Människans svaghet – Guds kraft – 3e Påsksöndagen

petrus

Människans svaghet – Guds kraft

Under dessa dagar, medan vi ännu är kvar i påsktiden, begrundar vi med stort allvar och innerlighet det som blev Jesu sista dagar i Jerusalem. Det är omtumlande och motstridiga känslor som nu behärskar vårt inre. Vi kände sorg och förtvivlan när vi följde honom på hans korsvägsvandring och vi kände den samma smärtan när vi fick bevittna hans plågsamma lidande och död på korset. Men sorgen och smärtan blandas ju också med jubel och glädje, för vi har ju också fått bevittna det största och viktigaste i trosmysteriet: detta att han lämnade graven. Jesus är uppstånden!
Vi har fått höra Bibelns texter om hur det gick för apostlarna under de första dagarna. Vi har fått höra om det som så småningom skulle bli de första kristna församlingarna. Vilken kraft fann inte lärjungarna hos den uppståndne Herren!
En av apostlarna fick en särskild betydelse, både under tiden med Jesus och under kyrkans första år, nämligen den helige Petrus. Vem var då denne Petrus? Hur tänker vi på honom som person?
Vi har fått lära känna Petrus i skilda sammanhang. Han visar sig vara en ödmjuk och ärlig man. Han känner tyngden av sin skuld och kastar sig för sin Mästares fötter med en bön om att få lämna kretsen av lärjungar: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare” (jfr Luk 5:8) Han känner sig ovärdig. Vid ett annat tillfälle kallar Jesus honom för ”Satan” – Petrus verkar inte förstå meningen med Jesu förkunnelse och därför dömer Jesus honom hårt: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (jfr Matt 16-23)
En annan välbekant berättelse är den om Jesu tillfångatagande, hur Petrus då drog sitt svärd mot översteprästens tjänare och högg av honom ena örat. (Joh 18:10).
Petrus framstår som en man med ett turbulent känsloregister som pendlade mellan äkta, lojal och trofast kärlek till Jesus – och en slags upproriskhet och förnekande. Det är inte svårt att tänka sig en ibland häftig ordväxling mellan Petrus och Jesus. Säkert prövade Petrus ibland Jesu tålamod.
Ändå får vi inte glömma: ”Petrus – klippan”. Petrus blev den lärjunge till vilken Jesus ställde sitt hopp om en framtida kyrka: ”Och jag säger dig att du är Petrus, klippan och på den klippan skall jag bygga min kyrka…”
Alltså framstår Petrus med skärpa som en märkligt sammansatt personlighet. Ibland våldsam och upprorisk, men ändå den älsklingslärjunge som kände och kunde uttrycka sina starka känslor av kärlek till Jesus. Vi hör det i dagens läsningar. Man får bilden av apostlarnas talesman när de vittnar om Kristi uppståndelse: ”Man måste lyda Gud mer än människor” och så evangeliets så starka ord om tillit och trofasthet: ”Herre, du vet att jag har dig kär.”
Hos Petrus ser vi alltså det som också är nutidsmänniskans gissel: svaghet och misslyckanden växlar med inre styrka, tillit och förtröstan. Ibland sätter vi Gud på undantag och låter denna världens lockelser ta överhanden.  I andra stunder känner vid Guds ande fylla vårt inre med kraft, den kraft att uthärda som bara Gud kan ge. Vi ställes inför lidanden, men känner ändå att Gud finns där vid vår sida. Vi känner det så därför att vi vågar erkänna sanningen om Gud och vi tror på hans frälsningsverk.
I den kamp mellan tro och tvivel som ofta är vår, är Petrus ett manande exempel för oss alla.  Petrus bön om att få lämna Jesus därför att han kände sig som en usel syndare, hans förnekelse, vrede och tvivel – i allt detta kan vi känna igen oss själva. Vi – och vår kamp. En kamp där motstridiga känslor drar åt olika håll i vårt inre, en kamp mellan tro och tvivel.
Låt oss i dessa mörka stunder dra oss till minnes orden om ”klippan”. För liksom Petrus är vi alla ”klippor”. Kristus vill bygga på oss alla. Utan de många ”klipporna” av troende blir det inget kvar av Kristi kyrka.
Och Kristus glömmer oss aldrig. Även om vi själva, i vår svaghet, ibland vacklar i tron, tröttnar aldrig Gud, tröttnar inte och överger oss inte. Istället upprepar han ständigt sin fråga: ”Älskar du mig?” Just på grund av detta att han känner vår svaghet, vill han ge oss styrka genom att själv bevisa sin egen kärlek till oss: ”Älskar du mig?”
Frågan får sin fortsättning i Petrus svar, som också blir vårt: ”Herre, du vet att jag har dig kär”.
Men där får vi inte stanna. Ett kärleksbevis som detta blir bara tomma ord om det inte följes av handling. Genom att leva våra liv i bekännelse, trohet och i handling, enligt Kristi förkunnelse, ger vi innehåll åt det som annars lätt bara kunde blivit tomma ord. Från Gud får vi kraften, vi, precis som Petrus. Och med Petrus vill vi säga: Herre du vet att jag har dig kär – och jag följer dig, nu och för alltid.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor