25:e söndagen under året – Om jag idag skulle lämna in mina räkenskaper…

SONY DSC

SONY DSC

 

Om jag idag skulle lämna in mina räkenskaper…

I dagens evangelium får vi höra om en rik man och arbetsgivare, en storgodsägare får vi tro, som utan prut och i skarpa ordalag gör sig av med sin förvaltare. Det var inte vem som helst som fick sparken, utan förvaltaren, den som var satt att vara den högste ansvarige för den rike mannens ekonomi.  Men misstänkt för förskingring som han var, gavs ju ingen pardon: ”Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare”.
Denna del av berättelsen förutsäger det som en gång skall bli allas vårt öde: en dag skall vi stå där inför vår Herre: ”lämna nu in dina räkenskaper”.
Alla känner till detta, men inte alla är bekväma med frågan om hur det då skall bli. Alla känner till denna räkenskapens dag, ändå känner vi en slags oro, en lätt ilning i vårt bröst, ett slags obehag när denna dag kommer på tal.  För på denna räkenskapens dag: hur skall det gå för mig? Har jag uppfyllt det Gud förväntat av mig?
Det blir som när vi efter besöket hos doktorn sitter där i väntrummet. Doktorn kallar in oss och med allvarlig min studerar han sina papper. Finns det hopp, eller är jag förlorad?
Förvaltaren har alltså misskött sin herres förtroende. I stället för att vårda och utveckla det han var satt att sköta, har han förskingrat det. En allvarlig förseelse. Adjö med honom!
Jesus berättar detta för att vi ska kunna likna förvaltarens liv och förhållande till sin herre, med våra liv och vårt förhållande till Gud. Han vill få oss att tänka över två viktiga ting. Det ena är: vad är det som jag fått från Gud för att på rätt sätt förvalta i mitt liv? Och det andra är: hur har jag lyckats? Hur ser det ut i bokföringen: går debet och kredit ihop? Plus och minus. Eller som med vågskålarna: kommer jag med kärleksgärningar som väger lätt i förhållande till den syndabörda jag kommer släpande med och som gör att den vågskålen dunsar med kraft i marken? Har vi försökt leva våra liv i Jesu närhet, uppfyllda av tanken på det offer Gud givit oss, det största av alla offer, beviset på Guds gränslösa kärlek till oss: Sonen? Har vi försökt svara upp till denna Guds kärlek? Har läsningen av Guds ord fått samma utrymme i våra liv som iphonen eller TV-tittandet?
Hur ofta funderar vi över vad det är som Gud anförtrott åt just dig och mig att förvalta?
Själva livet är den största av dessa gåvor. Var och en har fått sin egen kallelse, Gud leder oss till honom på den väg som är just min väg. Var och en har också fått de gåvor som är unika för just dig och mig. Vi är alla unika, men vi har alla något som vi kan dela med oss av till andra. Jag får inte hamna i egocentricitet och snikenhet. Givmildhet är en av Guds starka avtryck i våra hjärtan och sinnen. Jag måste förvalta Guds gåvor och nåd så att de blir till hjälp åt andra. Och jag måste göra det med iver och engagemang.
Hur observanta på det sekulära samhällets krav på oss är vi inte. Betalar vi inte hyran, blir vi ställda på gatan. Kör vi för fort eller felparkerar blir vi bötfällda. Lagar och bestämmelser måste finnas för att ett samhälle skall fungera. Självklarheter, till synes.
Men är vi lika lojala och ivriga att följa det andliga livets krav? Har Gud den främsta platsen i vårt liv, alla dagar och stunder – eller är vi bara ”söndagskristna”? Det vill säga: ägnar vi Gud vår uppmärksamhet bara de stunder när allt annat inte för stunden pockar på vår uppmärksamhet? Ställer man på det sättet frågan på sin spets, säger nog alla: visst betyder Gud allt för oss. Men det finns ju så mycket annat vi måste tänka på: vår vardag, all planering, alla ”måsten”.
Det finns mycket i vår omvärld som lockar oss bort från Gud. Allt är inte av ondo. Många krav måste få ställas på oss och mycket av detta måste vi tillmötesgå för att bli goda samhällsmedborgare. Men om vi nu får kalla allt detta för ”Mammon”, allt det som förskjuter perspektivet från det andliga till det världsliga – ja, då måste vi vara på vår vakt.
En vacker dag har vi avlägsnat oss alltmer från Gud utan att vi egentligen tänkt på det. Gud är glömd – Mammon har segrat. Frestelserna i vår vardag är många: lycka och välgång, kortsiktiga materiella vinster och den känsla av tillfredsställelse dessa för med sig. Ser man det så, och är nöjd med ett liv som detta, har vi satt Gud på undantag.
Gud är inte den stränge, tyranniske domaren. Gud är kärleken. En ren och oförfalskad kärlek. Gud vill inte att vi slutar leva våra liv här på jorden. Men han vill att vi lever våra liv tillsammans med honom, att vi inte glömmer honom. Därför säger han att vi inte kan tjäna både honom och ”Mammon”.
Vi får redan idag, här och nu, granska våra räkenskaper. Låt oss rannsaka våra hjärtan. Går debet och kredit ihop? Väger våra kärleksgärningar tyngre i vågskålen än syndabördan? Om inte: gör ändring! Gud leder oss, Gud ger aldrig upp hoppet om oss och han slutar aldrig älska oss.
Idag blir vi påminda om orden ur Femte Mosebok, orden som är varje judes dagliga bön.” Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft” (5 Mos 6:4-5). Må vi alla göra dessa ord till den friska källa ur vilken vi får dricka oss otörstiga av Guds nåd och kraft.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor