Segerns tecken: en palmkvist och ett kors

Palmsöndagen – Passionssöndagen

Segerns tecken: en palmkvist och ett kors

Idag inleder vi stilla veckan. Under de kommande dagarna kommer vi att begrunda de centrala, de viktigaste händelserna i vår kristna tro. Vi kommer att meditera över vår Herres Jesu Kristi sista timmar som han tillbringade med sina närmaste lärjungar. Vi kommer att böja oss i eftertanke över Jesu lidande, korsfästelse, hans död och hans uppståndelse från de döda. Denna tid av särskild begrundan och eftertanke under kyrkoåret inleder vi just idag, på Palmsöndagen som också kallas för Passionssöndagen. Redan dessa två ord, de två namnen på denna dag säger oss att detta är en särskild dag, dagen då ett antal fullständigt unika händelser tar sin början. Palmer som välsignas i början av mässan påminner oss om den glädje med vilken folk i Jerusalem välkomnade Jesus i hopp om att han var den utlovade Messias. Vilken glädje! Den väntade Messias har nu äntligen kommit! Och samtidigt: på denna Passionssöndag läser vi ju passionsberättelsen, vi faller på knä med den starka känslan av sorg efter att vi i evangelietexten hört att ”Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.”

Dagens liturgi innehåller alltså både glädje och stort allvar och sorg. Passionsberättelsen säger oss att vi inom kort ska få bevittna Guds, Jesu Kristi offer; att Gud gav oss sin son för vår och hela världens frälsnings skull. Hur är det då möjligt att i en och samma liturgi förena så olika känslor och stämningar?  Med palmkvistarna uttrycker vi vår glädje, men vi leds också fram mot korset och vi böjer oss i ödmjukhet inför detta kors där vår Herre ger upp sin anda. Jo, det går därför att korset i själva verket också är ett segerns tecken. Här besegras döden genom Guds kärleks makt. Det är därför vi firar denna första dag i stilla veckan på det sättet: med palmkvistar hälsar vi Kristus och med samma palmkvistar hyllar vi Jesu Kristi kors. Palmkvisten och korset är som två nycklar som hjälper oss att bättre förstå, som öppnar för oss de mysterier som vi firar under de tre heliga påskdagarna, under triduum sacrum.

I sitt brev till Filipperna hjälper oss den helige Paulus att än djupare blicka in i påskens mysterium. Han hjälper oss att se påskens dubbla karaktär: glädjen står sida vid sida med smärtan, lidandet och sorgen. Vi har hört Paulus: ”Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.” Gud blev människa, ödmjukar sig själv när Kristus tar på sig den mänskliga naturen. Gud blev en av oss och som människa drabbas han, precis som vi alla, av dödens smärta och elände. Men det stora undret, det stora mysteriet förblir: med korsets nyckel öppnar han för oss dörren till det eviga livet. Han väljer att gå genom korsets lidande och död för att hjälpa oss under vår jordevandring med våra ibland plågsamma umbäranden. Men hans förödmjukelse ända till döden på ett kors betyder, märkligt nog, en seger. Segern för honom och för oss alla som tror på honom. Det är därför som vi vågar välkomna, inleda påskens firande med palmkvistar, med glädje. Paulus skriver: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”

Jesu förödmjukelse, hans offer, hans död och hans uppståndelse betyder att vi än en gång är inbjudna till att dela denna seger över döden, med just Kristus. Därför ger oss kyrkan idag palmkvistar i våra händer. Vi gläds över Kristi seger och i samma ögonblick minns vi hur allt detta blev till, vi läser om detta hos profeten Jesaja:

”Han var föraktad och övergiven av alla,

en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad,

slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,

sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas,

hans sår gav oss bot.” (Jes 53:3-5)

Fastetiden har varit en förberedelsens tid. Förberedelse inför Påskhögtiden. Nu har tiden kommit, tiden med Jesus på hans korsvägsvandring. Vi kommer att få bevittna hans lidande och död, men så småningom också hans uppståndelse. Ännu återstår en kort tid innan de heliga tre påskdagarna. Ännu finns tid för oss att i bön söka vår Guds hjälp inför det elände som härjar på många håll i vår värld. Vi lever i en svår tid, i en värld som i mycket är härjad av krigets fasor och svält. Och nu har vi också fått se hur terrorn på allvar även drabbat oss. Utan tvekan finns det mycket i världen runt omkring oss som inom oss väcker en känsla av rädsla och osäkerhet om vår framtid. Hur skall denna framtid egentligen se ut?  Trots allt detta låt oss ändå försöka hålla dörren öppen för Kristus, han som vill komma till oss med sin seger och dela med sig av denna seger till oss alla.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor