Jesus, förbarma dig över oss!

10tredowatych

28:e söndagen under året C 2016

Jesus, förbarma dig över oss!

Utvecklingen har gått fort. Idag är vi alla, eller nästan alla, användare av internet. Skämt och allvar blandas och allt sprides med blixtens hastighet och överallt, kommunikationen sker ständigt över hela vårt jordklot. För det mesta är internet av godo. Men den användes också för att sprida hatpropaganda, ibland med tragiska verkningar. Internet kan hetsa och förnedra. Internet uppmanar inte sällan till krig och internet användes alltför ofta för att mobba. Det är lätt att bli ett offer, ett oskyldigt offer när tekniken gör ständigt nya landvinningar. Och ibland blir vi bekymrade över omfattningen av den här sortens kommunikation. Hur ska det gå med samvaron människor emellan, tänker vi, när vi på gatan möter någon, ung eller gammal som nästan verkar vara trollbunden, förhäxad och förblindad med ögonen stint stirrande ner i mobilen. ”Hoppsan! Här kommer jag, nu nästan kolliderar vi, se upp nästa gång så inte din dyra mobil åker i marken och går i tusen bitar!” Facebook, twitter och instagram låter sig inte hindras. Vart tog det goda samtalet människor emellan vägen, undrar vi nog ibland.

Men internet är också ett värdefullt redskap i händerna på de som vill göra gott. Låt mig ge ett exempel på hur vi i kyrkan kan använda internet. Vi alla kapuciner i Sverige tillhör ju en provins i Polen. Med internets hjälp kan en broder inom loppet av bara några sekunder nå alla sina medbröder, både här och i Polen. Och vi använder oss flitigt av detta sätt att kommunicera. Inte bara på det sätt ni kanske tror, att byta triviala meddelanden med varandra, utan också i vår rent andliga verksamhet. Till exempel i förbön i olika intentioner.
Förra söndagen fick vi alla plötsligt ett meddelande från en av våra bröder, med en önskan om en sådan förbön. Det var för hans faster, mor till två tioåriga tvillingflickor, som hade drabbats av sepsis, alltså allmän blodförgiftning. Det är ju, som ni alla vet, ett livshotande tillstånd och nu bad denne broder oss att vi alla skulle förenas i en förbön för henne, att vi alla skulle vända oss till vår barmhärtige Gud och Fader i en bön för hennes räddning.
Att man på detta sätt i nödens stund vänder sig till Gud med en bön om hjälp är precis vad dagens texter handlar om.

Första läsningen berättar om slutet av Naamans livshistoria. Ta gärna en stund från tv-tittandet i eftermiddag och fördjupa er i denne mans historia. Det är uppbygglig läsning.
Naaman var den arameiske kungens överbefälhavare, en mäktig man vid hovet. Men nu är han sjuk, drabbad av spetälska. På den tiden fanns inget botemedel mot denna sjukdom, Naaman var därmed dömd till döden, en långt utdragen och mycket smärtsam dödsprocess.
Mitt i detta sitt elände får han höra talas om en gudsman, en profet, som med Guds makt gör under. Naaman tar chansen. Han far iväg till gudsmannen Elisha, fylld av förväntningar på att ett Guds underverk skall göra honom frisk. Men det enda han får veta är att han skall doppa sig sju gånger i floden Jordan. Naaman blev kränkt. Inget under, inget mirakel – han hade ju väntat sig att Elisha själv skulle nedkalla Guds makt över honom och ge honom bot. Om det nu bara var fråga om att doppa sig i vatten, varför då i Jordan? Det kunde han väl göra i vilket vattendrag som helst! Men hans tjänare övertalade honom: om det var något svårt profeten bet om, skulle han väl ha gjort det? Varför då inte försöka, nu, när det var en så enkel sak profeten bett honom göra. Och Naaman tänkte väl ungefär som så: ”försöka duger ju, det kan väl aldrig bli värre än vad det är?” Så doppade han sig de sju gångerna i Jordan. Och han blev frisk. Naaman hade lyssnat och tagit profetens ord till sig – och han blev botad.

Evangeliet idag berättar även det om några av spetälskans offer. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” ropar de drabbade. Det intressanta här är att Jesus inte omedelbart botar de drabbade. Istället visar han dem en väg: ”gå och visa upp er för prästerna”! Medan de var på väg, blev de botade. Jesus ger dem inget löfte om tillfrisknande, han ger dem istället ett slags ”val”: ”Gå den här vägen”. Han låter sedan beslutet bli deras: gå den väg Jesus visar på – eller inte.  Men när de går, när de gör som Jesus ber dem, är det deras tro som ”verkar” i dem. De går – och blir botade. ”Stig upp”, säger han till den ende som återvänt till Jesus för att ge Gud äran. ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Berättelserna i dagens läsningar ger oss anledning att se på vår egen relation till Gud. Hur ”verkar” tron i oss? Hur ivriga är vi i vårt böneliv? Alla drabbas vi någon gång i vårt liv av svårigheter, sjukdom, lidande. Låt oss kalla det för ”spetälska”. Jag tänker på fysiskt lidande, men också psykiskt. Andligt och fysiskt lidande, sorg, prövningar av olika slag, ångest, smärta. Spetälskan, sjukdomen som Jesus fick bevittna, vanställde den drabbade, han stöttes bort ur gemenskapen, isolerades från andra. Det lidande som är vårt kan få samma verkningar: där sjukvården brister kan väntan på hjälp ibland bli outhärdlig och när de gamla och sjuka blir beroende av hjälp är det inte alltid hjälpen står att finna. Isolering får ofta ersätta mänsklig kontakt och värme i våra moderna samhällen. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss” – Vi vänder oss till Gud och vill inget hellre än att han lyfter bort det som tynger oss.
Gud hör vår bön men Gud ger oss inga garantier för att allt skall bli som vi önskar och kanske förväntar oss av honom. Ändå är bönen en väg till Gud som bär. För Gud hör vår bön. Han ger oss inga garantier, men han hör vår bön. ”Be så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta på dörren och den ska öppnas för er”. Vi känner orden – men vi vet inte stunden och vi vet inte på vilket sätt.
När Gud lyssnar till vår bön, uppmanar han oss samtidigt att göra det vi kan, för att tron skall få ”verka” i oss. Att som Naaman bada sju gånger i Jordan eller att som de spetälska vandra den väg Jesus visar dem, är exempel. Exempel på trons fundament: tillit och förtröstan. Vi måste tro och lita på att Gud, i sin allmakt, gör resten, löser oss från bojorna med den makt som är hans och bara hans.

Allt handlar om att vi ständigt söker oss fram till Gud. Ibland med glädje och tacksamhet, ibland i sorg och förtvivlan. Men vi får aldrig tveka om till vem vi skall vända åter. Och vi får inte brista i tillit. Det är själva ”hjärtslaget” i den kristnes liv: tillit och förtröstan. Ständigt måste vi be: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”. Varje sådan gång kommer Gud att peka ut vägen. Men det är vårt eget beslut om vi vill följa den vägen eller inte. ”Visa mig Herre, din väg och gör mig villig att vandra den”, brukade den heliga Birgitta säga.
Jag inledde med att berätta om mamman med de båda små flickorna, en nära släkting till en av mina medbröder. Det gick inte som vi hade hoppats. Kvinnan dog och lämnade sina flickor moderlösa. Brodern som bad sina medbröder om förbön, skrev att vår tro ju inte ens är stor som senapskornet. Så är det. Men Gud glömmer inte de små, de minsta, de som inget har. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”
Ära vare Fadern…
Korrigering: Carl Hellmor