bort Herren ur graven och vi vet inte var de lagt honom”. Säkert kände apostlarna samma förvirring. De förstår att något har hänt, något omskakande, men i början begriper inte heller de någonting. De springer till graven, den ene fortare än den andre. Deras iver känner ingen gräns. Det som driver dem är den märkliga känslan av att något overkligt, något alldeles obegripligt har hänt.  Men vad är det som egentligen har hänt? Tankarna far genom deras huvuden, men de kan inget förstå, för det hade aldrig varit lätt för dem att förstå skriftens ord om att Jesus skulle komma att uppstå från de döda.  När de nu når fram till graven och ser att den är tom, kommer de så sakta till insikt och börjar ana: kanske är han ändå uppstånden… Vi läser i fortsättningen av Johannes att lärjungarna sedan gick hem igen, fortfarande säkert förvirrade och nedstämda. Men kanske växte nu vissheten i deras inre. Kanske började de nu tro att deras Mästare ändå var uppstånden.

I en kommentar till dagens evangelium läser vi följande ord: ”Även Johannes kommer nu in, och det heter lakoniskt: han såg och trodde. Vad såg han? Tydligen det samma som Petrus hade gjort, Petrus som var den som först gått in i graven. Men för Johannes blev allt nu uppenbarat. Johannes reaktion: ”han såg och han trodde” tyder på att han nu var övertygad om ett Guds ingripande. Det var något absolut nytt och överväldigande stort, som skett här och som hängde samman med Jesu ord om att han skulle förhärligas, att han skulle gå till sin Fader och sedan komma tillbaka. Att det inte kunde vara fråga om en gravplundring, det måste också Petrus ha förstått. Men han gick – som Lukas säger – hem utan att veta vad han skulle tro.” (Bo Giertz, Förklaringar till Nya Testamentet 2, s. 133) Johannes och alla de andra lärjungarna står nu alltså inför ”något absolut nytt och överväldigande stort”. Kanske inte så konstigt då, att det var så svårt för dem att ta till sig vad som hänt. Ännu svårare måste det ha varit att försöka förstå och kunna begripa åtminstone lite grann av allt detta som de upplevde, som de bevittnade under de senaste dagarna och stunderna. Och vi förstår alla dessa ”svårigheter” som lärjungarna drabbades av när vi talar om Kristi uppståndelse. För även vi upplever en liknade förvirring. Vi tror på Kristi uppståndelse. Och samtidigt inställer sig de många frågorna: Hur blev allt detta egentligen till? Var det kanske någon ängel som hjälpte Jesus? Eller till och med Gud Fader själv och den helige Ande?  Varför kunde apostlarna inte känna igen honom när de såg honom? Och varför kunde inte Jesus hjälpa dem att tro på att allt de sett var sanning? Så mycket lättare allt hade varit om apostlarna med ens hade kunnat ”se och tro”.

Jesus Kristus kommer tillbaka från dödsriket och ger på uppståndelsens morgon sina lärjungar det yttersta beviset på sin gudomlighet och allmakt. Men allt är därmed inte sagt. Jesus vill ha något i gengäld. Den uppståndne Herren ber lärjungarna om att de till fullo skall våga tro på honom, lita på honom och att de ska våga vittna om det som hänt denna morgon. Den gryende insikten – Jesus vill att de nu vågar låta denna övertygelse få växa sig stark i deras inre. Att de tror, att de litar på honom.  Och vi, kära systrar och bröder är i en liknande situation. Denna påskdag firar vi Kristi uppståndelse. Men tvivlet kanske finns där; kanske vacklar vi i tron. Är vår tro tillräckligt stark för att vi ska tro på att Jesus verkligen är uppstånden? Vi lever i en ond tid, fylld av krig, terror, svält och med miljontals människor på flykt. Inte minst barnens lidande plågar oss. Ondskan verkar behärska skeendet i världen. Inte en dag utan att vi får höra om nya, vidriga våldshandlingar som drabbar fattiga, oskyldiga människor, kvinnor och barn. Så när Jesus ber oss tro på honom, när han välkomnar oss att uppstå med honom, vad betyder då det? Kan även vi, svaga, syndfulla människor få del i hans uppståndelses härlighet?  Den helige Paulus skriver så här till kolosserna: ”Om ni har uppstått med Kristus, sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. (…) Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.”

Vår tro på Herrens uppståndelse är även för oss ”något absolut nytt och överväldigande stort”. Uppståndelsen ger oss kraft. Den ger oss ett hopp. Denna kraft och detta hopp om att Kristi kärlek till slut skall besegra all denna världens ondska, får oss att sträva efter att hela tiden, varje dag, varje stund försöka använda denna kraft till att fördjupa vårt liv tillsammans med Kristus. Vår tro blir då starkare och starkare fram till den dag då vi med hög röst, frimodigt kommer att jublande ropa: Herren är uppstånden, han är sannerligen uppstånden.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor