Vår Gud – en gud för de levande! – 32:a söndagen under året C

reka-w-rece

Vår Gud – en gud för de levande!

Bilden av påve Franciskus besök i vårt land har ännu på intet sätt förbleknat. Ännu hör vi hans röst i vårt inre och ser hans vänliga leende för våra ögon. Många, både de som var på plats i Lund och Malmö och de som var med i mässan på Malmö Stadion har vittnat om att hans besök stärkte dem i deras tro. Värdet av hans besök hos oss kan nog inte överskattas. Vi känner oss bekräftade och stärkta i vår identitet som troende och katoliker.
Och detta med den kristnes identitet bör vi hålla särskilt i minne. Påven sade att saligprisningarna är den kristnes identitetskort, som identifierar den troende som en sann Jesu Kristi efterföljare. Vi är alla kallade, sade påven, att bli just detta: Kristi efterföljare, ”som tar sig an vår tids smärta och ångest och utmaningar i Jesu anda och med Jesu kärlek”, för att citera påven.
Så, kära vänner. För att i Jesu anda, med den kärlek som var hans kunna möta vardagens många problem och svårigheter, måste vi ständigt förnya oss i det som är själva fundamentet för vår tro. För att kunna möta prövningar i vårt trosliv, för att inte tappa modet i vår kamp, för att förbli Gud trogna och för att uppfylla vår kallelse att vara en Kristi efterföljare, måste vi på samma sätt, förnya det som är den kristna trons fundament.
Vilket är då detta fundament, denna grund för tron, som både dagens första läsning och evangeliet idag handlar om?

I första läsningen hör vi berättas om en familj som man försökte tvinga att överge sin tro. Det är en moder med sju söner. De torteras och slutligen dödas de alla just för att de inte ville förneka sin tro. Det som är gemensamt för dem är den starka tron på det eviga livet, på uppståndelsen i Guds härlighet. Inget kan förmå dem att överge sin tro och det är denna tro som ger dem styrka och mod att förbli trogna ända till slutet, ända in i döden.
I evangeliet hör vi berättas om en grupp saddukeer som förnekade uppståndelsen. De gjorde narr av Jesus och sätter honom på prov genom att försöka bevisa för honom att uppståndelsen är en omöjlighet.

I dessa båda texter, första läsningen och i evangeliet träder alltså gudsförnekarna fram. Kungens tjänare försöker tvinga modern och hennes söner att förneka tron. Och denna förnekelse är också saddukeernas. Uppståndelsen är för dem alla en löjlig chimär, tomt prat som man inte behöver bekymra sig om.

Inget kan förmå modern och hennes söner att ge upp sin tro på det eviga livet, på uppståndelsen. För denna sin tro är de beredda att ge allt, också sina liv. Tron ger dem kraft att stå fast i sin övertygelse. Hellre än att ge upp sin tro är de villiga att offra sina liv. Tron ger dem kraft till denna den yttersta av bekännelser; till tron, till uppståndelsen och till Gud.
Och i evangeliet hör vi hur Jesus tålmodigt försöker förklara att det finns ett liv bortom döden. Det eviga livet, livet i gemenskap med Gud och alla hans heliga. Kristus förkunnar detta för sina åhörare och så småningom, efter sitt lidande och död på korset och efter sin uppståndelse, kommer han att vara ett levande bevis för detta. Gud är alltså en gud för de levande, inte för de döda. Det är just detta som är den fundamentala sanningen i vår tro: genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda ser vi att Gud är Gud för de levande.

Vi har för vana att i varje mässa erkänna detta fundament för vår tro, utan att vi kanske alltid tänker på det. I varje mässa, i eukaristin, direkt efter konsekrationen, direkt efter att brödet och vinet förvandlats till Kristi kropp och blod, säger vi ju dessa ord. ”Trons mysterium: Din död förkunnar vi Herre och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. Det är här, med dessa ord, vi bekänner vår tro på Jesu uppståndelse. Men detta är inte bara ord, det är något mer än bara ord. Med dessa ord bekänner vi att Gud lever, att han är här mitt ibland oss. Och vi får del i honom, han har tagit sin boning i oss. Detta är den heliga eukaristins underbara mysterium. Ett mysterium som ger oss liv. Denna Guds närvaro, närvaron av den levande, uppståndne Guden, ger oss en ständig påminnelse om att Gud finns där för oss, vi levande. Det betyder också att han vill dela vårt liv, våra sorger och glädjeämnen. Han vill vara levande i oss, han vill ta ”aktiv” del i vårt liv, om vi vill uttrycka det så. Hans vilja till ständig närvaro i våra liv, en ständig och aktiv, levande del i varje troendes liv. Det är detta som är det stora mysteriet, vår tros fundament.

Denna sanning, att Gud finns där för oss levande, är som en klippa för oss. I denna sanning finns stödet och hjälpen i livets alla svåra stunder. Det är denna sanning vi måste påminna oss när vi tvivlar, känner oss svaga, ensamma och övergivna. Gud förnyar ständigt sina löften till oss. Må vi därför ständigt vara beredda att förnya vår bekännelse till honom. Må vi inte glömma detta, för det är Gud, den levande Gud Fader, som idag visar att han finns där för oss, vi som lever i kärlek till honom.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor