En himmelsk uppmuntran – 2:a söndagen i fastan

En himmelsk uppmuntran

När vi lyssnar till dagens evangelium, kan vi undra vart fastestämningen tog vägen. I texten finns ju inget om bot, försakelse och omvändelse. Istället möter vi två personer ur Gamla testamentet. Och det är inte vilka personer som helst. Mose och Elia är båda centrala gestalter i Gamla testamentet. Vi förbinder dem starkt med Lagen, Guds lag. Det var ju just Mose som fick lagen från Gud, för att förkunna den och för att ge den vidare åt Israels folk.  Och bland alla Gamla testamentets profeter är Elia en av de främsta. Nu står de där på ett högt berg och samtalar med Jesus. Jesus är förvandlad till en bländande ljusgestalt, med sitt ansiktes ljus starkt som solens strålar och med sina kläder vita som ljuset. Och det finns anledning att tro att de tre lärjungar som följt Jesus upp på berget, Petrus, Jakob och Johannes är både omtumlade och förskräckta inför vad de ser. Denna deras rädsla förstärktes när de plötsligt fick se ett lysande moln sänka sig ner över dem och en röst sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom”. Ja då blev deras rädsla så stor att de kastade sig ner med ansiktet mot marken, säkert så rädda att det var på gränsen till vad de kunde uthärda. Men Jesus lugnar dem: ”var inte rädda”, men säger samtidigt till dem: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda”. Visst är väl detta en märklig händelse i sig? Men vi undrar naturligtvis – och med rätta- vad har allt detta med fastetiden att göra? Varför vill kyrkan att vi ska läsa och lyssna till just denna text på den andra söndagen i fastan?

I prefationen, en av mässan böner, läser vi följande ord:

”När han hade förutsagt sin död för sina lärjungar förde han dem upp på det heliga berget. Han uppenbarade sin gudomliga härlighet för att de skulle förstå, att vägen till härligheten går genom lidande och död, så som det var sagt genom lagen och profeterna.”

Det som dagens evangelium berättar om kallar vi för Kristi förklaring. De tre lärjungarna får bevittna, får se och höra att deras Mästare är den utvalde – att han är Guds son, den väntade Messias. Det är kanske inte så förvånande att Petrus och de andra så gärna hade velat stanna på detta berg tillsammans med Kristus. ”Låt oss göra tre hyddor.” Visserligen hade Jesus ju förutsagt sin död. Men nu är det som om Petrus velat säga: ”låt oss stanna här, med denne gudomlige Mästare, låt oss stanna här i all evighet, så behöver han inte lida, så behöver han inte dö.” I detta underbara tillstånd, med Jesus som en skimrande ljusgestalt, med Mose och Elia vid sin sida och med den Allsmäktiges röst ur molnet. Inte behövde han väl dö nu när allt var förklarat? Varför kunde inte detta tillstånd få bestå, i all evighet. Se där Petrus iver att vilja bygga hyddor för att denna härlighet skulle bestå. Men: ”vägen till härligheten går genom lidande och död.” Kristus vill inte bara berätta denna sanning för sina lärjungar. Han vill, genom sitt eget exempel, visa lärjungarna vilken väg till härligheten som är den rätta och enda vägen. Genom att själv gå denna lidandets, korsfästelsens och dödens väg, visar Kristus att det är möjligt att genom döden vinna uppståndelse och liv – evigt liv. Lärjungarna behövde få se sin Mästare i all hans härlighet för att kunna förstå och tro. Händelserna på berget skulle få sin upprepning, enligt Jesu löfte, det förstod de av hans ord: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda”.

”Om du vill skall jag göra tre hyddor här”. Man förstår att lärjungarna, som nu fått bevittna all denna härlighet, hade velat att den skulle vara lite längre, kanske för evigt. Den ljusomstrålade Jesus, med Lagens fäder vid sin sida och Guds röst: ”han är min utvalde. Lyssna till honom”. Allt var nu förklarat. Jesus var den väntade Messias. Vad mer behövdes?
Men så plötsligt är allt som det tidigare varit: Jesus finns där åter vid lärjungarnas sida, den jordiske Jesus, en av dem alla. Och detta för att visa att ”vägen till härligheten går genom lidande och död.” Han förblev inte i härligheten på berget; ännu en tid på jorden återstod för honom för att uppdraget från Gud skulle kunna fullgöras. ”Vägen till härligheten går genom lidande och död” – dessa ord skulle snart bli verklighet för honom.

När vi på nytt, än en gång i vårt liv, tar upp vår kamp mot synd och ondska, ska vi alltså minnas händelserna på förklaringsberget. När vi är beredda att ge upp den mödosamma strävan efter omvändelse i våra liv, då ska vi rikta blicken mot vår Mästare, Jesus Kristus.  Genom sitt eget exempel visar han oss vägen. Hans väg blir också vår väg och han uppmuntrar oss: ”var inte rädda”. Hans ståndaktighet på lidandets väg mot död men också mot uppståndelse, ger oss alla kraft att fortsätta på det som är vår lidandes väg. Han visar sig för oss, precis som för sina lärjungar, visar oss att i lidandet spirar hoppet om uppståndelse och evigt liv. Om också vi som Jesu lärjungar går Mästarens väg, då når också vi, tillsammans med honom den himmelska härligheten. Med sitt eget jordiska liv som exempel, blir han vår trygga förebild.

Vår omvändelse är just en kamp för att vinna härligheten. Denna kamp leder oss ofta, för att använda psalmistens ord, genom dödens dal. Ibland är denna kamp så dyster, mörk och svår att vi är beredda att ge upp, lägga ner våra vapen. Men Kristus ger oss idag en himmelsk uppmuntran – ”Stig upp och var inte rädda.” Denna hans uppmuntran ligger oss nära, den är en verklighet för oss. Den riktas till oss av någon som av kärlek till oss har offrat sitt liv för oss. Den helige Petrus skriver i sitt första brev (1 Pet 2:21): ”Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår.”

Vi vill gå i hans fotspår. Men denna ofta mödosamma väg försvagar oss och ”lidandet och döden” skrämmer oss. Därför kommer Kristus idag med sin förklaring, en påminnelse om att vi skall gå den väg som han redan har gått före oss. Han leder oss som en herde leder sin hjord. Och han leder oss alltid på den väg som är den bästa vägen för oss. Så ”lyssna till honom.”
I den tidigare bibelöversättningen kunde vi hos Markus läsa: ”Människosonen har kommit inte för att låta tjäna sig utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. För att tjäna oss har Jesus kommit och för att ge sitt liv för vår frälsnings skull. Låt oss ta dessa ord till vårt hjärta. De bär fram en himmelsk uppmuntran.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor