Guds kärlek – hur få den, hur behålla den?

hämtning

21:a söndagen under året

Guds kärlek – hur få den, hur behålla den?

Som tema för denna dags predikan har jag tänkt mig: idrott.
Och när jag sagt detta ser jag förvåning i era ansikten och en tystnad sänker sig över rummet. En tystnad så stark att den nästan går att ta på.
”Idrott” – vad är nu detta för påfund, tänker ni? Ska söndagens korta predikostund ägnas åt ett sådant ämne? Som om det inte är tillräckligt, allt som nu sköljer över oss i media under dessa dagar!
Så därför, än en gång: idag vill jag tala om idrott. Men i en särskild mening.
Låt oss först konstatera att sport och idrott säkert inte var främmande för vår herre Jesus Kristus. Idrotten är fast förankrad i antik tid, vi känner romarnas och grekernas övningar. Säkert var Jesus med redan som liten pojke, när kamraterna tävlade i olika idrotter. Varför inte? Jesus var som vuxen en robust natur: långa vandringar härdade hans kropp och han hade temperament, det vet vi. Tävling och idrott var med all säkerhet en del av hans vardag, precis som för hans lärjungar och nära efterföljare. Låt oss lyssna till den helige Paulus: ”Ni vet ju alla att löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.” (1 Kor 9:24-27)
Det är hit också jag vill komma. Jag vill mena att det finns uppenbara likheter mellan idrottsmännens kamp för att vinna segerkransen och den troendes kamp – även den en kamp för att vinna segerns krans: härligheten i Guds rike. I några få ord kan vi sammanfatta dessa likheter: försakelse, uthållighet, en stark vilja, självtukt.
Men låt oss först en stund uppehålla oss vid det som är Guds kärlek till oss. Den är förlåtande och barmhärtig, men också gränslös. Så långt sträcker den sig att han också var beredd att offra sin egen Son får vår frälsnings skull. Är det så enkelt för oss? Kan vi bara luta oss tillbaka, trygga i förvissningen om den ständiga förlåtelsen och barmhärtigheten?
Nej, riktigt så enkelt är det inte. För Guds kärlek är något mer. Gud älskar oss så mycket att han också ställer krav på oss. Lyssna till orden i Hebréerbrevet: ”Gud behandlar oss som söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far?”
Om vi nu på nytt knyter an till idrotten, så kan vi, i en måhända banal liknelse, säga att Gud är som den gode mentorn eller tränaren. Av kärlek och omtanke till sin adept, vill tränaren inte nöja sig med det som är ”bra” eller ”bättre”. Han nöjer sig först när adepten nått höjden av sin förmåga. Ribban ligger som högst. Målet är uppställt som näst intill ouppnåeligt. Det är adeptens strävan dit, till det som är ”bäst”, som den gode tränaren vill åstadkomma.
I dagens evangelium hör vi Jesus tala om vår kamp för att komma in genom den trånga porten. Många skall försöka, men få kommer att lyckas. Varför denna hårdhet, frågar vi oss. Vad skall vi då göra för att ”husets herre” inte skall säga just till dig och mig att han inte vet vilka vi är. Vi kommer inte in. Vid dessa ord grips vi lätt av förstämning. Hur lätt är det inte att ge upp?
Men att ge upp existerar inte i idrottarens värld. Och uppgivenhet och resignation är heller inte det Gud vill att vi ska känna. Gud är uppriktig mot oss. Gud känner våra villkor. Han vet att vår kamp för tron är svår. Lockelserna till avfall är många. Vi blir ständigt påminda om Satans list. Men likt den gode idrottstränaren vet Gud att vi kan nå målet om vår vilja är tillräckligt stark.
Varför då dessa hårda krav från Gud? Kraven finns där för att vi ska nå fram till en mer innerlig relation till honom. Han vill att vår kärlek till honom ständigt skall fördjupas. Att vi genom närheten till Gud också skall fördjupa vår gemenskap och kärlek till våra medmänniskor, är även det en tanke med de krav som Gud ställer oss inför.
Att vinna denna Guds kärlek – och få behålla den – är inget vi kan hoppas på utan att vi också uppbådar all vår vilja, all vår strävan, all vår kamplust för att nå dithän. Många gånger frestas vi att ge upp. Låt oss då åter minnas Hebréerbrevets ord: ”Styrk därför era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan istället blir friskt igen”.
Kraven Gud ställer på oss har sin upprinnelse i hans gränslösa kärlek till oss. Om vi kämpar trons goda kamp tillsammans med Gud och i förtröstan på honom, om vi litar på honom precis som idrottsmannen har fullständig tillit till sin tränare, kommer vi också att tillsammans med honom få del i hans seger.
Nyckelorden för oss som troende är alltså desamma som för idrottsmannen: kampvilja, uthållighet, tillit, beslutet att aldrig ge upp kampen.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor