„Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar.” – 14:e söndagen under året

Flevit-super-illam_Simonet (610x325)

I dagens första läsning hör vi profeten Jesajas hymn till ära för den heliga staden Jerusalem. Jerusalem, som profeten liknar vid en kvinna som med kärlek mättar sitt barn, är en symbol för glädje, frid och Guds försyn över sitt folk. Där, i det himmelska Jerusalem, under Guds beskydd, finns tröst och verkligt jubel. Profeten påminner om detta så att folket inte skall glömma att även om man lider och är tyngda av bördor, även då får man inte förlora hoppet och tappa modet, för Gud har lovat att Han skall leda dem till den fulla, riktiga och rena glädjen inför hans ansikte.

Detta är också en påminnelse för oss. För det händer ibland att vi förlorar förståelsen för vad som är målet med vår jordiska vandring. Vi glömmer ibland att den riktiga glädjen och den riktiga friden bara finns i Guds rike, i det himmelska Jerusalem.

Vi måste ofta påminna oss detta. För i den värld vi lever i finns alla frestelserna. Alla dessa försök att övertyga oss om att det bara är det materiella som gäller i vårt jordeliv, det som vi kan njuta av, det som ger oss en tillfällig glädje. Ut i denna värld sänder oss alltså Kristus, liksom Han en gång sände de sjuttiotvå lärjungarna för att förkunna det glada budskapet för alla som väntade och längtade efter detta budskap.

Trots att vi inte förstår det, finns det också i den värld vi nu lever i en längtan och en väntan på det glada budskapet, förkunnelsen om Jesus Kristus. Och det är vi alla, du och jag, som skall framföra detta budskap. Kanske känner vi oro inför detta stora uppdrag Kristus ger oss. Vi känner det kanske som om att Jesus också skickar in oss som lamm bland vargar. Säkert har vi känt detta många gånger när vi försöker berätta för andra om vår egen tro på Gud. För det är ju så att när man försöker tala om Gud, berätta för andra om Kristi budskap och om Guds lag, då möter man ofta motstånd av olika slag. Det behöver inte innebära ett bokstavligt förakt för det vi säger och det leder inte heller till någon förföljelse av oss. Men man känner ändå ett motstånd i den meningen att folk inte vill lyssna på det vi har att säga. Man vill inte höra oss tala om Gud. Och då kan man undra: är det fortfarande mödan värt att försöka förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus? Om nu den man talar med inte vill har någonting att göra med Gud? Lönar det sig verkligen att gå in bland vargar när resultatet är så osäkert?

Lärjungarna som Jesus sände ut för att förkunna, kom glada tillbaka. De var glada för de upplevde att Kristi ord och makt verkade genom dem. För texten säger att till och med demonerna lydde dem ju! Så, trots att de säkert hade upplevt många svårigheter och problem under sin förkunnelse, var de ändå så glada. Deras källa till glädje var det Jesus hade sagt: att hans lärjungars namn är upptecknat i himlen.

Detta att Gud har sänt dem, detta att Han lovat dem den eviga glädjen, detta var lärjungarnas stora glädje. En glädje som ingen kunde ta ifrån dem. Men man måste förstå vår ängslan och oro när Jesus nu sänder också oss för att förkunna om Honom. För ”vargarna” finns ju där, överallt, och hela tiden runt omkring oss. Och ofta önskar vi oss nog att vi skulle vara bättre rustade för detta att också vi skall vara Jesu lärjungar.  Om Jesus bara hade givit oss åtminstone en liten del av sin gudomliga makt, då skulle vi lätt kunna övertyga alla dem som nu tvivlar och nu inte vill tro på Honom. Men vår rustning för detta Jesu uppdrag är en enkel rustning. För Jesus sänder ut oss ”utan pengar, utan påse, utan sandaler”. Detta vill säga att när vi förkunnar det glada budskapet om Jesus Kristus, måste vi göra det på en grund som är enkel, självklar och som fyller vårt sinne med jublande glädje. Vi måste förkunna budskapet om Kristus och förmedla den glädjen som finns att få när vi lyssnar på Honom och lyder Honom. För det vi då kan säga är också att när vi lyssnar och lyder har han också lovat oss att nå målet – det eviga livet.

Ibland tror vi kanske att detta med förkunnelse, att evangelisera, att detta bara är en angelägenhet för påvar, biskopar och präster.  Men låt oss se oss omkring, på det platser där vi lever i vår vardag, på våra arbetsplatser, bland våra vänner, platser där ingen biskop eller präst finns. Låt oss se om det inte också där behövs en förkunnelse om evangeliet, just där för de människor som finns i vår vardag, runt omkring oss. Det behöver inte vara en föreläsning eller föredrag som vi tvingar på våra medmänniskor. Ofta räcker det med ett vänligt ord, en hjälpande gest eller ett leende – ofta räcker just detta för att man i vår omgivning skall förstå att vi känner en gränslös glädje i att vara Kristi lärjungar. För som Kristi lärjungar har även vi fått löfte om den eviga glädjen i det himmelska Jerusalem. Och låt oss inte behålla detta underbara löfte för oss själva, låt oss dela med oss av denna glädje till alla dem som behöver det.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor