Långfredag – Kristi kors – konsekvenserna

 

 Kristi kors – konsekvenserna

Kära medkristna, systrar och bröder. Idag råder tystnad i våra själar, i våra hjärtan. När vi ser vår Gud, vår Herre, när vi ser på Jesus Kristus som dör av kärlek till oss, så ser vi hur profeten Jesajas’ ord om Guds tjänare förverkligades just i Kristus:

”Han var som lammet som leds till slakt

eller tackan som är tyst när hon klipps,

han öppnade inte sin mun.”

”Han öppnade inte sin mun.” Tystnad råder över långfredagens liturgi. Tystnad, men också sorg och förstämning. Vi kommer för att lyssna till passionsberättelsen, för att höra folket ropa: ”Bort med honom! Korsfäst honom!” Vi hör också Jesu ord: ”Det är fullbordat.” Och vi ser hur Jesus böjer ner huvudet och överlämnar sin ande. Jesus Kristus dör på korset. Ännu en gång får vi begrunda detta mysterium när vi kommer fram för att hylla frälsningens tunga tecken – Jesu kors. Och vi står i stilla begrundan inför detta kors.

I en bön som vi läser under korsvägsandakterna, vid den åttonde stationen, där vi betraktar Jesu möte med Jerusalems gråtande kvinnor, läser vi följande: ”En stor folkmassa följde med, också kvinnor som sörjde och klagade för hans skull. Jesus vände sig om och sade till dem: ”Ni Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. – Om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade? (Luk 23:27-31) Det är en frestelse för oss att vilja dröja vid tankar kring vår tro som levande och stark. Är vi ”brinnande i Anden?” Är vår tro så stark som vi vill att den skall vara, eller är vi ”ljumma” i tron?  Är jag villig att på allvar gå Jesu väg, eller vill jag det inte? Är jag beredd att ta konsekvenserna av min avgörelse för Gud eller vill jag nöja mig med att vara en ”sympatisör?” (ur Oremus)

I den tystnad som nu råder i kyrkorummet blir vår inre röst kanske starkare. Här, i stillheten, ges tillfälle för reflektion. Det finns en frestelse för oss att bara dröja, kanske till och med stanna vid Jesu lidande i en slags medömkan, som inte leder oss vidare i tron. När vi ser korset, när vi bevittnar Jesu lidande tycker vi synd om honom. Vi kanske även gråter över hans öde. Då, i den stunden, när vi stilla begrundar Jesu öde, måste var och en av ställa sig frågan: varför är jag egentligen här idag? Har jag kommit hit för att betrakta korset och ”sympatisera” med den lidande Herren? Kanske är det nog, vad mer behövs? Jag är ju här, jag har ju kommit till kyrkan för denna korsets liturgi. Vad mer förväntas av mig?  Men då har vi inget förstått, ingenting alls. För det finns en gåva som Gud i denna stund vill ge oss. Är vi beredda att ta emot denna hans gåva?

I Jesu Kristi kors finns det nämligen kraft för oss alla att ta emot och bära våra egna vardagliga kors. När vi på allvar tar till oss allt det som vi i dagens liturgi får uppleva – Kristi lidande och död, då får vi samtidigt av nåd möjlighet att låta våra egna lidanden och prövningar, våra ”kors”, uppgå i Jesu lidande. Vi får förena våra svårigheter och lidanden med Jesu Kristi lidande. I Kristi kors, i hans lidande, i hans död finns det nåd, kraft och stöd för oss så att vi ska kunna bära vårt kors, uthärda våra prövningar.

Här undrar man om det inte blir lättare och enklare att stanna vid känslorna av medömkan. Vi dröjer inför tanken att gå in i fullständig och ovillkorlig trohet och lydnad mot Gud och en på samma sätt ovillkorlig kärlek till medmänniskan. Räcker det inte med att betrakta dessa dramatiska händelser lite på avstånd och omfatta det med tron? Måste vi gå hans lidande och död så nära? Och måste Jesu lidande och död få konsekvenser i vårt eget liv, för vår egen tro? Att gå nära lidandet och döden får konsekvenser. Är vi beredda? Eller känner vi det som säkrare att hålla oss en bit på avstånd?

Dagens tystnad och korsets liturgi rymmer den rikaste av gåvor. Här välkomnar oss Kristus än en gång in i en nära gemenskap med honom. Låt oss i denna stund av tystnad öppna oss för detta Kristi löfte. Låt oss stanna i kyrkan under fem, kanske även tio minuter efter gudstjänsten. I tystnad. Låt oss stanna framför korset för att meditera över vad som egentligen har hänt där på Golgatas kulle. Korset är kärlekens tecken. Korset är ett bevis på Guds kärlek till oss. Om vi ger detta kors lite större utrymme, om vi vågar släppa in korsets nåd i våra hjärtan, ska vi snart märka hur denna nåd förvandlar vår själ, våra hjärtan, våra liv. Denna förvandling börjar med en tyst meditation inför Jesu Kristi kors. Men sedan? Vågar vi gå vidare?

Vågar vi tillåta denna förvandling börja idag i oss eller väljer vi att stanna kvar i en känsla av blott medömkan med den lidande Kristus? Om vi rätt förstått korsets liturgi förstår vi att det finns bara en väg: en väg i trohet och lydnad mot Gud och en väg i ovillkorlig kärlek. Jesus Kristus har gått före oss. Låt oss följa vår Herre!

Ära vare Fadern…

Korrigering:  Carl Hellmor