6:e påsksöndagen

Livet-med-den-helige-ande-640x420

Känn ingen oro, tappa inte modet

Även den tuffaste motionär tappar då och då lust och motivation. Vandringen i skogen eller på fjället suger kraft och man ger upp alla goda föresatser.
Känslan av uppgivenhet inställer sig inte bara i motionsspåret. Den infinner sig i alla livets skiften, lite då och då, men ofta när man minst anar det eller önskar det.
Det som gäller för kroppen gäller också för själen. Vi tröttnar, känner uppgivenhet och ledsnad, motivationen att gå vidare finns helt enkelt inte där längre.
Jesus Kristus känner människans tillkortakommanden: ”Känn ingen oro och tappa inte modet”, säger han till apostlarna. Jesus vet att vi någon gång – oftare eller kanske mera sällan- frestas att ge upp. Tron på Kristus – vad ska den tjäna till? Satan finns där hela tiden med sina lockelser.
Kristus känner sin utstakade väg och vill redan under sin jordiska vandring varna lärjungarna för uppgivenhet. När Jesus en dag är borta ur kretsen av lärjungar, vad krävs då inte för att de skall stå kvar i tro på sin Herre och Mästare?
Under den sista måltiden lovar Jesus därför lärjungarna den hjälp som skall avgöra allt: Anden, den verklige Hjälparen. Allt vad Jesus sagt och gjort – Anden kommer ständigt att finnas där vid lärjungarnas sida för att påminna. ”Känn ingen oro, tappa inte modet”.

Om två veckor kommer Kyrkan att fira just detta: den helige Andes utgjutande. Pingsten står för dörren. Nio dagar dessförinnan inleder vi novenan, den nio dagar långa bönen som är vår förberedelse inför Pingsten. Novenan påminner oss om Andens verkan i den kristnes liv. Vi behöver Anden, hans gåvor och hans kraft. Anden härdar vårt inre, gör det starkt som stål. ”Frukta intet, ty jag är med er” – precis som Jesus finns Anden där, alla dagar in till tidens slut.
Kristus vet att när han lämnar världen och apostlarna kommer uppgivenheten att inställa sig hos dessa. Vad ska nu hända? Nyss var han här, deras Mästare och nu är han borta. Borta är också hans vägledning, hans förkunnelse. Så vad finns nu kvar av läran?
Det är därför Kristus lovar dem Hjälparen, den helige Ande som tröst, hjälp och stöd.
Den kristne uppfattar ofta den helige Ande som ett abstrakt fenomen. Jesus gör vi oss en bild av, han levde ju ett jordiskt liv. Men Anden? En del av Treenigheten med oskarpa konturer, som vi knappast alls, eller endast i dunkel skepnad verkar kunna greppa med förståndet. Jesus är ”person”, men Anden är just – ”Ande”. Vi tänjer vår fantasis gränser, men Anden förblir ett gåtfullt väsen.
Behöver vi då någon mer förklaring? Räcker det inte med Guds ord och löfte? Hjälparen finns här. Med detta Guds löfte behöver vi inte känna oro, inte tvivla, inte misströsta.
När de första kristna bestämde hur man skulle göra med hednafolken skrev man: ”den helige Ande och vi har beslutat”. Låter det högmodigt? ”Den helige Ande och vi…”
Men just dessa ord bevisar att redan för de första kristna var Anden en levande verklighet. De var medvetna om Andens hjälp och verkan och ville använda sig utav den.
Vi skall påminna oss detta. Vi behöver alla Andens hjälp – och vi skall ständigt be om den.
Den helige Serafin från Sarow, kallad ”den ortodoxa kyrkans helige Franciskus”, uttryckte vårt behov av Anden sålunda: ”Målet i den kristna människans liv är att få den helige Ande”.
Låt oss be om den helige Ande i våra liv. Han är vår Hjälpare på vår vandring med Kristus. ”Känn ingen oro, tappa inte modet”
Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor