SKÄRTORSDAGEN – Tacksägelse och Jesu exempel

Tacksägelse och Jesu exempel

Denna skärtorsdags kväll inleder vi firandet av de tre heliga påskdagarna, triduum sacrum. Vi kallar dessa dagar för ”heliga” och vi firar dem på ett särskilt högtidligt sätt. Detta gör vi för att än en gång påminna oss om allt det som en gång hände i Jerusalem: Guds Son, Jesus Kristus offrar sitt liv för oss. Han led, dog, begravdes och uppstod från de döda. Allt detta sker för vår skull. Gud tar detta öde på sig– förödmjukelsen och lidandet, smärtan och döden – allt detta för vår frälsnings skull. Det är på grund av detta som vi firar dessa ”heliga” dagar – för att inte glömma, för att påminna oss om allt vad Gud har gjort för oss. Och för att tacka honom.

Kvällens första läsning berättar om den första påsken som israeliterna, det utvalda folket, firade direkt innan de lämnade Egypten, direkt innan de befriades ur den egyptiska fångenskapen. Detta firande innebar att de offrade till sin Gud; enligt dåtidens sed ett djuroffer, ett årsgammalt får eller en get. För oss idag låter det motbjudande, detta med djuroffret, men att offra just ett djur var dåtidens sätt att tänka – ett offer måste innebära ett riktigt, synligt offer. Det offrade djurets blod blev också ett synligt tecken – med detta blod markerade man dörrposterna och tvärbjälken i huset och därmed förstod alla att i det huset hade man nyss firat påsken så som Gud hade befallt. Detta var den första påsken. Detta påskfirande skall det utvalda folket sedan upprepa varje år, till åminnelse av befrielsen, för att inte glömma att Gud gav sitt folk friheten tillbaka.

Vi kristna firar också varje år påskhögtiden. Vi gör det till åminnelse av det nya offret, Kristi offer. Tack vare detta Guds offer får också vi vår frihet tillbaka. Kristi offer befriar oss ur syndens slaveri. För oss är Kristi blod ett tecken på denna befrielse. Vi är ”tecknade” med Kristi blod. Det sker inte bokstavligen men på ett sakramentalt sätt, under den heliga mässan, i eukaristins sakrament. Här och under varje eukaristi som firas i alla katolska kyrkor runt omkring i världen, sker det som den helige Paulus så fint utrycker det i sitt första brev till korinthierna: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Eukaristin är för oss en påminnelse om Kristi offer. Men samtidigt, varje gång vi celebrerar den heliga mässan, då deltar också vi i detta Kristi offer. Eukaristin är således inte bara en påminnelse och en åminnelse. Eukaristin ger var och en av oss möjlighet att ta del i Kristi offer, att vara med honom när han offrar sig för oss. Vårt deltagande sker genom att vi tar emot Kristi kropp och Kristi blod. Vi tar emot det på samma sätt som de första lärjungarna tog emot det direkt från Herren. Vi tar emot Kristus själv under brödets och vinets gestalt. Och så som de första lärjungarna är också vi skyldiga och förpliktade, vi är kallade till detta att föra vidare det som vi fått från vår Herre, från vår Mästare. Det är varje lärjunges plikt att föra Mästarens budskap vidare. Eukaristins firande är en förkunnelse om Kristi offer, om Guds kärlek till oss ända till döden, ända till segern över synden. Kristi offer leder oss till befrielsen. Vi får denna befrielse när vi på uppståndelsens morgon kommer att se hur Jesus lämnar graven och besegrar döden.

Idag tackar vi Gud för denna hans gåva som eukaristins sakrament är för oss. I varje mässa direkt innan konsekrationen – direkt innan brödet och vinet på altaret med den helige Andes nåd förvandlas till Kristi kropp och blod – upprepar prästen Kristi tacksägelse. Under den sista måltiden, under den första eukaristin tog Jesus brödet och vinet och tackade Gud. Jesus Kristus tackar Gud Fadern för att han får offra sitt liv för människornas skull. Då återkallas i vårt minne Kristi ord från Olivberget, från hans stund av dödsångest när Jesus ber sin Fader om att kunna ”slippa” dricka lidandets kalk. Och Jesus säger i samma andetag – ”Fader inte som jag vill, men så som du vill. Må din vilja ske”. Och i varje mässa träder vi in i denna Kristi tacksägelse. Tillsammans med honom tackar vi Gud för hans offer. Offret som ger oss befrielse och frihet. Vi upprepar denna vår tacksägelse varje år när vi firar påsk. För vi får aldrig glömma vad Gud har gjort för oss. Vi måste också alltid föra vidare budskapet om detta Kristi kärleksfulla offer.

I eukaristin får vi också se det som är Kristi exempel för oss alla. Hans offer och hans ödmjukhet är för oss just ett exempel och ett föredöme. ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.” Att göra som Kristus har gjort. Det måste vara vårt mål, kära systrar och bröder. Att leva i trohet och lydnad mot vår Gud och i kärlek till våra medmänniskor. Trots att vi inte alltid lyckas med det, trots att vi ibland tycker att det inte går, trots att vi ibland tycker att det inte lönar sig att ”göra som Kristus gjort”. Trots allt det motstånd vi tycker oss stöta på – vi som är hans lärjungar är vi skyldiga att göra som han har gjort. Kristi offer och Kristi kärlek, det som påskens högtid påminner oss om, är en ständig uppmaning och uppmuntran för oss. Vi har redan fått ett exempel. Nu måste även vi i vårt liv göra det som Jesus Kristus har gjort för vår skull: trohet och lydnad mot Gud och en aldrig sinande kärlek till våra medmänniskor.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor