Ödmjukhet – en bristvara (22:a söndagen under året)

Ödmjukhet

Ödmjukhet – en bristvara

Häromdagen hände mig något märkligt.
Jag satt och läste i nätupplagan av en av våra stora rikstidningar. Ja, många av er vet ju hur det går till. Man ”bläddrar” lite på måfå i tidningen, fast numera, när papperstidningarna håller på att göra sitt uttåg, allt oftare på nätet.
Så plötsligt naglades blicken fast vid en artikel som var annorlunda. Den ”stack ut” på något sätt, den fångade helt och fullt min uppmärksamhet. ”Det här tänkte jag, är inget som säljer några extra lösnummer av en tidning”. Vilket mod och vilket civilkurage att i en dagstidning skriva i ett ämne som detta! Idag, när våld, krig och sensationsskriverier slås upp i stora rubriker, vem bryr sig då om ett ämne som detta? Artikeln jag läste kunde vara skriven av påven, eller hämtad ur en kyrkofaders skrifter. Men så var det inte, långt därifrån.
Nu undrar ni förstås: vad var det som så totalt uppslukade mitt intresse?
Jo, mitt i denna tidningsvärld där stök, bråk, skandaler, politiskt käbbel och annat fyller tidningens sidor, hade journalisten Niklas Ekdal fått utrymme – ett stort utrymme – för en artikel om ödmjukhet. Ja, ni hörde rätt: en 4 sidor lång artikel om att ödmjukhet idag är en bristvara. Vi lever, till synes utan att inse faran, alltmer i avsaknad av ödmjukhet i vårt dagliga liv. Ödmjukhet är en bristvara och det är en ”fara för världen”, säger Ekdal. Och han skräder inte orden: trots klimatförstöring och skuldkriser är det vår oförmåga till ödmjukhet som är ”vår tids största hot”, för att citera Ekdal.
Ekdal visar hur gamla tiders begrepp om vad som är rätt och fel idag är begrepp som håller på att devalveras. Vi monterar bit för bit ner mycket av det som vi i dagligt tal kan tala om som ”det goda” i vår mänskliga natur. Karriär, vinningslystnad och att armbåga sig fram, alltid på någon medmänniskas bekostnad, är det som istället prioriteras.
Vi som är lite äldre förstår, de flesta av oss, ännu vad ord som ”ödmjukhet”, ”anspråkslöshet” och ”förtröstan” innebär. Men om vi frågar våra ungdomar – de vet inte ens vad dessa ord betyder, menar Ekdal. Och om man inte förstår, hur ska man då kunna leva med dessa ord och begrepp som rättesnören?
Det var inte av elakhet som forna tiders präster så ofta påminde om dödssynderna: njutningar, girighet och annat. Det var också av omsorg om den tidens människor. För sätter vi alltid oss själva i första rummet, säger Ekdal, blir resultatet kaos.
Tyvärr är det nog så att detta inte är någon dyster domedagsprofetia.
Istället bör vi alla, och i alldeles särskild grad vi som är kristna och bättre än många förstår vad detta handlar om, värna det som är Guds tanke med sin skapelses krona, människan. Hur vill Gud att vi skall leva och verka den korta tid som är vår jordevandring? Om vi inte är beredda att ”ödmjuka oss”, göra det som vår Herre uppmanar oss till, hur skall det då gå för oss? Vi som är kristna är kallade till just ödmjukhet. Jesus påminner oss om detta i dagens evangelium: ”den som upphöjer sig skall bli förödmjukad och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Han uppmanar oss också till sann omsorg och medkänsla med de fattiga och utsatta: ”bjud fattiga och krymplingar (…) salig är du då, eftersom de inte kan ge någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse”.
Ändå finns tvivlet där – och det fanns redan hos Petrus: ”Vi har ju lämnat allt vi ägde och följt dig. Hur blir det då för oss?” Man anar att Petrus förväntar sig ett ord från Mästaren om den belöning som väntar.
På samma sätt frågar vi oss, var och en av oss, ”lönar” sig dessa försakelser, denna ödmjukhet, denna medkänsla med de utsatta? All tid vi ger åt andra, all hjälp, allt stöd.
Nej, vi får ingen belöning i den betydelse vi vanligen lägger i detta ord. Men det är heller inte den kristnes mål. Vårt mål är den himmelska härligheten och då är Jesu ord vår tröst: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd (…) belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse”. Jesus påminner oss idag om att vi som kristna står inför en avgörelse i våra liv: vill vi sträva efter den sanna ödmjukheten, vill vi åtminstone försöka efterlikna honom i vårt eget sätt att leva? Han har visat oss en väg, ett exempel och han uppmanar oss att följa den: ”belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse”.
Att visa ödmjukhet är inte den kristnes lättaste uppgift. Vår förmåga sätts på prov, när split och stridigheter drabbar både Kyrkan som helhet och de små församlingarna. Att då förmå visa ödmjukhet blir det verkliga provet på hur tungt kärleken till medmänniskan väger i vågskålen. Med ödmjukhet visar vi att vi förstått Guds avsikt med våra liv, vi ger ett litet bidrag i denna onda värld till att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus.
Att också, som Niklas Ekdal, framhålla värdet av gamla tiders dygder: ödmjukhet, generositet, medmänsklighet, måttfullhet och de andra, är ett förtjänstfullt sätt att påminna om det som konstituerar människan som moralisk individ, Guds skapelses krona.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor