Den helige Serafin av Montegranaro

serafin

Den helige Serafin av Montegranaro

1540 – 1604

Den fattige italienske byggmästaren Jeremia Rapagnano och hans hustru Teodora Giovannuzzi som bodde i Montegranaro i närheten av Ancona, Italien, fick år 1540 sin andre son som de gav namnet Felix. Han var det andra barnet av fyra syskon. Föräldrarna var enkla och fattiga men de var djupt troende och fromma. Eftersom pojken inte ansågs särskilt begåvad skickades han när han blev större till en bonde i trakten för att valla får. Det gav honom tillfälle till ostörd bön och meditation, som han ägnade sig åt från unga år. Mycket tidigt förlorade han sina föräldrar. Efter deras död kallades han hem av syskonen för att hjälpa till i de olika sysslorna. Han var dock inte särskilt intelligent och hade svårt att klara de mer komplicerade uppgifterna. Det ledde till att syskonen ofta tappade tålamodet och många gånger behandlades han illa av dem, särskilt av sin äldre broder Silenzio.

När Felix fyllde sexton år trädde han in i kapucinorden. I början av novitiatet bytte man enligt dåtidens bruk broderns namn, och han fick namnet Serafin. Han skulle då ha sagt: ”Jag äger ingenting förutom ett krucifix och en rosenkrans men tillsammans med dem hoppas jag kunna hjälpa till i klostret och bli ett helgon”.

Trots sin välvilja och sina ansträngningar hade han också i klostret svårt att klara de mer komplicerade uppgifter som anförtroddes honom av hans föreståndare. På grund av det tillrättavisades han ofta. Medbrödernas beska ord och skämt tog han emot med ödmjukhet och tålamod. Långa timmar, särskilt om nätterna, tillbringade han försjunken i bön i kyrkan. En särskild händelse ledde till hans inre omvandling. En gång när han var i bön hörde han en röst från tabernaklet säga: ”Om du verkligen vill tjäna Herren måste du dö bort från dig själv och acceptera alla svårigheter”. Denna uppmaning hjälpte honom mycket. I klostret anförtrodde man honom olika uppgifter. Liksom den helige Felix av Cantalice skickades han ut för att samla mat och allmosor till klostret. Han var klostrets portvakt och arbetade även i trädgården. Han arbetade med tålamod och hängivenhet. På grund av hans ödmjukhet gav Gud honom så småningom många andliga gåvor såsom insikt, att kunna läsa i andras hjärtan och att med hjälp av sina varma förböner bota de sjuka. Trots att han var analfabet kom många betydelsefulla människor för att be honom om råd. Det var bland annat furstarna från Bayern och Parma, den förmögna och inflytelserika adeln och till och med biskopar och kardinaler som kardinal Bandini och kardinal Bernerio.

Kapucinbröderna var redan då högaktade av folket i Italien. För att visa sin vördnad för dessa ordensbröder var det brukligt att man kysste dem i handen eller kysste repet de bar om midjan på ordensdräkten. Broder Serafin tyckte inte om det. För att undvika det och samtidigt inte såra någon hade han alltid ett krucifix med sig som han räckte till de troende för att de skulle kyssa det. En gång botade han med sina varma förböner en allvarligt sjuk biskop. När denne tillfrisknade kom han till broder Serafin och sade: ”Min broder, du har burit dig mycket illa åt. Jag gjorde en lång resa. När jag var nästan framme vid himmelrikets port hoppades jag att få träda in där. Men på grund av dig och dina förböner stängdes porten framför näsan på mig och jag skickades tillbaka”. En annan gång tillfrågades han av en havande kvinna som visste att han hade profetians gåva, om hon skulle föda en flicka eller en pojke. Broder Serafin svarade att han inte visste och försökte bli av med henne. Men hon gav sig inte utan fortsatte att fråga eftersom hon ville veta vilket namn hon skulle välja åt barnet. Då sade han med ett leende: ”Jaha, om det gäller namn så ska du välja den heliga Ursula och hennes följeslagare”. Det visade sig att kvinnan födde flera döttrar.

Den helige Serafin strävade att efterlikna sin ordensgrundare, den helige Franciskus av Assisi. Många händelser i hans liv påminner också om dem i den helige Franciskus biografier. Liksom den helige Franciskus var han ett lysande exempel på lydnad och gränslöst tålamod gentemot medbröderna. Han älskade varmt Jesus Kristus dold i det Allraheligaste Sakramentet och Jungfru Maria. Långa timmar tillbringade han på knä framför tabernaklet i tillbedjan. Han älskade också den vackra naturen och djuren. Han var alltid glad och hade sinne för humor.

Till skillnad från den helige Felix av Cantalice flyttades han ständigt från kloster till kloster. Han bodde och arbetade i Loro Piceno, Corinaldo, Ostra, Ancona, Montolmo och slutligen från år 1590 i Ascoli Piceno. Där älskades han så mycket av stadens befolkning att när man år 1602 ville förflytta honom till ett annat kloster, till och med stadens borgmästare protesterade kraftigt. Protesterna gav till slut önskad effekt och broder Serafin fick stanna kvar. Men Herren vår Gud visade sig vara mer orubblig i sina beslut och redan två år senare, den 12 oktober 1604, kallade han sin trogne tjänare till de himmelska boningarna. Serafin var då 64 år gammal. När den helige fadern Paulus IV informerades om hans död bad han att en speciell lampa skulle tändas på Serafins grav som ett tecken på påvens uppskattning. Lampan finns bevarad i kapucinernas kloster i Ascoli Picena.

Den helige Serafin av Monte Granaro saligförklarades år 1729 av påven Benedikt XIII och helgonförklarades av påven Clemens XIII år 1767. Den helige fadern Clemens XIII skrev också om honom: ”Broder Serafin, den store analfabeten visste mycket väl hur man ska läsa och förstå denna stora livets bok, vår Frälsare Jesus Kristus, därför är han värdig att nämnas som Jesu lärjunge”.

Den helige Serafin av Monte Granaro firas i hela den franciskanska orden och i hela Kyrkan på årsdagen av sin död, den 12 oktober.

 

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.