Herre, hur länge skall jag ropa?! – 27:e söndagen under året

senapskorn

Herre, hur länge skall jag ropa?!

”Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar?” Profetens ord i dagens första läsning är den ömkliga människosjälens förtvivlade rop på hjälp. Allt målas i svarta färger. Överallt får han bevittna våld och ondska, förtryck och skövling, tvister och split. Kan det gärna vara värre? Profetens ord är ett förtvivlans, nästan desperat rop på hjälp, på Herrens ingripande.
Och Herren svarar: allt det onda vittnar om den bestämda tiden, då uppfyllelsen kommer. Måhända dröjer det, men vänta tåligt. Troheten räddar den rättfärdiges liv.
Profetens ord är inte sällan den kristnes ord idag. Och hans ord blir som en bön för oss, en bön i vilken vi vänder oss till Gud med de ständiga frågorna om den ondska, som överallt omkring oss tycks ha herraväldet. Och även våra frågor utmynnar i detta ord: Varför?
Varför, Gud, tillåter du all denna ondska omkring oss? Varför måste vi få se det döda barnet liggande på stranden? Varför den lille pojken sittande ensam i ambulansen, täckt med smuts och blod – ännu en av de många oskyldiga för krigets fasor? Varför kan inte denna världens samlade klokskap och goda vilja sätta stopp för de konflikter och krig som inget annat för med sig än ständigt fler oskyldigas död?
Ondskan härjar och förstör, medan världens mäktiga ser till synes handlingsförlamade.
Och så finns den andra sortens ondska, ibland lika förödande den fast den tar sig andra uttryck: ondskan och lidandet i den enskildes liv. Ensamheten, barnens och ungdomarnas problem, sjukdomarna, den åldrade människan, som ibland verkar lämnas åt sitt öde utan att någon bryr sig. Och så: döden, den död som ofta kommer för tidigt. Listan skulle kunna göras lång – men allt utmynnar i vår fråga till Gud som är densamma som profetens: ”Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar? Hur lång tid måste jag vänta innan du griper in?”
Hur många gånger i vårt liv har vi inte känt denna förtvivlan inom oss och nästan desperat velat skrika till Gud: ”Varför låter du ondskan vara en del av mitt liv? Varför Gud?”
Gud hör vår enträgna bön, han ser vår förtvivlan, vår modlöshet, vår uppgivenhet. Han ser när vi känner hjälplöshet och maktlöshet, när vi känner oro och kanske hamnar i tvivel, i ”själens dunkla natt.” Gud är tålmodig och mild och hans kärlek är utan gräns.
Och hans svar till oss blir detsamma som till profeten: uppfyllelsen kommer, den kanske dröjer, men den kommer. Vänta tåligt, troheten räddar den rättfärdiges liv.
Men för denna tålmodiga väntan Gud kräver av oss, måste vi förbereda oss. Vi behöver Guds hjälp i detta arbete med vår uthållighet. Vi måste göra det apostlarna gjorde. Vi måste be om att få växa i tron: ”Herre, ge oss större tro!” För alla känner vi lite då och då att vi brister i tillit, vi vet att detta är vår svaghet: brist på tro och förtröstan på Gud. Och vi vet inom oss att det är just denna svaghet som gör det så svårt för oss att lita på Guds ord i stunder när plågor och lidande drabbar oss.
Men tron, hur stor skall den då vara? Kan man mäta den med måttstock? Vad krävs av oss för att vi ska kunna ta oss igenom livets alla svåra prövningar, med vår tro i behåll? Låt oss lyssna på vad Herren själv säger, så får vi svaret: ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn…”
”Ett senapskorn” – kan det räcka? Senapskornet, stort som ett knappnålshuvud. Ja, det räcker. För att ”göra tron stor” innebär att vi utan förbehåll, helt och fullt litar och förtröstar på Gud; anförtror vårt liv helt och hållet åt honom. Är vi beredda att göra detta, blir vår tro som senapskornets, en tro som kan flytta berg. Tron – och inget därutöver! Tron – utan förbehåll och reservation! Och tron åstadkommer allt!
Så när vi om och om igen ropar till Gud: ”Varför, Herre?”, så kommer svaret på samma sätt om och om igen till oss: ”Vänta tåligt, uppfyllelsen dröjer men den kommer, den uteblir inte. Troheten räddar den rättfärdiges liv.” Även psalmisten uppmuntrar oss i denna väntan: ”Idag, när vi får höra hans röst, må vi inte förhärda våra hjärtan.”
Gud uppmanar oss idag till uthållighet, fasthet och tillväxt i tron så att den till fullo uppfyller våra hjärtan. Men alla nöjer sig inte med detta. För många kvarstår frågan: ”Varför?” Varför tillåter Gud all ondska, allt lidande? Vi är otåliga, vi vill att han skall gripa in och frälsa världen från ondska och elände.

Gud hör bön. Och han ger oss svaret i den helige Paulus ord: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” Kraft, kärlek och självbesinning – Gud ger oss denna sin nåd, dessa gåvor och med hans hjälp kan vi tvinga tillbaka alla tvivel och frågor, funderingar och tankar, alla de plågor som drabbar oss. All vår svaghet. I ljuset av tron får allt sin förklaring. Gud ger oss styrkan om vi ber om den. På samma sätt ger han oss tålmodighet och uthållighet, om vi ber om detta. Han vägleder oss genom sitt ord, så att vi inom oss känner tillit och förtröstan. Guds ord till profeten är hans ord även till oss: ”Vänta tåligt, troheten räddar den rättfärdiges liv.”
Idag ber vi med apostlarna – Herre, ge oss större tro. Hjälp oss och lär oss att på rätt sätt och till fullo använda den nåd och den kraft som kommer från dig. Bara hos dig finns vår räddning.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor