Herrens dop – ett vittnesbörd

jesus-dop

Herrens dop – ett vittnesbörd

Med dagens fest – Herrens dop- avslutar vi i liturgin jultiden. Jultiden är en kort period under kyrkoåret, bara 4 veckor lång. Hur gärna skulle vi inte vilja att den varade några veckor till! Jultiden är en vilopunkt för oss alla, en tid enbart fylld av glädje, färg och fest. Kyrkan är vackert smyckad, ljusen tindrar, sånger och psalmer – allt i kyrkan vittnar om glädjen.  Varje år står vi där, unga och gamla, och betraktar med barnets förvånade, uppspärrade ögon undret som sker där i krubban. Hur skulle vi kunna göra annat än känna denna upprymdhet? Frälsaren är ju kommen! Varje år känner vi den samma ödmjukheten och tacksamheten inför den nåd Gud visat oss. Han gav oss sin son, av kärlek till oss. Gud blev människa och levde sedan bland oss – han blev en av oss. Han skall förkunna budskapet om Guds rike, han skall frälsa mänskligheten genom sin död på korset.
Så kort den var, jultiden. Redan är vi framme vid Jesu dop.
Men varför då detta dop? Jesus är ju Gud, Guds son. Inte behöver väl han något dop för att bli ett ”Guds barn”? Inte heller behöver han dopet för att renas från synd. Det finns ju ingen synd hos Jesus Kristus. Så varför dopet?
Svaret på denna fråga finner vi hos Johannes Chrysostomos (347-407), kyrkofadern som levde på 300-talet. Vi bör inte förvånas över detta att Gud, Herren ställer sig vid de vanliga människornas sida, säger Chrysostomos. Han finns där bland tjänarna och de ”dömda”; tillsammans vill de alla ta emot dopet. Chrysostomos förklarar att detta dop, Herrens dop, är en naturlig konsekvens av detta att Gud tog på sig den mänskliga naturen. Herren lät sig under lång tid bäras i jungfruns sköte, han lät sig födas som ett barn, växte upp och levde sitt liv bland oss andra, för att sedan utstå lidandet och korsfästelsen. Han dog för våra synders skull, av kärlek till människan. ”Vad är det då för märkligt med att han låter döpa sig (-) Det underbara var ju att han som är Gud ville bli människa – allt annat är bara en naturlig följd av detta. Herrens dop är som ett vittnesbörd, som en bekräftelse av Guds verk. Gud själv i sin Son ställer sig bland människor. Gud står mittibland oss som en av oss. Och Gud bekräftar allt detta när himlen öppnar sig och man kan se Guds ande och höra Guds egen röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”
Herrens dop riktar blicken mot vår eget dop i Kristus. Alla här idag är måhända inte döpta, men de flesta av oss. Vad innebär då dopet för dig och mig? Är det kanske en händelse utan djup och innehåll, en tradition tom på mening? Vi är döpta, vi har blivit ”kristna”. Men vad mer? Är vi kristna i verklig mening? Känner vi Kristi närvaro i våra liv, alltid eller bara då och då? Är det bara den gamla dopklänningen som hänger där i garderoben och dammar, som påminner oss om vårt dop? Är vårt dop som en klädnad, som vi tar på lite när traditionen bjuder, vid familjehögtider eller när vi går till kyrkan? Vid sådana tillfällen vill vi ju gärna känna oss som i verklig mening ”kristnade”, inte sant.
Men känner vi det så, har vi missuppfattat allt.
Dopet är trons sakrament. Det lilla barnets dop, eller den vuxnes, är en början som är avsedd att utvecklas och ständigt ges ny näring, i bön och bikt. Dopet ger oss möjlighet till ständig förnyelse, därför förnyar vi också varje år våra doplöften. För Jesus själv är dopet en avgörande händelse, han låter döpa sig för att ”uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” som texten säger. Vid Jesu dop öppnar sig himlen och man kan se Guds ande, precis som vid den första skapelsen, något som vittnar om dopets betydelse som en slags början av det nya förbundet. Dopets betydelse betonas överallt i texterna. Så t.ex. ger Jesus lärjungarna uppdraget att gå ut och döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.
Johannes Chrysostomos betonar dopets avgörande betydelse för den kristne med några ord som jag gärna vill citera: ”Varför öppnades himlen? För att du skall veta att samma sak sker också vid ditt dop där Gud kallar dig till sitt himmelska fädernesland och manar dig att inte ha något gemensamt med de jordiska tingen. (…) Ni behöver inga yttre syner. Istället för allt detta är tron tillräcklig. Också över dig kommer Anden vid dopet”.
Så låt oss därför, kära systrar och bröder, ständigt påminna oss dopets betydelse: att vi blivit lemmar i Kristi kropp och att vår kropp genom dopet blivit ett tempel för den helige Ande. Vi har, genom dopet, blivit kallade från mörkret till Guds underbara ljus.

Ära var Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor