2:a Påsksöndagen – Den Gudomliga Barmhärtighetens söndag

b1_int2_nap2

”Jesus jag förtröstar på dig”

Kära bröder och systrar!

Idag firar vi ”Den Gudomliga Barmhärtighetens söndag”. Och då tänker kanske många av er: ”Varför heter denna söndag just så? Varför har Kyrkan valt att ge denna söndag detta namn? Anknyter denna dag till något eller någon som gjort att Kyrkan i ganska sen tid gett namnet Den Gudomliga Barmhärtighetens söndag åt just denna dag?”
Ja, den anknyter till någon och denna kvinna – för det är en kvinna – är en av de märkligaste gestalterna i vår kyrkas fromhetsliv.
Faustina Kowalska var en polsk nunna och jag skall nu i korta drag skildra hennes liv och gärning. Då får vi också en förklaring till innehållet i målningen här vid min sida. För denna målning är intimt förbunden med syster Faustina.
När jag tänker på syster Faustina och den roll hon har i mitt hemlands kyrka, kan jag inte låta bli att också tänka på den heliga Birgitta. Det finns likheter, men också stora olikheter.
Birgitta kom från rika kretsar, de förnämsta i den tidens Sverige och hon skulle komma att spela en viktig, både historiskt-politisk roll och göra en inte mindre viktig insats för kyrkan. Hon hade makt och inflytande på hög nivå, vågade ansätta påven med ständiga krav på hans återflyttning från Avignon till Rom och blev sedan också klostergrundare. Hon inspirerades ständigt av sin visionära kontakt med vår Frälsare och hennes många uppenbarelser är nedtecknade i omfångsrika volymer.
Syster Faustina däremot, kom från fattiga förhållanden, född 1905, och fick så småningom 10 syskon. Redan då hon var en liten flicka märkte man av hennes fromhet. Efter bara 3 år i skola, slutade hon och började istället arbeta bland de mest fattiga och utsatta. Redan som barn hade hon också haft religiösa upplevelser och 1925 inträdde hon i en orden och blev nunna i det som man i Polen kallar Systrarna av vår Frus barmhärtighets orden. De närmaste årtiondena förflöt i relativ obemärkthet. Hon ägnade de mest utstötta och fattiga all sin uppmärksamhet. I detta förtröstade hon ständigt på Herren och hennes innerliga önskan var att i någon mån få personifiera Jesu barmhärtiga hjärta. Denna starka förtröstan på Gud gör att man förknippar henne med devisen ”Jesus, jag förtröstar på dig”. Syster Faustina drabbades av tuberkulos och avled 1938, endast 33 år gammal.
Det var påven Johannes Paulus II, som på allvar ville markera och framhålla Faustinas gärning i sann Kristi efterföljd. Han helgonförklarade henne år 2000. För Johannes Paulus var Faustinas gärning så enastående att han kallade henne ”Polens gåva till Kyrkan” och med anledning av hennes gärning och kanonisering instiftade han festen ”Den gudomliga barmhärtighetens söndag” på det sätt som Herren gett Faustina i uppdrag att göra och som hon sedan nedtecknade i sin dagbok. Faustinas dagbok har utgivits på 10 språk och det har också gjorts en film om hennes liv.
Det kanske märkligaste av allt i Faustinas liv är det särskilda uppdrag hon sade sig ha fått av Herren i en uppenbarelse. Och det var att avbilda Jesus och då särskilt visa på det som är vår Herres barmhärtighet. Målningen visar också tydligt på detta. Jesus verkar ”komma mot oss”, ”komma ut” ur bilden, komma oss till mötes. Han kommer ur ett mörker, som kände Han allas vårt mörker, våra lidanden. Men från hjärttrakten går strålar av rött och vitt, eller en mycket ljus nyans av blått. Det röda påminner oss om Hans offergärning, den ljusa strålen vill påminna oss om livet i Kristus och ljusstrålen är samtidigt en symbol för rening och ett nytt liv i Kristus. Faustinas framställning av Jesus är i sin enkelhet lättförståelig. Jesus lämnar mörkret bakom sig, det mörker, både livets och dödens, som Han själv erfarit. Hans milda ansiktsuttryck och den förlåtande och försonande gesten ger oss hopp. Den ljusa strålen från Hans hjärta, tecknet på liv, glöder med en starkare intensitet än blodets röda stråle. Ljuset besegrar mörkret, lidandet och döden. Den barmhärtige Kristus kommer oss till mötes.
Kardinal Piacenza, en nära medarbetare till både påve Benedikt och påve Franciskus, har sagt några tänkvärda ord om barmhärtigheten:
”Barmhärtigheten är en (…) levande realitet (…) som kommer människans elände till mötes (…) genom att personligen ta sig an den. (…) Barmhärtigheten är en person, den är Kristus (…).”

Till denne Kristus skall vi vända oss. Och vi gör det med syster Faustinas ord: ”Jesus, jag förtröstar på dig!”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor