Herre, sänd mig din Ande! Gör mig ny! – Pingstdagen

duch pasuje

Herre, sänd mig din Ande! Gör mig ny!

”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss jubla och vara glada!”
Ja, kära bröder och systrar – även om dessa ord inte är hämtade ur en pingstpsalm, så kan man inte gärna bättre, med andra ord, beskriva den glädje vi alla har anledning att känna idag.
För idag firar vi den helige Ande. Detta är den dag som ändrade historiens förlopp. Detta är den dag då Gud ingjöt nytt mod i en nedstämd, rådvill och uppgiven skara lärjungar. Detta är dagen då känslan av uppgivenhet förbyttes i en glödande iver att föra ut det glada budskapet. Gud gav oss sin Ande. Vägen till frälsning var nu utstakad. Och nu skedde allt med en väldig fart! Allt bara växte och växte. Landmärkena för Trons utbredning fick ständigt flyttas ut. Tack helige Petrus och tack helige Paulus! Och alla ni andra; martyrerna från fornkyrkans tid och kyrkofäderna.  Ni gav ert liv för tron – men lade samtidigt fundamentet, starkt som Bohusgranit, för vår Kyrka. Och nu står hon där, vår härliga världsvida Kyrka med sina miljarder av troende.
Så låt oss jubla och vara glada!
För i allt detta anar vi Andens verkan. Utan Anden – ingen kyrka. När vi talar om oss själva som troende, är det inte bara en samling bokstäver ställda efter varandra som vi vill sätta som signum för vårt liv. Istället vill vi berätta om ett aldrig sinande flöde av nåd och kärlek från Gud, en kärlek som ger vårt liv mening och som vi vill dela med oss av. Vi vill berätta om den treenige Gudens rikedom, Fader, Son och Ande. Men när vi kommer till just Anden stoppas vi upp i vår iver att missionera. Vi får tunghäfta. ”Anden? – vad ska jag nu svara på den frågan”?
Så hur kan det då komma sig att vi har så svårt att sätta ord på vem eller vad Anden är? Varje gång vi ställes inför frågan, svävar vi på målet. Det blir svårt. Gud, Fadern, kan vi greppa med förståndet och Jesu jordiska vandring kan vi följa. Men Anden?
Låt oss idag inte leta svaret i djupsinnig teologi, mystik eller katekes. Där finns visserligen en vägledning. Men för de flesta av oss är det fortfarande för svårt att leta svaret om Andens väsen just där.
Istället är det i de enkla orden, orden som alla känner, som svaret finns att hämta. Och det har våra psalmförfattare förstått. Pingstens psalmer klär i ord det som är Andens väsen. Det räcker med dessa 5-6 psalmer som är Cecilias skatt av pingstens psalmer. Här är allt förklarat – förklarat och uppenbarat. Så omvandla psalmerna 338 till 342 i Cecilia till ett slags kompendium i läran om Andens väsen och ni skall förstå, med en gång förstå det där med Andens natur, vem Anden är. Och när vi förstår, då blir också vår tro i saligt mått berikad.
Vilka är då orden, de enkla, med vilka psalmerna försöker beskriva Andens väsen och verkan i oss?
”Kom, Guds egen andedräkt, kom du rena varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet”, säger en av psalmerna. Vilken rikedom ryms inte i dessa enkla ord: öppnar vi vårt hjärta och sinne för Guds andedräkt, det vill säga just för den helige Ande, får vi också del av Guds rikes ljuvlighet. Vad kan vi mer begära?
Andra sätt är att beskriva Anden som livgivare: ”Väck till liv det domnade, värm ur död det stelnade.” Anden ger oss alltså liv. Anden ger oss också mod och frimodighet  i vårt sätt att berätta om det glada budskapet: ”Han löser våra tungors band…Guds lov vi bär från land till land”. Anden ger oss också glädje och förnyelse i överflöd: ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens levande källor”, får vi höra i psalmen 342.
När man på detta sätt försökt klä Andens väsen i ord, framhålles ibland den närmast förkrossande kraft med vilken Anden kan hålla vår tro levande och stark. Längtan efter – och tron på – Andens gåvor kan då beskrivas i nästan extatiska ordalag: ”Du höga kraft, jag längtar åt dig att giva mig, Min ande törstar, trängtar att bliva ett med dig. Din kärleks eld låt tändas, skriv i mitt bröst din lag. Min död i liv låt vändas, min natt bli salig dag.”
På flera ställen i pingstpsalmerna betonas således den kraft med vilken Anden kan verka i den troendes liv, om vi bara upplåter vårt hjärta åt Gud. Vetskapen om denna kraft gör då att vår längtan efter Anden blir nästan obändigt stark. Vi längtar, också därför att vi i Anden ser ett salighetens ljus som gläder vårt hjärta med sitt rus och gör att vårt hjärta stämmer upp i ett tyst jubelskri av glädje för att vi tillhör Gud. Han vår Fader – vi hans barn.
Psalmförfattarna är så övertygade om Andens verkan att ett liv utan Anden verkar vara en omöjlig tanke för den troende: ”Utan dig är allting dött, åldrat, kraftlöst, tomt och trött”. Kvar för människan är då bara att framleva sina dagar ”under tidens tyranni”.
Psalmförfattarna har alltså gått före oss och klätt i ord det vi själva ibland känner som så svårt att beskriva: Andens väsen. Anden ger oss kraft, mod, frimodighet, uthållighet och en nästan rusig glädje över att vi får räkna oss som Guds barn. Andens gåvor ges åt oss som en nåd från Gud, vår Fader. Låt oss ta emot dessa gåvor, öppna våra hjärtan och ge vidare de gåvor vi själva fått.
”Ditt ljus i våra hjärtan tänd, från jorden dem till himlen vänd. Du all vår svaghet känner väl, så stärk oss nu till kropp och själ”.

Ära vare Fadern…

Carl Hellmor