Min själ törstar efter dig, Gud, min Gud (Ps 63)

remember-playing-with-water (610x405)

12:e söndagen under året C
Min själ törstar efter dig, Gud, min Gud (Ps 63)

Jag tror inte någon säger emot mig när jag påstår att nu, när vi går in i sommartiden, faller vi per automatik tillbaka i någon slags lättja, inte bara kroppsligt utan också själsligt. Rimligt och riktigt: både kropp och själ behöver den korta sommarens vila och rekreation för återhämtning efter en lång, kall och mörk vinter. Sommaren är tiden när man gärna vill luta sig tillbaka, ta det lugnt och koppla av, också i tanken.
Det finns en risk att vi tänker så också när det gäller vårt trosliv: ”nu kopplar jag av, en och annan gudstjänst kan jag hoppa över, liksom bönen – inte behöver jag nu under sommaren tänka så nitiskt på mitt böneliv, det är ju sommar!”.
Till alla er som kommit hit idag, alla ni trogna som sitter här i kyrkbänken varje söndag, även sommartid – det är inte till er jag riktar detta varningens pekfinger. Ni vet ju så väl att relationen till Gud kopplar man inte av och på som en strömbrytare. Relationen till vår Fader skall vi hela tiden, alla dagar på året hålla levande. Det vet vi alla.
Men till alla som sommartid vill tumma på regeln om iver i gudsrelationen vill jag säga: se upp! Kopplar vi av nu kan detta lätt bli en vana. ”Semestern” från Gud kan lätt sträcka sig in i hösten och vintern. Och snart är Gud bortglömd. ”Det går ju bra ändå”.
Gud känner våra svagheter och uppmanar oss idag till ännu större iver. Ännu djupare relation till honom. Och han gör det med psalmistens ord: ”Min själ törstar efter dig, Gud, min Gud”.
Vad innebär då detta att ”törsta” efter Gud? När det gäller våra fysiska behov har de flesta av oss nog inte upplevt den där plågsamma törsten. Den törst som drabbar många människor i de glödheta förtorkade områdena på vår jord. Törsten som innebär att man inte vet om man nästa dag skall få något att dricka. Den törsten har vi svårt att föreställa oss, för vi löser ofta lätt detta. En stund av törst och så får vi dricka.
Men att andligen ”törsta” efter Gud är en känsla av samma intensitet som den fysiska. Vi känner en längtan så stark att den är outsläcklig, en längtan som inte låter sig betvingas.
Behöver då den troende ”törsta” efter Gud?  Finns han inte där, Gud, vår Fader, inom räckhåll?
Jo, så är det. Gud, alla goda gåvors givare, finns där för den som törstar. Längtar vi, skall vi känna hans närhet. Och är vår längtan stark som den brännande törsten i vår strupe, finns han där – alltid och för evigt. Vår törst är inte outsläcklig. I bönen känner vi Guds närhet. Han släcker vår törst, han stillar vår längtan.
Därför måste vi alltid hålla denna längtan, denna törst, levande. Vi måste längta efter ”mer” av Gud i vårt liv. Men behövs då denna iver? Räcker det inte med de trösterika orden hos Paulus att vi är döpta in i Kristus? Vi ÄR ju i Kristus, vi är till och med ETT i Kristus. Behövs det verkligen något mer än detta? Att vara ETT i Kristus är väl gott nog?
I evangeliet hör vi Kristus fråga lärjungarna: ”Vem säger världen att jag är?”
”Världen”, mina vänner, säger idag att Kristus är ett påfund, en myt, en gammaldags vidskepelse. Evolutionisterna har kopplat greppet och förklarar allt i termer av det naturliga urvalet. Bibelns alla böcker, särskilt då Gamla Testamentet, dömer man ut som en samling otäcka böcker, fyllda av blod och våld och elände. Gud, vår Fader, utmålas som en ondskefull dräpare. Det är vad ”världen” ofta, inte alltid, men ofta, har att säga till oss som tror.
”Vem säger du att jag är?”, frågar så Jesus. Och han ställer frågan, inte bara till lärjungarna, utan till dig och mig, här och nu.
Och vilket är vårt svar? Är Jesus den vi längtar efter, med en känsla stark som den brännande törsten? Vill jag att Jesus skall vara en levande och verksam del av mitt liv? Vem är Jesus just för dig och för mig?
Efter att Petrus har svarat, svarat också i vårt namn, att Jesus är Messias, då avslöjar Jesus hur det skall gå för dem som vill följa honom: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”.
Det är just denna väg som är allas vår väg, alla vi som är döpta in i Kristus. Vi följer Jesus genom att varje dag ta vårt kors i det vardagliga. Att följa Kristus sker inte utan svårigheter. Prövningar och lockelser till avfall kantar vår väg och hotar oss ständigt på vår vandring med Gud. Vi klarar det inte utan Guds hjälp. Vår törst och längtan skall vi därför bejaka; det är sunda tecken på verklig gudsnärvaro i våra liv.
”Min själ törstar efter Gud”. Psalmisten ger inte den troende ett andligt ”sommarlov”. Vår iver att söka Gud får aldrig ta paus. Vi behöver alltid söka Gud för att kunna följa Kristus. Låt oss därför göra dessa enkla ord till vår dagliga bön:

”Gud, min Gud, dig söker jag,
Min själ törstar efter dig,
Min kropp längtar efter dig,
Som ett kargt och uttorkat land”.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor