Hjärtats blindhet – 4:e söndagen i fastan

Hjärtats blindhet

Denna söndag och nästa, kommer vi att få lyssna till två långa men välbekanta evangelietexter, båda ur Johannesevangeliet. Låt oss tänka oss dessa texter som en förberedelse, en ”uppvärmning”, om uttrycket tillåtes, inför passionsberättelsen på palmsöndagen. Söndagarna före palmsöndagen berättar dels om ett under när en blind man får synen tillbaka och sedan om hur Lasaros uppväcktes från de döda. De båda texterna är välbekanta för oss, men kräver att vi än en gång mediterar över deras innehåll.  Jag vill därför uppmana er alla att eftertänksamt läsa dessa texter hemma, inte bara lyssna till dem under söndagsmässan. Må denna läsning bli som en särskild bön och meditation under fastetiden.

Idag får vi höra om en man som hade varit blind från födseln. Jesus ser denne man och vill med denne man som exempel, visa på Guds goda gärningar. Jesus botar mannen, han återfår sin syn. För första gången i sitt liv får han se ljuset, färgerna. Han får i verklig mening se hur världen ser ut. Aldrig tidigare har han kunnat göra detta. Tack vare Jesu ingripande i mannens liv får han fullt ut leva sitt liv, utan de begränsningar som blindheten utgör. Han har blivit befriad från sitt handikapp, han får nu helt nya möjligheter i livet tack vare detta Jesu ingripande.

Den blinde mannen är en symbol för människans ohörsamhet; hennes ovilja, eller oförmåga att ta till sig Guds ord. Alltså en slags ”hjärtats blindhet”, om man vill uttrycka det så.  För Gud själv, som lever och verkar i världsalltet är ju tillgänglig för oss alla. Alla med ett öppet sinne har möjligheten att, genom Ordet, lära känna Gud. Alla har alltså möjlighet att lyssna till förkunnelsen om det glada budskapet. Trots att denna förkunnelse är tillgänglig för oss alla, väljer många att vägra att ta emot den. Människan har av Gud fått sin fria vilja, hon kan välja att inte ta till sig det som Gud vill förkunna för henne. Om man väljer att blunda för Guds existens, då står det varje människa fritt. Det som vi här kallar ”hjärtats blindhet” är ett fritt val för varje individ. Människan kan välja att dra snäva gränser kring det egna jaget, hon kan stänga sig inne, hon kan välja att inte se Guds tecken, eller Gud själv som världsalltets skapare och herre. Men Gud vill inte att människan lever i denna ”andliga blindhet”, han vill befria oss. Gud sänder sin Son för att ge oss vår syn tillbaka.

Och nu börjar vi undra… Betyder det att även jag kan drabbas av denna blindhet? Vill Gud med dagens evangelium säga även till mig att jag behöver hans hjälp för att få tillbaka min syn? Det kan inte vara så, tänker vi. Vi är ju inte blinda! Vi ”ser” ju Gud, vi tror på honom! Vi är troende katoliker, hur kan någon påstå att vi inte ser Guds närvaro?! Vi lyssnar ju till hans ord, vi hade inte varit här och nu om vi inte hade velat bli stärkta i vår tro! Vi kommer till kyrkan, vi ber – nå väl – vi ber åtminstone då och då… när vi har tid… när vi orkar… när vi inte har något viktigare att göra… I alla fall: ett är säkert – Vi är inte blinda! Inte alls!

”Är kanske vi också blinda?” frågar några fariséer Jesus när de börjar förstå att han riktar sin undervisning även till de fromma, rättfärdiga och gudfruktiga judarna. ”Är kanske vi också blinda?” Jesu svar på denna fråga ger oss känslor av obehag. Jesus säger: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.” Vad är detta egentligen, undrar vi. Han säger att vi inte är blinda och samtidigt att vi inte ser. Hur skall vi förstå detta?

Jesus vill varna oss idag, kära systrar och bröder. Även om vi ser oss själva som hängivna, troende människor, kan även vi drabbas av denna ”hjärtats blindhet”. Jesus frågar idag var och en av oss. Han frågar dig och han frågar mig. Till var och en av oss ställer Jesus frågan: ”Tror du på Människosonen?” Och vi svarar omedelbart – ”Javisst, jag tror!” Och lika fort tilläger vi – ”Jag tror, men ibland kan det vara så svårt allt detta som har med tron och Gud att göra! Jag tror, men måste jag verkligen tänka på fastetidens omvändelse och uppoffring? Behöver jag hela tiden bli påmind om söndagsmässan, bikten och tiden som jag i vardagen bör ägna åt Gud? Jag tror, men måste Gud hela tiden ställa så höga krav på mig?

Jesus sade vid ett tillfälle: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” (Matt 7:13-14)

Jesus vill att vi går den sanna vägen, vägen som leder till livet. Därför frågar han dig, därför frågar han mig: ”Tror du på Människosonen?” Vi vet vem han är, han som ställer denna fråga till oss. Det är han som vi på ett alldeles underbart sätt möter varje gång i eukaristin. Det är han som är närvarande i varje tabernakel. Det är han som talar till oss med sitt ord, med Bibelns ord. Det är han som ger sitt liv för oss för att frälsa oss, befria oss från syndens slaveri. Det är på honom som vi vill tro.

Jesus botade den blinde. Han vill bota även alla dem som har svårt att erkänna sitt ”hjärtas blindhet”. Vill jag att han idag botar även mitt ”blinda hjärta”? Vågar jag ta emot Jesu hand som han sträcker mot mig för att röra vid mig och ge mig synen tillbaka?

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor