„Dagens” franciskanska helgon

duns-szkot

Den salige Johannes Duns Scotus, präst

 1266 – 1308

Den salige Johannes Duns Scotus (från Skottland) är en av medeltidens främsta skolastiska filosofer och teologer. Han föddes omkring år 1265 i Skottland nära en liten stad som hette Duns, därav hans andra namn. År 1280 gick han i sin farbrors, Elias Duns, fotspår och trädde in i franciskanorden. Den 17 mars 1291 blev han prästvigd och sändes nästan omedelbart av sina föreståndare till Paris för att fortsätta sina studier, som han påbörjat vid universitetet i Oxford. Universitetet i Paris var vid den tiden ett av Europas bästa och mest ledande, och att han sändes dit av sina föreståndare direkt efter prästvigningen tyder på att han var mycket begåvad. Han studerade där mellan år 1293 och 1296. Därefter undervisade han vid universiteten i Cambridge, Oxford och även i Paris. Som en god franciskan hyste han stor respekt för och kärlek till den helige fadern. Under en konflikt mellan påven Bonifacius VIII och den franske kungen Filip IV år 1303 fördrevs han från Paris på grund av sin orubbliga lojalitet mot påven. Ett år senare kom han tillbaka till Paris och fick där magisters titel i teologi. År 1307 flyttade han till Köln i Tyskland för att undervisa sina medbröder. Där dog han året därpå, den 8 november 1308, bara fyrtiotre år gammal.

Duns Scotus utarbetade en egen riktning inom teologin och filosofin, kallad scotism. Den store dominikanske teologen, helige Thomas av Aquino, hade under 1200-talet uppfört en monumental tankebyggnad som i sig inrymde hela samtidens teologiska och filosofiska vetande. Duns Scotus betydelse inom den kristna idéhistorien låg främst i att han gav teologin en ny riktning och därmed förberedde den upplösning av skolastiken som skedde i slutet av medeltiden. Han var visserligen liksom Thomas ”realist” men hade inte samma tilltro som denne till den lärda spekulationens bärkraft. Han försökte förena den store franciskanske teologen helige Bonaventuras augustinska lära med Aristoteles filosofi som han tolkade mer kritiskt än Thomas av Aquino. Eftersom han skattade viljan och kärleken högre än den stränga logiken uppfattade han Gud mindre som intellekt än som outgrundlig vilja.

I sina teologiska verk strävade han efter att förklara den treenige Gudens mysterium. Han böjde sig också över inkarnationens mysterium. Han menade att inkarnationen, Guds människoblivande, skulle ha ägt rum även om de första människorna inte hade fallit i arvsynd. Den salige Duns Scotus hyste även stor kärlek till Jungfru Maria. I den medeltida teologiska debatten kring hennes utkorelse och fullkomliga renhet försvarade han ivrigt denna sanning. I sitt verk Opus Oxoniense skriver han att Jungfru Maria på grund av inkarnationen skonades från arvsyndens fläck redan från konceptionen, av sin Son som är den ende, fullkomlige Frälsaren och människornas återlösare. Detta påstående utgjorde ett genombrott i den teologiska debatten. Ståndpunkten kallas också den ”franciskanska skolan”. Den erkändes av hela Kyrkan då den helige fadern Pius IX den 8 december 1854 fastställde Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet som dogm, en trossats som skulle tas emot av hela Kyrkan. Duns Scotus teologi var också starkt kristocentrisk. Detta ledde till att påven Pius XI den 11 december 1925 instiftade en ny högtid i Kyrkans liturgi, Kristus Konungens högtid som skulle firas sista söndagen i oktober och som efter den liturgiska reformen flyttades till kyrkoårets sista söndag. Den skulle påminna oss om att allt har sin början och sin fullbordan i Jesus Kristus.

Den salige Johannes Duns Scotus formades i den helige Franciskus av Assisi, den helige Bonaventuras och de andra franciskanska mystikernas skola till att efterlikna sin herre Jesus Kristus. Han var en filosof som förde ett intensivt andligt, inre liv och en teolog som studerade teologin bokstavligen ”på knä”. Under hela sitt liv sökte han att bättre förstå vem Gud är för att älska och vörda honom ännu mer. Direkt efter sin död kallades han av påven Klemens V för ”doctor subtilis”, den subtile läraren, på grund av sin teologiska skicklighet. Hans grav i franciskanernas kyrka i Köln blev snart en vallfartsort där otaliga skaror av troende katoliker bad om hans förböner och blev bönhörda. Hans rykte nådde långt utanför de franciskanska klostren och utanför Tysklands gränser. Trots att hans helighet erkändes av så många, tog själva helgonförklaringsprocessen mycket lång tid. Han helgonförklarades först av den helige påven Johannes Paulus II den 20 mars 1993. När samme påve under sin första apostoliska resa till Tyskland den 15 november 1981 besökte hans grav i Köln kallade han den store teologen för ”trons andliga borg”. Också den salige påven Paulus VI hyste stor vördnad för Johannes Duns Scotus. I sitt apostoliska brev Alma Parens till de katolska biskoparna i Storbritannien den 14 juli 1966 på 700-årsdagen av Duns Scotus död, kallade han honom ”ett motgift mot dagens ateism”. Påven påminde då också om att Duns Scotus var den sanna dialogens mästare. Med hjälp av dialogen som är inrotad i evangeliet och Kyrkans urgamla apostoliska tradition strävade han efter den enhet i mångfalden som Kristus själv bad om.

Den salige Johannes Duns Scotus firas årligen i Kyrkans liturgi den 8 november.

 

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.