Att hålla ut… – 33:e söndagen under året C

Perseverance symbol and sisyphus symbol as a determined snail pushing a boulder up a grass mountain as a metaphor persistence and determination to succeed.

Att hålla ut

Jesu ord i dagens evangelium har en märklig sprängkraft.
”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir svåra jordbävningar och pest och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Förfärliga ting skall ske. Man skall gripa och förfölja er. En del av er skall man döda och ni skall bli hatade av alla för mitt namn skull”.
Begrundar man dessa ord, är det inte konstigt om blodet i våra ådror vill frysa till is och rädsla och ångest helt bemäktiga sig våra sinnen.
Det är som om Gud genom sin son i denna profetiska vision ville förbereda oss. Förbereda oss på alla de blodiga hemskheter som kristenheten genom tidernas lopp skulle komma att få utstå.

Men varför injagar då dessa ord en sådan skräck i oss? Troligen för att vi känner igen allt detta i denna profetia, från historieböckerna men också från vår egen samtid.
Kort tid efter Jesu död förstördes templet, det vackra templet i Jerusalem, fyllt av dyrbara skatter. Allt skövlades av romarna, allt bröts ner. Snart började förföljelserna av de kristna: katakomberna i Rom vittnar om hur tusentals människor dödades för sin tros skull. Och sedan skrivs varje blad i historieböckerna i blod: martyrerna, de fruktansvärda religionskrigen – ”allt för mitt namns skull” som Jesus säger. Andra världskriget bär fram sitt vittnesbörd om att tyranniet ofta saknar gräns och att dödsmaskineriet slukar inte bara de kristna: polska präster i tusental dödades av nazisterna, just för att de var präster och masslakten på judar känner vi alla. Där talar vi om många miljoner människor som plågades och terroriserades för att till slut ruttna bort i dödslägren, främst i Polen men också i Tyskland och i flera andra länder.

Idag har vi krig runtom på vår jord; krig, oroligheter, naturkatastrofer, hungersnöd och miljontals människor drivna på flykt. Nästan alltid när länder slås sönder av inbördeskrig finns religionen som en utlösande faktor i bilden. Så det Jesus profeterar är lika aktuellt för oss idag som det var på Jesu tid. Eländet som sker i denna vår värld har blivit en del av vår vardag. Vi har stor anledning till oro. Jesus är ingen glädjedödare eller domedagsprofet. Men Gud känner människans villkor och hennes framtid. Det som hände på Jesu tid och sedan har plågat mänskligheten genom århundraden, kan hända idag. Vi har större anledning till oro idag än någonsin tidigare under de senaste årtiondena. Fråga våra broderfolk i Baltikum och ni ska snart bli varse hur ångest och oro för framtiden på kort tid kan slå rot i hela folkgemenskaper.
Så återkommer då frågan: ”Gud, varför låter du allt detta ske, varför ondskan, varför lidandet?”

Ur profeten Malakis bok får vi höra: ”Så säger Herren: Dagen kommer och den skall brinna som en ugn. Då skall alla som handlar orätt bli till halm. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp.”
Gud känner människans villkor och vet världens framtid. Världen är ju hans egen skapelse. Men Gud har också gett oss vår fria vilja och därmed har han också gett Ondskan fritt spelrum. Men Gud överger inte sin skapelse och han är oss alltid nära, hur svårt det ändå är att förstå just detta, så är det likväl ett faktum. Vänder vi oss till honom i bönen, finns han där med sin hjälp och sitt stöd.

Det händer oss alla att vi får se våra medmänniskor drabbas av lidande och svårigheter. Vad skall vi göra? Hur skall vi hjälpa? Vi kan känna en slags handlingsförlamning. Men det finns alltid en möjlighet att hjälpa, visa stöd och förståelse. Jesus uttrycker det i följande ord: ”Då får ni tillfälle att vittna (…) jag skall ge er ord och visdom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga.” Det är i lidandet, vårt eget eller andras, som fastheten och tilliten i vår tro på Gud sätts på prov.

Ibland övergår det vår förmåga att försöka förstå Guds plan för vårt liv. Att tro är inte att lita till förnuftet, det rationella i tillvaron. Tro är tillit, att tro är att hänge sig. Ofta stöter vi på svårigheter, svårigheter som lockar till avfall från Gud. ”Gud var är du?” Allt verkar meningslöst.

Gud ser vår oförmåga, Gud ser hur vi brottas med detta att i prövningens stund hålla vår tro levande och stark. Och han vill inge oss styrka: ”Räta på er, lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Kära systrar och bröder, det är uthålligheten i våra liv som troende som avgör om vi skall vinna vårt liv. Och Gud har lovat oss just detta: ”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.”
I denna onda och mörka tid, tänder vi snart det första adventsljuset. Vi får börja vår väntan på den dyrbara gåva av kärlek Gud har gett oss: sin son. Låt oss kupa vår händer runt denna ljuslåga så att den inte flämtar och slocknar. Låt den värma oss, låt hoppet och Guds kärleks ljus få förbli levande och starkt i vårt hjärta, då vinner vi livet.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor