Gud är kärleken – 5:e Påsksöndagen

god-shaped-hole

Gud är kärleken

”Gud är kärleken”, med dessa ord från första Johannesbrevet (1 Joh 4:16) börjar förre påven Benedikt XVI:e sin första encyklika år 2005. Vi blir påminda om dessa ord – Gud är kärleken – när vi läser dagens texter.

I Uppenbarelseboken nedtecknar aposteln Johannes sina visioner. Han skriver bland annat: ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem.”, som vi hör i dagens andra läsning. Johannes ser denna himmelska verklighet, det nya Jerusalem och det skall vara en plats där glädje och jubel råder, där skall inte finnas varken tårar eller klagan, sorg eller smärta. I det nya Jerusalem finns inte någon plats för döden. Där skall det eviga livet råda, allt enligt Johannes. Detta är det nya Jerusalem som vi alla väntar, tror och hoppas på.

Samtidigt, ser vi världen runt omkring oss fylld av just smärta och sorg, lidande och död. En värld där oskyldiga människor, försvarslösa barn, är de som drabbas alla mest av krigens och konflikternas följder. Hur annorlunda är inte vår värld, sådan den ser ut idag, från det nya Jerusalem Johannes ser i sin vision.

Och i evangeliet hör vi Jesu ord: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Hur går det då om vi inte älskar vår nästa? Är det möjligt att älska i dagens värld? Finns det en plats för kärleken trots allt det elände som vi drabbats av? När Jesus talar om att vi måste älska varandra, är det då verkligen möjligt att förverkliga det som är Jesu bud till oss? Eller stannar allt vid en önskan, en dröm? Om vi inte älskar här och nu, kan vi då hoppas på att få uppleva det nya Jerusalem?

Påven Benedikt försöker svara just på sådana frågor i sin encyklika. Och trots att denna text är från 2005, är den lika aktuell idag som då. Låt oss lyssna till påven: ”Vi har kommit till tro på kärleken. Så kan den kristne beskriva sitt livs grundläggande avgörelse. Vid början av hans liv som kristen står inte ett beslut av etisk karaktär eller en stor idé, utan mötet med en händelse, med en person som ger vårt liv en ny horisont och därmed dess avgörande inriktning.”

Vårt kristna liv är ett liv i tro på Gud. Gud är ju kärleken och när vi säger oss tro på Gud innebär detta också att vi tror på kärleken. Denna kärlek är inte något abstrakt. Kärleken är en gestalt, Jesus Kristus som levde och dog för oss.  Jesus Kristus, Guds Son, sann Gud och sann människa personifierar denna kärlek, en kärlek till människan som övergår allt förstånd. Vill vi hålla vår gemenskap med honom levande, kan vi bara göra det om vi låter kärleken bli ett grundfundament i vårt liv.

Påven Benedikt säger också att om vi förstår Guds kärlek just så, som ett möte med den levande Guden som älskar oss över allt annat, då upplever vi inte längre budet om kärleken till vår nästa som ett krav. Vi förstår ju att Gud i sin kärlek till oss ger oss allt av sig själv. Och när vi förstår hur stort och märkligt detta är, då förstår vi också att vi själva måste försöka älska, visa kärlek mot andra – mot Gud, men också mot våra medmänniskor.

Påven Benedikt skriver också att, och jag citerar: ”I en värld i vilken Guds namn ibland är förbundet med hämnd eller rentav med förpliktelsen till hat och våld, är detta ett budskap av hög aktualitet och av stor praktisk betydelse.”

Hur aktuella är inte dessa ord just idag. När vi ser tillbaka på de senaste veckornas och månadernas terrorattacker på olika håll i världen. Vi får anledning att än mer begrunda den gåva som är Guds kärlek till oss människor. Och vi som har fått denna gåva är kallade att föra budskapet vidare. Det måste vara ett klart och tydligt budskap. Det måste också vara tillgängligt och begripligt för alla. Alla måste kunna se att vi som är Jesu lärjungar, Guds barn – att vi också är bärare av Guds kärlek.

Påven ställer också en fråga: ”Kan vi överhuvudtaget älska Gud, som vi ju inte kan se? Och kan man påbjuda kärlek?”
Svaret på denna fråga ger han genom att peka på bandet som finns mellan kärleken till Gud och kärleken till nästan. Denna kärlek, kärleken till nästan är ett sätt att också möta Gud. Gemenskapen med Gud leder till gemenskap med människan. Och gemenskapen och kärleken till våra medmänniskor, leder oss tillbaka till Gud. Om vi inte ser våra medmänniskor och deras behov, då blir vi blinda för Gud själv.

”Bortvändheten från nästan gör människan blind för Gud.” Påven menar att vi måste lära oss ser vår medmänniska inte bar med våra ögon och känslor, utan i Jesu Kristi perspektiv. Jesu vän är också min vän, enligt påven.

Kära systrar och bröder, Gud är kärleken. Vårt kristna liv har som slutmål att helt och fullt bli förenade med honom. Men denna dyrbara skatt – Kristi kärlek – får vi inte bara behålla för oss själva. Guds kärlek ”drar mig ut ur mig själv”, som påven Benedikt säger och leder mig till andra för att förkunna denna kärlekens gåva som jag själv fått av honom. Så blir kärleken inte bara ett påbud, inte bara en plikt, den blir vårt vittnesbörd om att vi är Kristi lärjungar, kärlekens lärjungar.

Ära vare Fader…

Korrigering: Carl Hellmor