2:a söndagen i Advent

2a-advent

Advent – glädje, oro

Hon går ”i väntans tider” nu, Maria. Snart skall hon föda sitt gossebarn, vår frälsare och konung.
Vi gläds alla och väntar. Inte minst barnen väntar. Deras ögon tindrar i ljuslågans sken och både barn och vuxna gläds och väntar. Det är något särskilt med Advent. Se er omkring. Här i kyrkan känner man också av den där speciella stämningen som Advent för med sig: ljusstakarna på altaret, snart också Jesusbarnet i sin krubba. Och snart, redan idag, kommer han, Nicolaus. Han som barnen väntar alldeles särskilt på. Sedan är det bara granen kvar – och så Jesusbarnet förstås. Vilken glädje och fest präglar inte dessa händelser!

Tänk om denna väntan kunde få ske i en alldeles ogrumlad känsla av bara glädje, så som vi minns det från förr. Ingen oro, smärta – inga krig och fasor drog upp som hotfulla svarta moln över krubban där i Betlehem.
Idag är situationen i världen värre än någonsin. Kommersialismen har ”kidnappat” julen och vi, som vill hålla julens budskap i helgd, kläms mellan denna krämarmentalitet och oron för hur tillståndet i världen ska utveckla sig.
När vi så om en kort tid får se det lilla barnet där på krubbans strå, en naken, skyddslös liten varelse kan vi inte undgå att göra jämförelse med hur det ser ut idag. Fryser han inte, den lille gossen? Det är en stjärnklar natt, det måste vara kallt där i stallet. Hade Maria något att svepa om sin lille förstfödde? Orkade hon, plågad som hon säkert var av oro för hur det skulle gå för den lilla familjen. De var ju på vandring, men snart också på flykt. Säkert hade hon önskat trygghet, ro och värme kring sin lille son, men de fick ju inte plats i härbärget. Och snart fick de fly, undan förföljelse.
Ni är säkert många här idag vars tankar går till dem, kanske släktingar och vänner som heller inte får plats i härbärget. Ni kanske har familj och vänner som är kvar därnere, på olika håll i det sargade mellanöstern. Ni skulle nog önska att vi kunde förstå, känna ångesten och rädslan. Inte bara muslimer fördrivs. Många kristna fördrivs och trakasseras. Hur är det att lämna sitt land, lämna allt.
Lämna allt för en oviss framtid i främmande land, med vetskapen om att kanske aldrig få återvända?
Hur är det för barnen som hungrar och törstar, vilken blir deras framtid. Vi brukar ju tala om barnen som vårt hopp. Hur blir dessa barns liv, de barn som nu kämpar sig fram mot en oviss framtid?

”Omvänd er, Himmelriket är nära. Bana väg för Herren, gör hans stigar raka” – Johannes Döparens ord även till oss. Hör vi hans röst i bruset av kommersens trumpetande? ”Omvänd er, medan tid är”, vill han säga. ”Himmelriket är nära. Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”.
Just så: ”Omvänd er”. Allt som finns omkring oss kommer en dag att försvinna, vara borta, sade biskop Anders för några veckor sedan. Men vår tro, sade biskopen, ger oss visshet om att Herren en dag kommer.  Så därför: ”Omvänd er” – låt oss avbörda oss vår synd, vår skuld. Låt oss närma oss Gud i bönen. Vi vet ju inte dagen då han kommer. Låt oss vara beredda, rena från synd i vår vita klädnad. Vi är de saliga och frälsta; vi bär löftet om himmelriket som en dyrbar gåva inom oss.

Kära systrar och bröder. Det finns så många ”måsten” som flyttar vår uppmärksamhet från vår Frälsares födelse till allt som egentligen är oväsentligheter. Det finns bara ett ”måste” som vi behöver hålla i minne: att omvända oss, bana väg för Herren och göra hans stigar raka. Så stäng inte Gud ute nu när en tid av julstök väntar. Gör bönestunden lite längre, kom till kyrkan och upplev stillheten när bruset där utanför känns alltför påfrestande. Din kyrka är alltid öppen för dig, alla dagar, och för alla. Tacka Gud för att han gett oss livet genom sonen, som nu snart ska vila där på krubbans strå.

Det är inte alls meningen att vi skall neka oss glädjen med julens traditioner, som vi säkert värnar sedan barnsben, från vilket land vi än kommer ifrån. Julmaten, det vackert pyntade hemmet, gemenskap, julklappar – det finns en glädje i allt detta, ett avbrott i en kanske ofta tung vardag, som vi inte ska neka oss.
Men låt inte det yttre under adventstiden få skymma sikten fram mot julens innersta mening för den kristne, det som ska få fylla oss med den där nästan berusande glädjen och tacksamheten: att vi nu under dessa veckor väntar Frälsaren, vår räddare, vår konung.

Ära vare Fadern…

Carl Hellmor