”Min tro bekänner det jag ej förstår.” (Thomas av Aquino) – Kristi kropps och blods högtid

boze cialo

Kristi kropps och blods högtid

”Min tro bekänner det jag ej förstår.” (Thomas av Aquino)

”Min tro bekänner det jag ej förstår.” Dessa ord är hämtade ur en psalm av Thomas av Aquino, en av vår kyrkas fäder och mest framstående teologer. Detta skrev han i samband med den högtid vi idag firar – Kristi kropps och blods högtid, när den instiftades i kyrkan under slutet av 1200-talet. Thomas av Aquinos texter har inte åldrats, de är lika aktuella idag som när de en gång skrevs för nästan 800 år sedan. Dessa ord – ”min tro bekänner det jag ej förstår”, beskriver nämligen det som är det mest centrala i vår kyrkas liturgi, denna Guds gåva som är Jesu Kristi verkliga närvaro under brödets och vinets gestalt.

Att den uppståndne Jesus Kristus är verkligt närvarande hos oss tror vi därför att han i så många sammanhang lovat att vara oss nära. Vi känner orden ur Matteus (28:20): ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Och kyrkan har valt att göra till sin lära att det är under de konsekrerade brödets och vinets gestalt som Jesus är just detta – närvarande. Här och nu, i verklig mening närvarande. Bilden av den sista måltiden står framför oss och vi hör Jesu ord: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod.”

Ibland kanske vi skulle vilja omvandla Thomas av Aquinos ord till en bön – Herre, hjälp mig så att jag förstår det min tro bekänner. För den förvandling av brödet och vinet till Jesu kropp och blod är i verklig mening ett trons mysterium, något som vi omfattar med vår tro, men inte förnuftsmässigt kan förklara. Thomas av Aquino har i en annan psalm – ”Pane, lingua” – (Besjung, min tunga) skrivit: ”Herre, dig jag tillber, fast fördold du är. Under tecknens slöja är du verkligt här.”

”Under tecknens slöja är du verkligt här.” Åter igen hör vi Thomas anspela på just brödet och vinet som tecknen på Guds närvaro. Men hur är då detta möjligt, frågar vi oss. Allt verkar ju så enkelt. Allt för enkelt, kan vi tycka. Hur är det möjligt, frågar vi oss, att vår Allsmäktige Gud och Fader kan ödmjuka sig på just detta sätt, komma till var och en för att möta oss i det lilla kapellet eller i den stora kyrkan, och på alla håll i världen – möta den troende i hans eller hennes längtan efter förening med den Herre man älskar, den Herre man har kär.

Får vi nu äntligen ta honom i våra händer? Får vi nu äntligen öppna vårt hjärta för honom? Är det verkligen så att det inte länge är något avstånd mellan honom och oss? Nej, det är inte något avstånd mellan Gud vår Fader och oss. Så visar oss Gud sin kärlek. Vi får komma honom precis så nära som vi själva vill. Hans kärlek räcker för oss all och han finns där alltid, för var och en av oss, här och nu. Gud vill alltid vara den troende nära. Han vill vara mitt ibland sitt folk. Och därför gör han sig tillgänglig, nåbar just så här – i ett bröd, i ett vin. Alla är välkomna, alla får del av Guds gåvor.

Guds närvaro hos oss kallar oss till tro. Vi behöver tron för att kunna se hans kropp och blod i det som våra ögon ser. Att vi här ställes inför svårigheter, kan Thomas av Aquino än en gång vittna om: ”Ordet som blev kött, gjorde med sitt ord brödet till sitt kött och vinet till sitt blod. Här sviker oss våra sinnen, och tron ensam förmår ge övertygelse åt hjärtat.”

”Tron ensam”, således. Utan tro kan vi inte se vår Herre i bröd och vin, men med trons ögon både ser vi och får del av den levande uppståndne Jesus Kristus.

Men vår tro är ibland som ett skört gungfly på ett svart, ödsligt hav av svårigheter. Så känner vi det inte sällan. Vår tro behöver näring för att stärkas och utvecklas. Sakramentet ger oss ny kraft när svårigheter och prövningar ansätter oss. När vi känner oss svaga och otillräckliga, när tron vacklar, när vi tvivlar – låt oss då påminna oss Guds ständiga närvaro i den troendes liv. Med den vetskapen vågar vi på nytt frimodigt gå fram för att få del av Jesu kropp och blod.

”Tron ensam förmår ge övertygelse åt hjärtat” – Jesus ger av sig själv åt oss i den heliga kommunionen. Stärkta av Jesu närvaro i våra hjärtan, förnyas och utvecklas vi i tron. Inget kan vara mer livgivande än Jesu kött och blod. Dessa Guds nådegåvor ger ny kraft, nytt hopp, nytt liv åt den troende. Stärkta till kropp och själ säger vi vårt ”amen” – och detta ord ”amen” är vår bekännelse, vår tros bekännelse.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor