Att vända djävulen ryggen – 1:a söndagen i fastan

Att vända djävulen ryggen

Och så kära systrar och bröder får vi än en gång gå in i fastan. Idag firar vi den 1:a söndagen under årets fastetid. Fastan är en tid för eftertanke och, inte minst försakelse. Det är också en tid för omvändelse och ett fördjupat böneliv. Fastan är en tid då vi bör avstå från en del av det som normalt upptar vår tid och istället – med bönens hjälp – ge mer av vår tid till att begrunda och meditera över Jesu liv och gärning. Den kristna församlingen finns där inte för sin egen skull. Vi kristna har fått Anden. Anden finns där alltid, levande och verksam. Och om vi tycker oss ha svårigheter i bönen, finns alltid Hjälparen där. Vi måste be Anden öppna sig för oss. Anden kommer att inspirera oss i arbetet med vår omvändelse. Ingen annan tid på året behöver vi mer än nu Andens hjälp, då ju fastan är en tid då vi vill nå verklig omvändelse i våra liv. Vi vill bryta frestarens makt över våra sinnen, mota bort det onda och vi vill få styrka när svagheterna hotar att helt ta herraväldet över våra liv. Till allt detta behöver vi Anden. Be således, kära systrar och bröder, om Andens hjälp att öppna era sinnen. Med Andens hjälp kan vi nå fram till det som är många kristnas längtans mål: att ändra vår livsstil, att på allvar ta upp kampen mot svårigheter som plågar oss, att nå verklig omvändelse.
Det finns ju så mycket att göra att vi många gånger inte ens hunnit tänka på årets fasta. Denna vårt jäkt och stress i vardagen, denna vår upptagenhet av allt möjligt som inte hör Gud till, detta plågar oss, tynger våra samveten. Låt oss därför under den tid vi nu går in i lyssna till fastetidens uppmaning till omvändelse och därmed nå kanske en bit på vägen till en förändring i vår livsstil. Bort med jäkt och stress. Bort med orimligt lång tid framför datorn och TV. Bort med statusjakt och överdrivet intag av mat och dryck. Det kan bli svårt, för i vår del av världen lever vi i en välfärdsbubbla. Vi har lagt oss till med en livsstil som är bekväm, det är alltid svårt att bryta invanda mönster. Men Gud ger åt sina barn vad de behöver, låt oss förtrösta på detta.

Och vad mera är – denna vår ständiga kamp mot det som vi allmänt kallar för synd. Den kampen känner vi inte sällan som meningslös. Förslösad tid och kraft. För vi vinner ju aldrig denna kamp. Det känns som om vi alltid besegras av ondskans till synes överväldigande kraft.
Även i de texter som vi idag läser, verkar djävulen spela huvudrollen. Den onde finns vid människans sida redan från begynnelsen, från allra första början. Han lyckades fresta människan. Trots all den nåd som människan måste ha haft under sin tid i paradiset, i Guds trädgård, blev människan djävulens offer. Hon kunde inte stå emot, säga ifrån. Djävulen fick övertaget och människan förlorade allt det sköna och vackra. Människans svaghet gjorde att hon förvisades ut ur den paradisiska lustgården.

Och detta mönster verkar upprepas under historiens lopp. Inte ens Guds Son, Jesus Kristus var förskonad från djävulens lockelser och försök att få honom på fall. Hur lätt hade det inte varit att låta brödet komma fram ur öknens torra sand? Hur lätt hade det inte varit för Jesus, den Allsmäktiges son, att gripa makten och skapa ett kungarike åt sig själv och världen? Jesus motstår detta djävulska försök. ”Mitt rike hör inte denna världen till.” För Jesus visste att det behövdes något mer och annorlunda än världslig makt för att återföra den ur Guds gemenskap förvisade människan till en ny och verklig gemenskap med Skaparen. Av lydnad mot Gud och kärlek till människorna valde Jesus lidandets väg. Där vi människor ofta känner det som svårt att ge kärlek till andra och nästan gett upp hoppet att få kärlek tillbaka, där visar oss Jesus att den lidande tjänarens väg kan verka och förvandla så att sann kärlek mellan människor kan bli verklighet.
Slutsatsen måste bli att människans räddning kräver försakelse och uppoffring, offer och ibland också död. Vi påminner oss orden ur Johannesevangeliet: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13).

Det går an för Jesus, tänker någon. Men det är helt annorlunda för oss, svaga och syndiga människor, som ack så ofta måste erkänna att vi än en gång fallit offer för djävulens lockelser. Gång på gång står vi där, besegrade av våra lustar och begär. Det går inte, tänker vi, jag kommer aldrig att kunna motstå frestelserna, jag kommer alltid att besegras av begären. Vågar jag ens drömma om detta, att segern en dag skall bli min?

Dunc spiro, spero – det finns hopp så länge jag kan andas, säger det latinska ordspråket.  Låt dessa ord bli till vägledning för oss under detta års fastetid. Kristus visar oss hur vi ska kämpa mot frestelserna. Han själv använder Guds egna ord och makt för att stå emot djävulens listighet. Om vi ber om Guds hjälp i vår kamp mot synden, kan djävulen aldrig avgå med segern. Den förvissningen ger oss den styrka vi behöver i vår ständiga kamp. Därför skall vi aldrig ge upp denna kamp. Jesus påminner oss idag om att han vill ge oss del i denna sin seger över det onda.

Fastan är alldeles särskilt en tid för givmildhet och kärlek till medmänniskan. ”Se hur de älskar varandra”, sade romarna om de kristna i fornkyrkan. Och denna kärlek till medmänniskan, i sann Jesu efterföljd, har alltid varit kännetecknande för de i verklig mening kristna. Och också givmildheten. Den helige Paulus ger oss – bland många andra – exempel på denna önskan att dela med oss av det vi har till andra när han ber om kollekt till den fattiga och hårt ansatta församlingen i Jerusalem. Fastan visar oss på allmosans och försakelsens värde. Hos Jesaja, i 58:e kapitlet har vi en slags ”agenda” eller ”manual” för hur Gud vill att vår fasta ska se ut. Låt oss ta med Jesajas ord hem från denna söndagsmässa som en vägvisare och kanske faste övning. Jesaja säger bl.a., här fritt citerat: ”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen. Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: ”Här är jag”.
Påve Gregorius, som levde på 500-talet, har sammanfattat: ”Herren välsignar alltså den fasta som lyfter våra händer till att ge allmosor inför hans ögon och som är förenad med kärlek till vår nästa och grundad på medlidande. Ge därför det som du nekar dig själv åt en annan, så att din hungriga nästas kropp upplivas av det som försvagar din egen kropp”.

Låt oss alltså med hopp se fram emot denna fastetid. Än en gång får vi möjlighet att bli bättre människor, bättre kristna, bättre i vår relation till Gud och till vår medmänniska. Må vi på rätt sätt använda denna möjlighet som vår himmelske Fader ger oss.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor