24:e söndagen under året

mercy-of-god

24:e söndagen under året C

 

Alla känner vi dessa liknelser som Jesus ger oss i dagens evangelietext. Många gånger har vi hört om det förlorade fåret som herden letar efter. Och vi har också hört om kvinnans borttappade silvermynt. Och helt klart är att vi också hört om fariséerna och de skriftlärda som förargade sig över att Jesus umgicks med syndare, inte bara umgicks med dem utan till och med åt med dessa syndare.

Vi tycker ju att dessa som kallade sig för rättfärdiga judar skulle ha förstått att Jesus kommit just för att kalla alla syndare till omvändelse. Och när det gäller Jesu liknelse om den förlorade sonen, tycker vi nog, kära systrar och bröder, att vi kan denna liknelse nästan utan till. Den handlar ju om den barmhärtige fadern som i glädje välkomnar sin förlorade son tillbaka. Och det är lätt att i denna liknelse se hur Gud, vår Fader alltid är beredd att välkomna tillbaka varje syndig människa. Alltså är det glada budskap vi hör om idag inget nytt för oss. Men om vi nu lyssnar uppmärksamt till dessa liknelser, kan vi då hitta något nytt i dessa ord som Gud riktar till oss idag, något som vi inte har tänkt på tidigare?

De tre liknelserna som Jesus berättar idag – om det förlorade fåret, om det förlorade myntet och om den förlorade sonen – riktar vår blick mot Guds barmhärtighet och det intresse som Gud har för varje människa. Guds barmhärtighet är, om vi får säga det så, ett av det kännetecken som allra mest utmärker Hans förhållande till oss, vi som är Hans barn. Detta att Gud är barmhärtig, att Han letar efter sina barn och att Han är beredd att ständigt förlåta oss våra missgärningar, detta ger människan ett hopp och en förtröstan på att vi alltid får vända oss till vår himmelske Fader trots alla våra fel och brister.

Gud är alltid beredd att visa oss barmhärtighet. Gud är alltid den som letar efter människan, precis som herden letade efter fåret, och precis som kvinnan letade efter det silvermynt hon tappat bort.

Men Gud har gett oss vår fria vilja, han tvingar oss inte, det innebär att vi människor först måste söka Hans barmhärtighet. Först måste känna behovet av Hans barmhärtighet innan vi kan få del av den. Vi vet ju att Gud är kärleken, är barmhärtigheten. Vi vet ju att vi alltid, i alla situationer kan vända oss till Honom. Men för att Gud skall kunna sluta oss i sin kärleksfulla famn, med sina barmhärtiga händer fatta våra händer, måste vi bekänna den synd och den skuld vi bär på, som strider mot Guds vilja. För att säga detta klart och tydligt, vi får möta Guds barmhärtighet först när vi bekänner att vi är syndare, alla i behov av Hans barmhärtighet, av Hans förlåtelse. Först då, ger vi Gud möjlighet att visa oss hur barmhärtig och kärleksfull Han är.
Låt oss ta bikten som ett exempel. Det är i detta försoningens sakrament som vi möter den barmhärtige Guden ansikte mot ansikte.  Men detta är ingen lätt process. Det bär emot att erkänna sin skuld och syndfullhet. Ibland kan det för den troende kännas som om det också finns andra hinder för en regelbunden bikt. Det kan till exempel vara svårt för många att bikta sig för prästen i den egna församlingen. Det kan säkert också vara svårt att bikta sig för en helt ung och tillsynes oerfaren präst.

På grund av dessa och andra orsaker kan det säkert vara lätt att hitta ursäkter att inte bikta sig ofta och regelbundet. Kanske känner man att tiden inte räcker till, kanske känner man att man inte vill besvära prästen med sin bikt, man tycker att det kan vänta: ”Jag gör det en annan gång.” Sådana eller liknande ursäkter står alltid i vägen för närmandet till Gud och den verkliga försoningen med Honom, vår barmhärtige Fader. Så går vi alltså miste om mötet med vår ständigt förlåtande Fader, vår Fader som alltid är beredd att ta emot den människa som vill komma till Honom.

Så, kära vänner, jag har förståelse om den troende känner tveksamhet inför bikten. Samtidigt är det min skyldighet att uppmana alla till en flitig, regelbunden bikt. För vi får ju inte glömma att bikten är ett försoningens sakrament som Herren själv har givit oss. Därför får vi aldrig försumma denna möjlighet till mötet med den barmhärtige Guden, ständigt beredd att förlåta.

Jag skall villigt erkänna att jag själv ibland känner svårigheter och tvekan inför bikten. För vi, som munkar och ordensbröder biktar ju ofta inför varandra, här i klostret. Och när man på det här sättet bor under samma tak som bröder, är det ju inte bara med lätthet man går till en medbroder med sina synders bekännelse. För visst nuddar även jag vid tanken om vad min broder nu skall tycka och tänka om det han får höra i min bikt. Och det sker alltid när jag går för att bikta mig. Och som en ordensbroder biktar man ofta, skall ni veta, minst varannan vecka. Men i dessa stunder av tvekan inför min bikt: alltså: skall jag eller skall jag inte erkänna min skuld för min broder, då brukar jag tänka på den helige Paulus ord när han säger, och det ordet hörde vi i dagens andra läsning:

”Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste.”

Det är alltså ingen annan än Kristus Jesus själv som har instiftat försoningens sakrament. Och det är inte i första hand den jag bekänner inför som är den viktiga personen i detta sammanhang, utan det är Gud själv som tar emot min bekännelse.

När vi alltså på detta sätt bekänner vår synd inför Gud, kan Han få möjlighet att visas på sin gränslösa barmhärtighet. Bikten ger oss alltså möjlighet att på samma sätt som den förlorade sonen säga: ”Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.”

Och sedan, efter en sådan bekännelse ur djupet av vårt hjärta sker med oss exakt det samma som Jesus berättar om i liknelsen: att vi möter Fadern som väntar på oss. precis som i liknelsen, behöver Gud vår Fader ingen lång och omständig bekännelse. För Gud är det, precis som för Fadern i liknelsen, viktigast att vi kommer tillbaka, att vi kommer till honom med vår skuld och att vi, trots den skam vi känner, verkligen vill komma tillbaka hem. Allt detta sker varje gång vi kommer till Gud för att bekänna våra synder. Varje sådan gång får vi också erfara Hans barmhärtighet.

Idag får vi på nytt möjlighet att möta Guds barmhärtighet. Än en gång får vi bekänna vår synd, än en gång får vi erkänna för oss själva hur mycket vi behöver vår barmhärtige Fader. Och vi tackar Honom. Vi tackar honom för att Han aldrig förtröttas i det att vi skall komma tillbaka hem. Han vill inte tillåta oss att vi går vilse. Han finns där hela tiden som en herde som letar efter oss, som en fader som väntar på oss. Men det är alltid vi själva som måste ta första steget.  Det är alltid vi som liksom den förlorade sonen måste hitta vår väg tillbaka till Fadern, komma tillbaka hem med en bekännelse och med medvetenhet om vår skuld. Fader, jag har syndat. Men när vi gjort detta klart för oss möter oss också den fadern som hela tiden väntat på oss. Hans löften förnyas ständigt. Hans barmhärtighet finns där alltid. Vi kan känna det som att Guds kärlek, denna kärlek som inte har något slut, är något som vi har svårt att förstå när vi tänker på hur mycket vi har syndat. Men det är just detta kära systrar och bröder som hela tiden, på nytt förkunnas för oss. Guds kärlek är utan slut. Och Jesus Kristus har kommit för att rädda oss. Detta är ett ofattbart under över vilket vi varje dag får känna jublande glädje! Låt oss alltså nu gå ut och berätta om detta glada budskap för våra medmänniskor.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor