Påskvaka – Uppståndelsens eld

Uppståndelsens eld

I tisdags, under oljevigningsmässan i Stockholms domkyrka, sade biskop Anders i början av sin predikan att liturgin i mässan är så rik med alla liturgiska tecken och symboler, att den tydligt och klart talar ”för sig själv” och att det därför nästan inte behövs någon predikan i mässan. Men, sade biskop Anders, ändå blir det en kort predikan. Och så blev det. Så också här idag. Under denna påskvaka blir det en kort predikan.

Vi har nyss i evangeliet hört ängelns förkunnelse till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.”

Ängelns ord bekräftar det obegripliga, det som Jesus redan hade förutsagt: hans uppståndelse blev till verklighet. Det som är helt bortom mänsklig förmåga att begripa har blivit ett faktum – graven är tom, Jesus som dog på korset lever nu!

Denna natts liturgi, centrum och källan för allt firande under vårt kyrkoår, är verkligen oerhört rik i den sakramentala, liturgiska symboliken. Jag vill nämna en symbol, ett tecken: elden.

Vi började dagens liturgi med att välsigna elden. Sedan tände vi påskljuset med denna välsignade eld. Från påskljuset har vi sedan tänt våra ljus. Det är just elden som är en av de viktigaste symbolerna under nattens firande.

När israeliterna vandrade i öknen från den egyptiska fångenskapen till det utlovade landet, då var Herren Gud, Jahve, närvarande bland sitt folk i en pelare av eld och moln. Tack vare denna eld kunde israeliterna fortsätta sin vandring även under nattens mörker. Elden från Herren visade dem den rätta vägen mot det utlovade landet, mot friheten.

Också vi, kära systrar och bröder, är på vandring mot det utlovade landet, mot det eviga livet. Under denna vandring drabbas också vi av ”mörker” av olika slag. Detta mörker, som liksom lägger sin tunga, svarta hand över oss kan se ut på lite olika sätt. Det kan vara dystra tankar om framtiden. Hur ofta känner vi inte osäkerhet och till och med rädsla inför denna framtid? Hur blir det, tänker vi? Vad kommer att hända?  Många andra problem och svårigheter hotar ibland att släcka vår livsglädje. Mörkret som drabbar oss gör att vi känner oss uppgivna. Vad skall vi göra, hur skall vi orka fortsätta leva?  Vi känner oss vilsna, omgivna av detta mörker och ser oss ingen framtid.

Men så kommer då Påskvakan som ska leda oss fram till Kristi uppståndelse. I  mörkret skymtar vi Guds låga, Guds eld skingrar vårt mörker. Vi anar ett hopp därbortom, ett hopp, levande och starkt. För denna Guds eld leder oss fram mot förkunnelsen om undret:  graven är tom och vår Herre är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden. Genom sin seger över döden är det nu Jesus Kristus som leder oss på vår väg. Han har själv upplevt smärtans, lidandets och dödens mörker. Men han är inte längre instängd i gravens mörker. Genom sin uppståndelse har han besegrat all världens mörker.

Jesu Kristi uppståndelse är det ljus, den eld och det hopp som vi alla längtar efter. Vår tro gör att vi alla får del av uppståndelsens eld. Vi kan nu förtrösta på löftet om en framtid i det nya Jerusalem, ett liv bortom smärta och lidande i den himmelska härligheten. Må vi komma ihåg detta varje gång när mörkret försöker ta över i vårt liv. Precis som apostlarna, skall även vi bege oss ”till Galileen”. Och där skall vi möta vår herre Jesus Kristus som försäkrar oss om att uppståndelsens eld brinner för alla. För dig, för mig, för oss alla.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor