Immanuel – „Gud med oss”

bog-z-nami

4:e söndagen i Advent A

Immanuel – „Gud med oss”

„Tiden går så fort”. Hur ofta använder vi inte detta uttryck i dagligt tal. I år känner nog många att tiden sprungit ifrån oss, fortare än vanligt. Adventstiden, tiden när vi väntar på julen och Jesusbarnets födelse, är redan förbi.
Idag tänder vi det fjärde adventsljuset och redan idag, en vecka före jul, hör vi evangeliets ord: „med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så…”.
Men istället för att misströsta för att vi kommit i otakt med tiden: låt oss glädjas!
Hur underbart är inte detta att vi får en vecka då vi, så att säga „i förväg”, får glädja oss åt undret; det faktum att Gud kommer till oss i det lilla barnets gestalt. Nu finns han ju där! Nu behöver vi inte, uttröttade efter alla julens förberedelser, rusa till julnattsmässan för att hälsa honom välkommen. Istället kan vi under veckan, lite då och då, ta en paus i julbestyren och meditera över det underbara och så oerhört trösterika: Gud ger oss sin son för vår frälsnings skull. Så låt oss använda veckans dagar väl. Låt oss lite mer omsorgsfullt bereda vägen för Herren, vägen till våra hjärtan.
Denna förberedelse gör vi tillsammans med den helige Josef, som av Gud utsågs att bli Jesu „fader”. Låt oss stanna upp en stund och begrunda detta: vad kan det ha inneburit för Josef, denna så oerhört märkliga uppgift? Förstod han någonsin sin uppgift, att han, den enkle mannen av folket skulle bli fader åt Messias? Att han skulle beskydda barnet och modern, den av Gud utvalda, och att han skulle få se det lilla gossebarnet växa upp.
Vi får anta att Josef var en from jude som varje dag tackade Gud och bad om hans välsignelse. Och som säkert också nästan alla judar, levde också Josef med hoppet om Messias ankomst och därmed också Israels folks befrielse.
Men Frälsarens ankomst dröjde. Det utvalda folket var förslavat under romersk ockupation. Inga tecken på förändring kunde skönjas.
Och nu, som från ingenstans får Josef höra att hans trolovade blivit havande och skall föda en son som blivit till genom den helige Ande och att detta barn är den „Frälsare” som ska befria folket från syndens tunga ok.
Josef, som säkert i Gud såg den ende befriaren, förstod nog inget. Skulle hans barn vara den frälsare och befriare som folket väntat på?
Men trots tvivlen, trots alla förvirring, alla frågetecknen – trots allt detta gjorde Josef som ängeln befallt honom: förde hem sin trolovade. Josef lyssnade och lydde. Guds frälsningsplan förverkligas. Från nu ska Gud vara med sitt folk, med oss.
Som det var för Josef så är det även för oss. Vi väntar alla på Guds ankomst till denna vår värld. Men var finns tecknen på hans ankomst? Varför dröjer han? Vi längtar och väntar och Guds tystnad plågar oss. Har han glömt sina trogna? Är vi utlämnade att förgöra oss själva i de många krigens barbari?
Gud har skapat människan till en märkligt sammansatt varelse. Å ena sidan görs ständiga och hisnande framsteg i den medicinska forskningen. Snart kan friska celler i människans kropp skapas, celler som är programmerade att neutralisera de sjuka cellerna, de som bryter ner våra kroppar i dödliga sjukdomar. Kanske är cancerns gåta på väg att lösas – ett Nobelpris i så fall större än alla andra.
Å andra sidan verkar samma människa helt behärskad av ondskan, på väg att förgöra sig själv. Vi känner alla oro för tillståndet i världen. Och denna oro är nu, inför det nya året 2017, mer berättigad än kanske någonsin förr. Förödande krig plågar mänskligheten. Miljontals människors liv går till spillo. Och längs vägarna drar människor fram, på flykt, hungrande och släpande sina få ägodelar efter sig i smutsen. Ingen barmhärtighet tycks vara i sikte. Oskyldiga barn lider och förgås av hunger och de sjukdomar som följer i spåren av de torftiga förhållandena i flyktinglägren. Medmänsklighet verkar vara en vacker tanke endast. Stater stänger verklighet ute, blundar och stänger sina gränser med taggtrådsstämpel och murar. Medelhavet har blivit ett „dödens hav”.
Vill Gud verkligen komma till en sådan värld? Människorna som låter allt detta ske, var finns platsen i deras hjärta för Gud?
Profeten säger: „Han ska få namnet „Immanuel – det betyder: Gud med oss”.
Ja, Gud vill komma till denna värld, alldeles särskilt kanske för att den ser ut som den gör. För Gud vet att världen behöver hans frälsande närvaro. Och det är vi, kära systrar och bröder, som måste visa att vi vill ta emot honom. Vi måste bereda honom en väg till våra hjärtan. Annars är vi förlorade. Utan Gud förtärs vi och går under.
Låt oss under adventets sista dagar se oss omkring. Se var vi kan göra en insats för att lindra nöd. Insatsen kan kännas obetydlig och meningslös, nöden verkar ju inte ha något slut. Men misströsta inte. Gud ser till vår vilja att besegra ondskan med godhetens makt. Vi måste ta var på varje liten möjlighet som gör skillnad. Ingen hjälp är för liten eller obetydlig när det gäller att lindra en lidande medmänniskans situation. Gör skillnad, kära systrar och bröder. Se nöden – och ta tillfället.
Som enskilda individer kan vi inte stoppa kriget i Syrien, det kanske mest fasansfulla sedan andra världskrigets dagar. Ensamma kan vi inte mätta de hundratusentals barn och vuxna som är instängda i läger eller på flykt längs vägarna. Men med en extra ansträngning att vilja hjälpa, men en insats, om än aldrig så liten, visar vi att Gud nått våra hjärtan med sin önskan om kärlek och fred. För Gud är kärleken och som troende är det vår plikt att efterlikna honom i just kärleksgärningar. Ger vi plats för Gud i vårt hjärta, förstår vi också vilken hans vilja är och vi ser våra möjligheter att hjälpa.
Jesus Kristus, Guds son, kom till världen som ett skyddslöst litet barn, snart var han på flykt precis som hundratusentals barn i vår tid.
Låt oss nu och för alltid ge honom plats i vårt hjärta. Låt oss nu och för alltid visa att han är Immanuel – Gud med oss.

Ära vare Fadern…

Carl Hellmor