”genom din egen själ skall det gå ett svärd”

Karl Rahner, tysk jesuit och teolog som levde på 1900-talet, skrev i en av sina böcker ”Wagnis des Christen” om just den dag vi idag firar, Kyndelsmässodagen, så här: ”Dagen som vi firar idag vänder vår blick mot den heliga Jungfruns gestalt (…). Det är den troende människans gestalt.” Denna dag kallas också Jungfru Marias kyrkogångsdag eller Herrens frambärande i Templet. Lukas evangelisten berättar om det som hände denna dag, 40 dagar efter Kristi födelse, och nämner då några personer vid namn.

Det var föreskrivet i Mose lag att allt förstfött skulle bäras fram i Herrens tempel. Det var ett sätt att visa upp sitt barn, men också att friköpa barnet. Vad menar man då med detta ”att friköpa barnet”? Jo, i Andra Mosebok läser vi orden: ”Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar moderlivet, vare sig det är människor eller boskap. Mig tillhör det.” (2 Mos 13) Det var alltså så att alla förstfödda tillhörde Gud. Man behövde alltså ge Gud ett offer för att på det sättet kunna friköpa sitt barn. Samtidigt var denna kvinnans kyrkogång ett sätt för henne att bli renad efter födelsen. Det kan vara svårt för oss som lever här och nu att förstå denna sedvänja. Men enligt den tidens judiska tradition, baserad på judendomens tro och regler, så var det just så allt skulle gå till.

Maria och Josef följde Guds lag. Alltså, kom de till templet 40 dagar efter Jesu födelse. När Lukas evangelisten berättar om det som tilldrog sig nämner han, förutom Maria, Josef och Jesusbarnet också ett par gamla människor, Symeon och Hanna, som under hela sitt liv tjänat Gud. Man kan betrakta det som händer i templet ur olika perspektiv. När Karl Rahner berättar om detta, väljer han att göra det ur Marias perspektiv. Rahner vill få oss att förstå att det som gäller för Maria, det gäller också för varje annan troende människa.  Den heliga Jungfruns gestalt är också den troende människans gestalt. Det som skall ske i Marias liv, det skall också ske i den troendes liv. Och när därför Symeon säger till Maria: ”genom din egen själ skall det gå ett svärd”, så anknyter Rahner till detta och liknar den kristnes tro vid ett svärd som genomborrar och klyver. Och detta, säger Rahner, sker oundvikligen i varje troende människas liv.

”Att tro är att uthärda detta svärd”, ett svärd som skär in i tillvarons mitt, skriver Rahner. Att acceptera detta svärd, denna smärta är ett kännetecken för om vi har den verkliga och sanna tron. I det sammanhanget nämner Rahner olika slags prövningar, ”svärd”, om man så vill, som drabbar oss: de svåra, existentiella frågorna om liv och död, åldrande, sjukdom, motsägelser och besvikelser av olika slag.  Allt detta, menar Rahner, kan vi kalla just för ”svärd” som vid olika tillfällen prövar oss i våra liv. Men vår tro, säger han, handlar naturligtvis inte bara om lidanden och sorg, ”svärdets smärta”. Vår tro innebär också mycket av glädje, frid, frihet, förtroenden, kärlek. Trots dessa trons glädjeämnen är det ändå till ”svärdets smärta” Rahner återkommer. Och han konstaterar då att tron finns hos den som accepterar svärdsstöten i sitt liv.

Hur skall vi då förstå dessa ord? Betyder detta att vi enbart helt passivt skall acceptera alla svårigheter utan att vi med ett enda ord bjuder motstånd? Hjälpen, kära vänner, finner vi i liturgin, i den mässa som vi just nu firar. För i varje mässa, direkt efter konsekrationen, uttalar prästen orden: ”trons mysterium”. Och församlingen svarar: ”Din död förkunnar vi Herre och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” Rahner sammanfattar det som händer i mässan sålunda: ”Vi firar Herrens död i kultens form för att vi skall kunna fira honom i livets saliga bitterhet. Låt oss förkunna Herrens död, till dess han kommer.”

Denna dag, Kyndelsmässodagen, leder oss den saliga jungfrun Maria in i en djupare förståelse av trons mysterium. Det som Symeon förutsade – ”genom din själ skall det gå ett svärd” – blev också för Maria en bitter verklighet. ”Svärdets smärta” blev hennes när hon fick följa sonens lidande ända fram till döden på korset. Men Maria uthärdade detta. Och denna hennes uthållighet ledde henne, genom lidandet och smärtan, till att få uppleva sonens uppståndelse. Marias exempel att uthärda smärta är för oss alla ett föredöme. Vi begrundar hennes uthållighet och den tjänar oss till uppbyggelse. För som Karl Rahner skriver: Marias hjärta och Marias liv är varje troendes hjärta och liv.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor