”Parkerade kristna” eller levande i kallelsen

”Parkerade kristna” eller levande i kallelsen – 3:e söndagen under året

Kära systrar och bröder! Idag får vi åter lyssna till några av Skriftens ord som vi kanske lättast känner igen. Det är Jesajas profetia om folket ”som bor i mörkrets land” och så Jesu ord: ”Omvänd er – Himmelriket är nära” och i samma evangelietext, hans ord om lärjungarna som ”människofiskare”. Låt oss stanna upp en stund och begrunda vad dessa ord har att säga oss idag.
Jesaja beskriver människans villkor i de mörkaste färger. Mörker, överallt mörker. Folket lider under förhållanden som verkar nästan outhärdliga: folket är tyngda av oket, man kan nästan känna hur stången över deras axlar skaver fram blodet ur deras kroppar. Förtryckarens piska viner och sliter deras hud i stycken – och de är förföljda.
Frestas någon tycka att detta bara är en historisk skröna? Ack, om det ändå vore så! Men nej: vi ser alla hur historien upprepar sig. Parallellerna till händelser i världen idag är uppenbara. ”Mörkrets land och skugga” är för miljontals människor idag en bitter verklighet. De många krigen dödar och lemlästar och i spåren av krigen följer fördrivning, hunger och svält. Bilderna av familjer på flykt har etsat sig fast på våra näthinnor. Med sina få tillhörigheter i ett bylte på ryggen, ringlar de fram i tusental längs vägarna med trötta, gråtande barn vid sin sida. Inte minst kristna minoriteter hör till offren. Uppgivenhet och förtvivlan är deras till synes ständiga följeslagare på vägen mot en oviss framtid.
Lidandet plågar folken i mörkrets land, men lidande kan definieras på så många sätt. Den enskildes plågor, prövningar och umbäranden kan inte förringas. Också vi, som i de flesta fall lever goda liv, drabbas någon gång i våra liv, i längre eller kortare perioder av lidanden. Man förlorar kanske en nära familjemedlem och sorgen och saknaden stannar kvar, för evigt. Man plågas av sjukdom, ibland tärande och med dödlig utgång. Exemplen på lidande som kan drabba oss kunde mångfaldigas.
Men till alla dem som drabbas av prövningar och lidanden riktar profeten Jesaja idag ett hoppets och glädjens budskap: de som vandrar i mörkret ska få se ett stort ljus, ett ljus som strålar fram och som för med sig jubel och glädje från en plågad mänsklighet.
Vilka tröstens ord är inte dessa! Vilken glädje rymmer inte dessa ord, där Messias ankomst, vår Frälsares ankomst, på det här sättet förebådas i profetens korta ord!
Igår vaknade världen upp till det som för många upplevs som en osäkrare framtid. Många av oss känner en existentiell oro och ångest. Soldater i tusental placeras nu åter ut längs gränserna i mitt hemland. Soldater från främmande makt, som för att skrämma bort fienden, som för att skydda oss. Världens mäktiga skramlar med vapnen och vi människor lämnas där, med vår oro. Nu, likt många gånger förr i historien, söker vi hopp och trygghet i det ”ljus” Jesaja profeterar om. Må det ljuset brinna starkt!
Så kommer då Jesus, som evangeliet berättar om, till de som bor i mörker. Jesus, vår utlovade Messias, kommer till alla dem som längtar efter detta ”ljus” i sin mörka tillvaro. Han finns nu där för dem som behöver hoppet, som behöver lindring i sina plågor och lidanden och han börjar förkunna de för oss alla så kända orden: ”Omvänd er, himmelriket är nära.” Det är som ville han säga: ”Vänd dig till mig, jag finns där, nära dig, tag min hand och du ska inte längre vara ensam där, på din vandring genom ”mörkrets land´”. Detta löfte ger han särskilt eftertryck genom att han kallar de första apostlarna, ”kom och följ mig” och han lovar göra Simon Petrus, Andreas och de andra till ”människofiskare”. Men låt oss inte förledas att låsa in denna berättelse om ”människofiskarna” i sin historiska kontext. Detta: ”följ mig” gäller oss alla. Kallelsen att följa Jesus har vi fått i dopet, och det Jesus vill med sina ord idag är att ständigt och på nytt kalla oss till uppdraget att, precis som en gång apostlarna, föra hans budskap vidare till andra. Han vill hela tiden vara en del av vårt liv, ständigt förnyas i oss, så att vi får kraften och ivern att ge hans budskap vidare. Vi är ju alla kallade av Jesus till ett liv som kristna. Uppdraget att föra budskapet vidare är alltså också vårt, vi nutida Jesu ”apostlar”.
Men, kära vänner, det är ingen enkel sak att stå upp för Kristus i vår tid, i våra sekulära samhällen där så mycket tid tas i anspråk av vardagens alla ”måsten”. Risken är stor att glöden i vår fromhet falnar och till slut slocknar. Vi kan lätt bli bekväma i vår identitet som kristna. Vi är ju döpta in i en gemenskap med Gud. Är inte detta nog? Är inte dopet en försäkran om ett evigt liv i himmelsk härlighet? Har vi inte i dopet och konfirmationen fått den passersedel till himmelriket som vi hoppas på? Eller?
Påve Franciskus varnade för några dagar sedan i en predikan för risken att vi kristna blir det påven kallar för ”parkerade kristna”. Med detta menar påven att vi lätt frestas att ”parkera” vårt liv och vår tro så som man ofta parkerar sin bil, på en säker och trygg parkeringsplats. Då behöver man inte oroa sig för någonting, inte för någonting överhuvudtaget. Att sträva vidare i missionerandet om Kristus får andra göra, själv är jag nöjd, jag har gjort mitt.
Men då har vi alldeles missförstått vår uppgift som kristna. Vi har låtit vår tro stelna i former av bekvämlighet. Och det är inte till detta Kristus kallar oss. Hans ”kom och följ mig” gällde då, men gäller lika mycket idag. Även oss kallar han till att bli ”människofiskare”, det finns en enorm dynamik i dessa hans ord. Jesus vill att vi ska följa honom, att vi ska föra hans budskap vidare, vinna nya själar för Guds rike. Han vill att hans budskap ska strömma vidare, i ett mäktigt brus, som från en flodvåg, från människoled till människoled. Förkunnelsens så viktiga budskap om gudsriket får aldrig bli en sinande källåder i ett torrt ökenlandskap.
I detta att arbeta för att vinna andra människor för Kristus har vi alla, som kristna, ett ansvar. Och när vi på det sättet arbetar för gudsordets spridning, ska vi strax få se hur alla Guds gåvor växer. Det blir som ringarna på vattnet. Guds gåvor växer och förmeras och blir än fler ju mer vi delar med oss av dem till andra.
Låt oss alltså inte ”parkera” vår tro. Låt oss istället bli hängivna och ivriga ”människofiskare”.
Då har vi förstått vår kallelse på rätt sätt.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor