den helige Franciskus av Assisi

65387_790640064283281_546886606_n
Helige Franciskus av Assisi

1181 (1182) – 1226
 
Den helige Franciskus av Assisi är utan tvekan ett av de mest kända och älskade katolska helgonen runt om i världen – känd och älskad inte enbart av katoliker.

Han föddes år 1181 eller 1182 i den vackra staden Assisi som ligger i Umbrien i Italien. Han var son till den rike köpmannen Pietro Bernardone och hans franska hustru Johanna. Fadern var bortrest i affärer i Frankrike när pojken kom till världen och därför var det modern som i dopet gav honom det vackra namnet Giovanni (Johannes) men av fadern kallades han alltid Francesco (Franciskus) vilket betyder den lille fransmannen. Franciskus hade en bekymmersfri och trygg uppväxt och ungdom. Uppvuxen i en välbärgad, rik familj hade han allt som en ung man kunde drömma om. Fadern, som ständigt var på resande fot i samband med sina affärer, försökte kompensera pojken sin frånvaro genom att vara generös mot honom. Med hjälp av pappans pengar festade Franciskus ofta med sina jämnåriga vänner och förde ett till synes bekymmersfritt liv. I Assisi kallades han ungdomarnas konung. Han hade stora ambitioner. I en av stadens skolor vid den helige Görans kyrka lärde han sig lite latin och fick en grundläggande utbildning. Förmögen var han redan. Nu drömde han liksom många av sina jämnåriga om att vinna ära i krig och bli en riddare, en fin adelsman.

År 1202 bröt ett lokalt krig ut mellan städerna Assisi och Perugia. Franciskus såg en möjlighet att förverkliga sin dröm. I stället blev han tillfångatagen och tillbringade ett helt år i fångenskap i Perugia där han också blev allvarligt sjuk. Under denna tid börjar Herren sakta beröra hans hjärta och dra honom till sig. Trots sin förmögenhet och privilegierade position i samhället känner sig Franciskus olycklig. Han känner en tomhet i sitt hjärta. Han längtar efter att kunna ge sitt liv en djupare mening men vet inte hur det skall förverkligas. Denna längtan växer sig allt starkare. Från en bekymmersfri ung man förvandlas han till en uthållig sökare, men är ännu inte beredd att släppa drömmen om att bli riddare. År 1205 gör han ännu ett försök. Det är också då den långa, mödosamma omvändelseprocessen börjar i hans liv. I staden Spoleto upplever han en vision som visar sig avgörande för hans framtid. Han hör en stark röst inom sig som frågar: ”Franciskus, vem är det bättre att tjäna? Herren eller tjänaren?” Han börjar förstå att bara Gud kan vara hans herre, att bara Gud kan stilla hans hunger efter ett meningsfullt liv och fylla den tomhet han känner i sitt hjärta. Han återvänder hem och fortsätter ivrigt att söka Guds vilja.

Vid den tiden börjar han känna större medlidande med de fattiga och börjar ge generösa allmosor. Utanför Assisi möter han ibland de spetälska med sina öppna, ruttnande sår. Till att börja med äcklar de honom och fyller honom med rädsla så att han flyr när han får syn på dem. Men med Guds nåd lyckas han så småningom övervinna sig själv. Vid slutet av sitt liv skriver han i sitt testamente följande ord: ”Herren ingav mig, broder Franciskus, att på följande sätt börja göra bot. Då jag levde i synd fann jag det mycket bittert att se de spetälska. Men Herren själv ledde mig in bland dem och jag var barmhärtig mot dem. Och då jag kom tillbaka från dem, hade det som kändes bittert för mig förvandlats till sötma för själ och kropp. Och därefter stannade jag upp en kort tid och lämnade sedan världen”. Han kallar den tid som han tillbringade med att tjäna de spetälska för sitt novitiat.

Han dras också alltmer till den stilla bönen. Han drar sig undan och söker sig till öde platser, till de små förfallna kapellen och grottorna runt om Assisi, för att där tillbringa långa timmar i ensamhet och bön. Han börjar föra ett nästan eremitiskt liv och övar sträng bot.

En gång när han bad framför ett krucifix i en liten förfallen kyrka, San Damiano, hörde han en stark röst inom sig som sade: ”Franciskus, gå och återuppbygg min kyrka”. I början tolkar han denna uppmaning bokstavligt. Med sina egna händer börjar han renovera och återuppbygga San Damiano kyrka och sedan också en del andra små förfallna kapell, bland annat den lilla kyrkan Santa Maria dei Angeli som så småningom blir hans nya ordens vagga. Det utspelar sig mellan åren 1206 och 1208. Under tiden betjänar han också de spetälska och för ett liv fyllt av bön och bot. På grund av detta kommer han i konflikt med sin far som anser att hans son med sitt levnadssätt skämmer ut honom och familjen. Konflikten leder dem till den biskopliga domstolen. Där svarar Franciskus på faderns anklagelser genom att ta av sig sina kläder som han fått av fadern och lämna dem tillbaka tillsammans med faderns pengar. Naken och utblottad konstaterar han inför biskopen att från och med nu har han ingen fader utom Gud allena. Han inleder ett liv i total fattigdom och lever enbart av Guds försyn. När han inte får betalt för arbetet går han runt och ber om allmosor för att kunna försörja sig själv och hjälpa de fattiga och spetälska. Så småningom börjar han förstå att Guds uppmaning att återuppbygga Guds kyrka måste tolkas på ett djupare, andligt plan.

När han deltar i den heliga mässan den 24 februari 1208 blir han djupt berörd av evangeliet, som handlar om apostlarnas utsändning: ”Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav ….” (Mt 10, 9-10). Han inser att det är ett sådant liv han drömmer om. Ett enkelt liv i evangeliets anda. Han börjar också förstå att den egna omvändelsen är den enda vägen till att förnya Jesu Kristi Kyrka. Nu byter han ut sin eremitdräkt mot en enkel brun tunika med luva och ett rep svept om midjan. Från och med nu blir det hans och så småningom hans bröders karakteristiska ordensdräkt.

Från att i början ha varit missförstådd och utskrattad vinner nu Franciskus omgivningens respekt och beundran. Hans avsikt var inte att grunda en ny orden men så småningom börjar han få lärjungar som inspirerade av hans exempel vill leva som han. De vandrar i Umbrien och sedan i hela Italien, predikar evangeliet och uppmanar människor till bot och omvändelse. Hans nya orden växer snabbt i antal. År 1217 finns det redan tre tusen bröder och bara fyra år senare är de fyra tusen.

Franciskus lever under en mycket spännande epok. Det är medeltidens gyllene tid, det feodala samhället där furstar, adel, rika köpmän och borgare kallas maiores (de stora) och fattiga borgare, hantverkare och bönder kallas minores (de små, eller de mindre). I samband med korstågen och instiftandet av Jerusalems kristna kungadöme kommer Europa i kontakt med mellanöstern vilket medför kulturellt utbyte och nya impulser och idéer. Det gynnar också handeln som leder till att några i samhället, särskilt en del borgare och köpmän blir extremt rika medan andra blir extremt fattiga. Franciskus identifierar sig med de enkla, fattiga och utstötta. Därför kallar han sin orden Ordo Fratrum Minorum, mindrebröderna eller minoriterna. Alla dessa samhällsförändringar leder till spänningar, konflikter och oroligheter ute i samhället. På olika håll uppstår kättargrupper som katarer, albigenser, valdenser och andra som utgör ett hot mot Kyrkan och på sätt och vis destabiliserar samhället. Också dessa grupperingar predikar bot och strävar efter fattigdom och evangelisk enkelhet. De kritiserar Kyrkan för dess rikedom och maktposition.

Det som skiljer Franciskus från dem är hans varma kärlek till Kyrkan. Därför beger han sig med en liten skara av bröder redan år 1209 till Rom för att få den helige faderns välsignelse och tillstånd att föra denna evangeliska levnadsstil. Påven Innocentius III visade sig i början skeptisk mot Franciskus men om natten hade han en dröm i vilken han såg Lateranbasilikan på väg att falla. Han såg också en fattig ung man som förhindrade detta. I Franciskus kände han igen den unge mannen från sin dröm. Det ledde till att påven ändrade sin inställning, gav muntligt godkännande av franciskanorden och tillät dem att predika och uppmana de troende till bot och omvändelse. Antagligen vigdes då också Franciskus till diakon. Bröderna återvände till Assisi och bosatte sig vid den lilla kyrkan Santa Maria dei Angeli, Portiuncula, som har blivit ordens vagga. Då orden så snabbt växer i antal inser Franciskus att en regel är nödvändig. Den nedtecknas av Franciskus och godkänns vid ordens generalkapitel för att slutligen godkännas av påven Honorius III den 29 november 1223. Den helige fadern Honorius III skriver följande i sin bulla med vilken han godkänner den franciskanska regeln: ”Biskop Honorius, Guds tjänares tjänare, sänder till sina älskade söner, broder Franciskus och de andra bröderna i Mindrebrödernas orden, sin hälsning och den apostoliska välsignelsen. Den apostoliska Stolen brukar tillstyrka fromma önskningar och välvilligt tillmötesgå passande ansökningar från dem som söker. Således, älskade söner i Herren, har vi bifallit era fromma böner och fastställer vi här skriftligen er ordensregel, som har godkänts av vår föregångare påven Innocentius, salig i åminnelse. Vi bekräftar den för er med apostolisk auktoritet och ger den i denna skrivelse vårt beskydd. Den lyder som följer: I Herrens namn!”

Den franciskanska regeln är relativt kort. Den är uppdelad i endast tolv avsnitt. I första kapitlet skriver Franciskus: ”Mindrebrödernas regel och levnadssätt är detta: att följa vår Herres Jesu Kristi heliga evangelium genom att leva i lydnad, utan egendom och i kyskhet. Broder Franciskus lovar lydnad till och vördnad för herr påven Honorius och hans rättmätigt valda efterträdare och för Kyrkan i Rom. Och de andra bröderna är förpliktade att lyda broder Franciskus och hans efterträdare”. Hela den franciskanska andligheten är kristocentrisk. Franciskus önskan är att gå i Jesu Kristi fotspår och efterlikna honom i allt. En del ordnar ser den forna Kyrkan i Jerusalem, såsom den beskrivs i Apostlagärningarna, som en modell att efterlikna. Franciskus och den franciskanska andligheten vill efterlikna Jesus som vandrar tillsammans med sina apostlar och sänder dem att predika evangeliet. Franciskus är trygg i sin katolska identitet. Hans kärlek till och lojalitet mot den katolska Kyrkan, som han ser som sin mor, är stark. Hans önskan är också att sådana starka band förenar hans nya orden med den heliga katolska Kyrkan. I regelns andra avsnitt uppmanar han föreståndarna att noga utfråga de kandidater som vill träda in i orden om den katolska tron och om Kyrkans sakrament, och att försäkra sig om att kandidaterna tror allt detta och troget vill bekänna och efterleva det till sin död. I regelns tolfte kapitel står det: ”… Dessutom ålägger jag ministrarna vid lydnadslöftet att de skall be herr påven om en av den heliga romerska kyrkans kardinaler för att leda, beskydda och tillrättavisa detta brödraskap, för att vi alltid underordnade och liggande vid samma heliga kyrkas fötter skall hålla fast vid den katolska tron (Kol 1:23) och iakttaga fattigdom och ödmjukhet och vår Herres Jesu Kristi evangelium, vilket vi uttryckligen har lovat”. Den helige Franciskus vill inte döma Kyrkan utan älska henne. Han vill förnya henne framför allt genom sin egen och sina medbröders omvändelse och heliga liv. Det ger han uttryck för i sina många förmaningsord. I ett av dem skriver han: ”Salig den Guds tjänare, som visar förtroende för de klerker som lever rätt enligt normerna för den heliga kyrkan i Rom. Och ve dem som föraktar dessa; fast de är syndare, får ingen döma dem, eftersom Herren förbehåller sig rätten att ensam döma. För ju högre över alla andra deras uppgift är, nämligen att förvalta den heliga kroppen och det heliga blodet från vår Herre Jesus Kristus som de själva mottar och endast de utdelar åt andra, desto större synd begår de som syndar mot dem, större även än en synd mot alla andra människor i denna värld”. Franciskus brinner av kärlek till den eukaristiske Jesus. I sitt brev till alla klerker uppmanar han till att förvara Sakramentet och den Heliga Skrift på ett värdigt sätt i kyrkorna. Detta står i samklang med Fjärde Laterankonciliets föreskrifter i vilket Franciskus troligen själv deltagit och där träffat den helige Dominikus, dominikanordens grundare. Också av sin ordens föreståndare kräver han att kalken, de liturgiska föremålen och de liturgiska kläderna skall vara rena, vackra och påkostade.

Franciskus kärlek är djupt rotad i Gud och sträcker sig så långt att den omfamnar hela skapelsen. Han kallar djur och fåglar, till och med eld och vatten, för sina bröder och systrar. Det är inte ett uttryck för panteism utan snarare en effekt av att Franciskus förmår se en glimt av Skaparen i hela skapelsen. Det är ett uttryck för hans djupa övertygelse att alla och allting är skapat av Gud. Att Gud är alltings Fader och att vi till följd av det måste se oss själva som bröder och systrar.

Driven av missionsanda och stark vilja att dra alla till Kristus beger sig Franciskus år 1219 till mellanöstern för att predika evangeliet för muslimerna. I Egypten möter han sultanen och ber honom att omvända sig till kristendomen. Han lyckas inte omvända sultanen men måste ändå ha gjort ett starkt intryck på honom eftersom Franciskus inte blir avrättad trots sitt djärva försök att predika evangeliet, som vanligen straffades med döden. I stället får han sultanens beskydd och möjlighet att besöka det heliga landet. Dessa händelser är väl dokumenterade både i de muslimska och de kristna krönikorna från denna tid.

Som en frukt av allt han sett och upplevt i det heliga landet ordnar Franciskus vid sin återkomst den första julkrubban i historien. Det sker under midnattsmässan natten mellan den 24 och 25 december 1223 i den lilla italienska staden Greccio. Denna sed etablerades så småningom i hela Kyrkan till den grad att vi i dag skulle ha svårt att föreställa oss julen utan julkrubban.

På palmsöndagen år 1211 eller 1212 mottar Franciskus den unga adelsflickan Clara (Chiara) Ofreduccio i den lilla kyrkan Santa Maria dei Angeli i Portiuncula under sin ledning och sitt beskydd. Inspirerad av hans exempel drömmer hon om att liksom han och i hans anda viga sitt liv helt åt Gud. Så småningom grundar han tillsammans med henne den så kallade andra orden, klarissorna. De första systrarna bosatte sig vid den lilla San Damianokyrkan i vilken Kristus en gång talat till Franciskus från korset och gett honom i uppdrag att reparera hans kyrka.

Franciskus är ständigt på resande fot för att predika evangeliet, driven av längtan att föra alla till Gud. Hela världen är ”hans kloster”. Hans varma uppmaningar till omvändelse och bot gör starkt intryck på hans åhörare. Både rika och fattiga, välutbildade och enkla blir berörda av hans ord och exempel och vill efterlikna honom. Gifta som har barn att ta hand om, eller de som av andra skäl inte kan träda in i hans orden, föreslår Franciskus att de mitt i vardagen, i samklang med sin kallelse och plats i samhället lever i bot och efterliknar vår Herre Jesus Kristus i hans ödmjukhet och fattigdom. Ur denna skara växer den så kallade tredje orden, den helige Franciskus sekularorden. Det är män och kvinnor som utövar den franciskanska andligheten inte i kloster men ute i världen.

Franciskus kallelse har en profetisk klang. Han visar vägen. Han inspirerar, men är mindre skicklig i att administrera. Efter sin återkomst från mellanöstern inser Franciskus att hans orden har vuxit så kraftigt att han inte längre förmår leda den. Han avsäger sig ordens ledning och utnämner broder Pietro Cattani till sin efterträdare. Detta är ett uttryck för hans djupa ödmjukhet och oändliga förtröstan på Guds försyn. Franciskus ser den Helige Ande som sin ordens generalföreståndare och är djupt övertygad om att orden kommer att utvecklas under den Helige Andes ledning även utan hans ledarskap. Det är därför Franciskus ända från början vågat ge så stor frihet åt sina bröder. Utifrån detta perspektiv bör man se den djupa längtan att ständigt återvända till den ursprungliga ivern inom franciskanorden. Det har lett till att orden så många gånger reformerats.

Franciskus pilgrimsresa till det heliga landet gjorde ett starkt intryck på honom och satte en djup prägel på hela hans andlighet, som är mycket kristocentrisk. Inkarnationen, Jesu Kristi människoblivande, är central i den franciskanska andligheten. Med hjälp av julkrubban som han arrangerade i Greccio ville Franciskus på ett bildligt sätt uttrycka Guds stora kärlek när han, världsalltets Skapare, valde att bli människa av kött och blod, lik oss i allt utom i synd. Även Guds stora ödmjukhet då Kristus, som inte vakade över sin jämlikhet med Fadern, av kärlek till oss lät sig födas i en fattig krubba bland djuren. Detta inkarnationens mysterium ledde honom in i Jesu Kristi lidandes mysterium, Herrens död på korset och hans uppståndelse från de döda. Med stor pietism mediterade Franciskus över Herrens lidande och hans död på korset. Han grät bittert över Herrens lidande och över att människorna ringaktar Gud genom sina synder. Med tårar i ögonen ropade han: ”Kärleken är inte älskad”.

Franciskus kompletterade det apostoliska livet med en djup kontemplation. Med jämna mellanrum drog han sig tillbaka till ensamheten för att be och meditera. Två år före sin död, hösten 1224, befann sig Franciskus på berget La Verna i sitt lilla eremitage för att be och fasta i fyrtio dagar inför den helige ärkeängeln Mikaels fest. Den 14 september såg han i en vision den korsfäste Kristus i form av en seraf och Franciskus blev stigmatiserad. Sedan dess fick han ända till sin död bära Jesu Kristi sårmärken på sina händer, fötter och sin sida. Han är det första katolska helgon som blivit tecknad av Gud med dessa tecken och på så sätt belönad av den korsfäste Herren för sin trohet och kärlek till den lidande Kristus.

Sträng askes och intensivt apostoliskt arbete tärde på Franciskus krafter. Den ögonsjukdom han fått under sin vistelse i mellanöstern gjorde honom nästan blind. Sjuk och utmattad dog han på kvällen den 3 oktober 1226 i sitt älskade kloster vid Portiunculakyrkan, enbart 45 år gammal. Han dog omringad av sina sörjande medbröder efter att ha lyssnat till passionsberättelsen enligt evangelisten Johannes och med psalm 141 på sina läppar. Strax före döden bad han sina andliga söner att de skulle klä av honom och lägga honom på bar mark. Han ville dö fattig och utblottad liksom Kristus på korset. Han lämnade efter sig ett antal skrifter: regel, testamente, uppmaningar, brev, poetiska texter och böner. När han låg på dödsbädden sade han: ”Bröder, hittills har vi inte gjort någonting. Låt oss börja om från början”. En varm längtan efter omvändelse, att ständigt börja på nytt och att vilja tjäna Gud med ännu större iver kännetecknade honom under hela hans liv. Samma längtan skulle utgöra hans nya ordens ”andliga DNA”. Franciskanerna skulle alltid på nytt reformera sin orden för att söka återvända till källan, den ursprungliga ivern i att tjäna Herren.

Enbart två år efter sin död den 16 juli 1228 helgonförklarades han av påven Gregorius IX.

Han firas årligen i hela den katolska Kyrkan den 4 oktober. Den 17 september firar den franciskanska familjen åminnelsen av hans stigmatisering. Hans grav finns i Assisi i den vackra kyrkan byggd till hans ära bredvid Sacro Convento.

Många ordnar och ordenskongregationer har genom åren valt den helige Franciskus av Assisi till sitt skyddshelgon och sin andlige fader och inspirerats av hans andlighet. Han är även skyddspatron för Italien, staden Assisi, freden, arbetarna, de fattiga, de blinda och ekologin. Den 13 mars 2013 valde den nyvalde påven Franciskus honom till sitt skyddshelgon.

I den kyrkliga konsten framställs Franciskus oftast i en brun ordensdräkt med ett vitt rep svept kring midjan med tre knutar som symboliserar de tre ordenslöftena fattigdom, lydnad och kyskhet som alla franciskaner avlägger. Han framställs ofta med stigmata, med ett krucifix i handen, ibland med en dödskalle vid sina fötter eller bland djur och fåglar.

Den helige Franciskus och hans andlighet, som satte så stor prägel på hela medeltiden, fortsätter att attrahera och inspirera även i våra dagar.

Br. Robert M. Zuczkowski OFMCap.