Barmhärtighet och införlivande – Kristus Konungens dag

rio_650

Barmhärtighet och införlivande

Kristus Konungens dag

Denna söndag, Kristus Konungens dag, avslutar vi kyrkans jubelår, det år som påve Franciskus utlyste den 8 december förra året och som fick heta ”Barmhärtighetens år”.
Det var säkert inte utan stor glädje och tillfredsställelse som påven fick proklamera det nu snart gångna året som ett barmhärtighetens år. Påven lever som han lär. Under sitt korta pontifikat, har han redan vid flera tillfällen valt att uppehålla sig vid det centrala i Kristi budskap: nåd och barmhärtighet åt de mest fattiga, lidande och marginaliserade i våra samhällen. Han har tvättat de fängslades fötter och låtit människor på flykt få en fristad i Rom, efter att han tagit dem med sig hem i sitt eget flygplan, räddade undan krigets fasor. Symboliska handlingar som visar på hans förståelse, djupa medkänsla och vilja att lindra människors nöd. Han markerar ofta solidaritet med fattigdomens offer. Han avstår lyx och glans kring sitt ämbete och har valt att bo i en vanlig trerumslägenhet framför att leva i Vatikanens luxuösa apostoliska våningssvit. Han är inte de teologiska spetsfundigheternas man, men för den fattige är han den medkännande medmänniskans påve.
Det är två ord som påven lyfter fram som centrala under detta år: det ena är barmhärtigheten och det andra införlivandet.

Barmhärtighetens år har påmint oss om vår kallelse att vara barmhärtiga så som vår himmelske Fader är barmhärtig. I en bön för detta år, som påven skrivit ner, har vi bett Gud att hela kyrkan, alla vi troende, blir Guds synliga ansikte i dagens värld, att vi alla förmår visa förlåtelse och barmhärtighet precis som Gud, vår Fader visar sin nåd och barmhärtighet. Ur påvens bön citerar jag: ”Du är den osynlige Faderns synliga ansikte, uppenbarelsen av den Gud som främst visar sin allmakt genom förlåtelse och barmhärtighet. Låt kyrkan bli det osynliga ansiktet i världen av dig, hennes Herre, uppstånden i härlighet.”

Kristus är vår konung, idag som alla andra dagar. Och alla har vi en bild av hur en kung och hans omgivning ska se ut. Där finns slottet och hovet och makt, glans, ära och rikedom omger hans person. En kung måste vara en mäktig person, han måste regera, alla måste lyda och lyssna till honom. Åtminstone var det så förr.

Hur annorlunda är då inte den bild av Kristus Konungen, som dagens evangelium berättar om. Blodig hänger han där, uppspikad på ett kors. Han hånas och bespottas, soldaterna gör narr av honom. ”Hjälp dig själv, om du nu är kung.” Här ser vi det totala nederlaget, vart tog allmakten vägen? Här ser vi bara svaghet, lidande och maktlöshet.
Men hoppet för oss människor spirar där, på den blodbestänkta kullen. En av rövarna har kommit till insikt, han anar nåden och gudsriket där bortom korsets förnedring och död. Korset är inte dödens tron, utan livets. ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”.
”När du kommer med ditt rike”. Rövarens syndamedvetande har lett till en önskan om bot och Jesus dröjer inte med sin belöning: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”.

Hur ska då vi i vår mänskliga svaghet förmå visa medkänsla och medlidande? Hur ska vi kunna vara ”barmhärtiga som Fadern?”
För att få svaret på detta måste vi återvända till påven katekes, hans undervisning för oss alla under det nu avslutade barmhärtighetens år. Påven säger att vi hela tiden och överallt möter människor som vi skall älska så som Gud älskar. Gud vill införliva alla och vi kristna måste göra detsamma.

Här möter vi nu det som är ett annat nyckelord i påvens jubelårskatekes, nämligen ”införlivande”. ”Införliva” säger ni er nu – vad betyder nu det? Införliva är ett gammalt svenskt ord som nästan inte användes numera, varken i tal eller skrift. Ni som har svenska som ert modersmål har kanske lättare att förstå ordets innebörd. Men vi, som likt jag själv, har fått lära svenskan från grunden, har desto svårare. ”Införliva” har en såväl ”fysisk” som ”psykologisk” innebörd. För att ta ett exempel på ett fysiskt införlivande, som är en plågsam påminnelse om andra världskriget, kan jag nämna Hitlers ”Anschluss” av Österrike. Det var ett införlivande av en stat i en annan. Österrike gick helt upp i Tyska riket och det mötte föga eller inget motstånd, mycket beroende på att det fanns 3 miljoner tysktalande i Österrike som inget hellre ville än att anslutas, införlivas med Nazityskland. ”Införliva” skulle alltså kunna förklaras så: något som helt går upp i något annat, helt och fullt förenas med något annat. ”I sin kärleksplan, säger påven, ”vill Gud nämligen inte utesluta någon, för han vill införliva alla. Vi blev ett med honom i dopet och därmed blev vi också alla en del av hans kropp som är kyrkan.”

Det är med barmhärtighet som vi som kristna vill visa vår vilja att införliva andra i vårt eget liv och därmed i Kristi liv – som kristna är vi kallade till denna delaktighet och måste därför arbeta med oss själva på sådant sätt att vi inte sluter oss i oss själva och i vår egoistiska trygghet. Detta enligt påven.

I tusen och åter tusen av de målningar och skulpturer som avbildar Jesus, ser vi hur han med utsträckta armar i en slags varm, välkomnande och kärleksfull gest verkar vilja omsluta oss alla. Den bilden kommer till uttryck också i Matteusevangeliet: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila” (11:28). Ingen är utesluten från denna uppmaning, säger påven, för Jesu uppdrag är att uppenbara Faderns kärlek för varje människa. Vår uppgift är att öppna vårt hjärta, lita på Jesus och ta emot detta kärleksbudskap, som låter oss träda in i frälsningens mysterium.

Så, kära systrar och bröder – barmhärtighetens gärningar upphör inte med att ”Barmhärtighetens år” går mot sitt slut. Barmhärtighetens gärningar fortgår hela den kristnes liv igenom. I varje stund och överallt möter vi en människa som Gud älskar och som också vi, du och jag måste älska.

Kristus, vår konung, har gett oss del av hans makt, hans nåd och barmhärtighet – gåvor som vi alltid och överallt skall bruka. Vi skall, som påven säger, bli ”redskap för Faderns införlivande barmhärtighet.”

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor