”Älska era fiender…” – 7:e söndagen under året

”Älska era fiender…”

Vi fortsätter att läsa och lyssna till den del av Matteusevangeliet som kallas Jesu ”bergspredikan”. I denna sin förkunnelse framlägger Jesus ett antal, vi kan kalla det ”regler”, som gäller för gudsriket.  De är liksom gudsrikets konstitution. Jesu ord ”men jag säger er…” är ord med makt, med auktoritet. De liknar mer ett påbud, en befallning än en förhoppning. När vi, Jesu lärjungar, hör detta hans tal, då förstår vi direkt att han vill att vi, Guds barn, skall leva just enligt denna hans lära. För att ge särskild skärpa åt sina ord hänvisar han till sin ”himmelske fader.” Vill vi bli hans söner, måste vi utstå uppoffringar av olika slag. Gud kräver det.

Men hur svårt har då inte vi att omsätta denna Jesu lära i praktiken. Vi ser det väl närmast som en självklarhet att värja oss mot det onda, där det går. Och att vända den andra sidan till om någon slår oss. Rent reflexmässigt vill vi försvara oss, slå tillbaka.  Likaså har vi svårt att hantera vår vilja att hjälpa. Att ge mer än det som krävs av mig. Helst går vi förbi, tittar bort, när tiggarna skramlar med sin mugg, fastän vi ibland både ser och förstår att detta är människor i stor nöd, för att inte säga misär. Och så, kära vänner, det svåraste av allt: älska era fiender och be för dem som förföljer er! Hur långt ska vi behöva tålmodigt ödmjuka oss för att detta skall kunna bli verklighet? Så vad är då meningen med denna Jesu lära? Är det överhudtaget lönt att ens försöka leva efter dessa hans ord?

Stater och samhällen här på jorden regeras oftast enligt vissa lagar och regler. Om dessa lagar och regler upphävs hamnar staten eller samhället i total laglöshet, anarki och kaos. Vi kan se exempel på detta i Syrien, Afghanistan och på flera andra håll i främst mellanöstern. Det verkar som om vi människor dras till det onda, vi frestas och faller. Redan Paulus kände denna människans svaghet; det onda, som man inte vill, det gör man medan det goda, som man vill göra, det gör man inte. Vår fria vilja, som Gud gett oss, leder oss ofta fel, vi väljer det onda framför det goda. Därför är lagar och regler nödvändiga. De finns där för att skydda oss själva och för att skydda våra medmänniskor.

Men hur annorlunda kunde tillståndet i världen nu ha varit om vi alla hade levt enligt Jesu Kristi ord, enligt gudsrikets lagar? Allt skulle präglas av fred och frihet, kärlek och lycka. Tyvärr ser vi bara alltför väl att detta är en ouppnåelig dröm, en chimär. Varför? Jo, därför att det inte går att tvinga någon till att leva på det sätt Jesus Kristus förkunnar. Människan har sin fria vilja, bara hon själv kan bestämma sig för ett liv enligt gudsrikets regler. Det är vårt eget val mellan ont och gott som gäller. Inget annan gör det valet åt oss, livet enligt Guds regler.

Hos varje troende finns en önskan och längtan efter att leva efter godhetens och kärlekens bud. Gud själv har kallat oss till helighet och fullkomlighet: ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig”. Och Jesus säger i dagens text: ”Var fullkomliga, såsom er fader i himlen är fullkomlig”. Men är det verkligen möjligt att leva på det sättet? Istället är det väl så att för de flesta av oss är det en närmast omöjlig uppgift att ens försöka närma sig denna helighet och fullkomlighet. Att förlåta utan att kräva någon gottgörelse eller vedergällning? Låt oss ta ett enkelt exempel. Någon har gjort mig illa – genom att göra eller säga något som sårat mig; eller om jag fått veta att någon har pratat om mig bakom min rygg, skvallrat om mig. Om jag nu strax möter denna människa, vad händer då? Vad gör jag? Jag kan gå direkt på sak och ge uttryck för mina tankar och känslor.  Jag kan låta den som gjort mig illa förstå att jag inte vill ha någonting att göra med honom eller henne. Eller… jag kan välja Jesu väg – försöka förlåta och vänligt bemöta den som sårat mig med ett leende och i samma stund få uppleva det märkliga: att fred, lugn och ro börjar råda i mitt inre, i mitt hjärta. ”Men stopp ett tag”, kanske nu någon säger. ”Om vi inte gör någonting, om vi inte säger ifrån, då lär sig den här människan ingenting, då fortsätter han eller hon att såra eller på annat sätt skada sina medmänniskor. Man måste ju göra något, rättvisan måste ha sin gång.”

Utan tvekan finns det vissa situationer när man måste reagera, när man måste tillrättavisa någon för att stoppa ondskan eller skydda medmänniskorna. Det är klart. Men ack hur mycket oftare borde vi inte välja detta att älska och förlåta istället för att hata och kräva vedergällning…

Och här uppstår en väsentlig fråga: hur får jag veta att det är just i den här stunden som jag bör lägga tanken på vedergällning åt sidan och försöka välja förlåtelse istället för ”rättvisa”? Här, kära systrar och bröder, finns det bara en lösning – vi måste lita på den helige Andes hjälp, Andens vishet och ledning. Det är just i en sådan situation som vi måste be om vishetens gåva. Om vi gör det, så kommer Anden till oss med sin nåd. Då får vi veta vad som är rätt att göra.

Den helige Paulus ger oss ytterligare en vägledning i detta. Han skriver i brevet till Romarna: ”Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:20-21)

Detta är vårt sätt att kämpa mot det onda, kära systrar och bröder. Besegra det onda med det goda. Det är inte lätt. Det kommer att kosta, ibland till det outhärdligas gräns. Men det är just den vägen som vi skall gå. Vägen som Jesus Kristus har stakat ut för oss, den väg han själv gick. Låt oss inte dröja längre. Låt oss lyssna till vår Mästares manande ord och följa honom på den väg han stakat ut åt oss. För att vi skall bli heliga, fullkomliga.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor