Den Heliga Trefaldighets dag

klucz

Nyckeln till himlens port

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Med dessa ord korsar vi oss och börjar vår bön. Det är också med dessa ord som vi ber om Guds välsignelse för oss själva och för våra medmänniskor. Och det är också på detta sätt vi börjar och avslutar vår mässa. Dessa enkla ord, som även ett barn kan lära sig, är i själva verket en enkel trosbekännelse. När vi säger: i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, så bekänner vi den treenige, trefaldige Guden. Och det är just Trefaldigheten som är temat för dagens högtid. Vår Gud är alltså Fader, Son och Ande – i ett och samma väsen. Hur enkelt är inte detta: Fader, Son och Ande, i ett och samma väsen. Men ändå – är just detta något som vi har så svårt att greppa med vårt förstånd, med vår mänskliga förmåga att förstå och begripa. En enda Gud, ändå tre skilda personer. Hur kan detta förklaras?

Gud är vår barmhärtige Fader som älskar oss över allt annat. Gud är den som alltid vill vara oss nära och han kommer till oss i denna vår värld. Om nu vår Gud på detta sätt är så tillgänglig för oss, varför är det då så svårt att förstå hans trefaldiga väsen?

När vi försöker förstå, om vi nu överhuvudtaget ens försöker förstå, när vi gör det – när vi anstränger oss för att fördjupa vår kunskap om den treenige Guden, då stöter vi på en mur av olika filosofiska och teologiska begrepp som inte gör det särskilt mycket lättare för oss. Snarare då tvärtom. För litteraturen och teologin i allmänhet talar om ”väsen”, ”natur” och ”substans”. Och ibland också om ”personen” eller till och med det grekiska ordet ”hypostas” som just motsvarar det latinska ”persona”.

Diakonen Björn Håkonsson har vid ett tillfälle sagt att han känner sig otillräcklig när han skall predika om den treeninge Guden. Han säger sig känna att orden inte räcker till. Men just i denna känsla av otillräcklighet, i denna känsla av att känna sig misslyckad i försöken att beskriva Treenigheten, mitt i detta fylls han också med glädje. Jag citerar Björn Håkonsson: ”Glädjen att inte kunna utsäga Gud tillräckligt bra är en verklig glädje, för det understryker ju Guds storhet desto mer, Guds upphöjdhet över allt vad vi tänker.”

Guds storhet, hans förmåga att vägledda oss och alla troende, förminskas inte av att vi inte till fullo kan klä hans väsen i ord. En del av vår tro omfattas således av det stora mysteriet vem Gud är. Vi skall inte känna bedrövelse över att inte helt kunna förstå Guds natur. En del av denna hans natur är förborgad för oss: den är och kommer alltid att förbli ett mysterium. Inte för inte, upprepar vi varje gång i mässan: ”trons mysterium.” Men i samma ögonblick ger oss också mässans ord en rik gåva av tröst med orden: ”Din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.”

Mysteriet överskuggas således av löftena om Jesu återkomst och om evighet i himmelsk härlighet. Det är således inte konstigt att vi inte kan beskriva Guds väsen med våra ord, i våra språkliga begrepp. Tron på Gud är ju, just som ordet säger, en tro, ingen rationell utläggning eller vetenskaplig förklaring av Guds sanna väsen. Om vi tror på Gud måste vi också acceptera detta.

Gud påminner oss ständigt om sitt treeniga väsen. Han gör det vid sakramenten: i dopet, i bikten, i de sjukas smörjelse för att bara nämna tre exempel. I dessa sakrament och i många sammanhang i kyrkans liturgi hör vi orden: i Faderns och Sonens och i den helige Andes namn. Gud välkomnar oss således ständigt till att få del av hans gudomliga enhet. Han öppnar sin famn och bjuder oss till sig. I många olika skeden av den troendes liv.

En dag, den dag vi alla väntar och hoppas på, då vi står vid porten till himlen, då skall allt stå klart för oss, då skall Gud uppenbara för oss det som idag till dels är ett mysterium, Trefaldigheten. Då blir vi alla del av Guds enhet. Låt oss hålla detta hopp levande varje gång när vi åkallar Gud i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Ära vare Fadern…