Den tomma graven – vår räddning – Påskdagen – Kristi uppståndelse

31032013-Arvid_Perbo_mars_2013

Den tomma graven – vår räddning

Ett vanligt motiv i konsten är bilden av Jesus som lämnar den tomma graven bakom sig.
Kristi uppståndelse, Hans seger över döden, framställes just så: graven, symbolen för all förgänglighet, ligger nu bakom Honom. ”Död – var är din udd?” (1 Kor 15:55)

Istället får vi idag stämma in i jublet, med psalmistens ord: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss jubla och vara glada.” Påskdagen, uppståndelsens dag är en glädjens och jublets dag. Påsksekvensens ord sammanfattar allt det underbara som idag har skett:

”Död och liv gick i närkamp.

Allt i häpnad höll andan.

I sin död förintade Gud döden.”

I Kristi uppståndelse finns denna glädjens och jublets källa. Vi får bevittna det oerhörda: Guds seger över döden, över synden och ondskan. Idag får vi tacka Gud för den allmakt som gjort detta verkligt. ”Död och liv gick i närkamp” sägs i sekvensen. Men ”i sin död förintade Gud döden”.

Men uppståndelsen, livets seger över döden, kommer först efter en kamp. Vi får inget utan kamp, en kamp för det goda i tjänsten hos vår Herre. Att här idag ha fått jubla över Kristi uppståndelse, innebär inte att vi får gå vidare likgiltiga inför den kamp som också är vår. Påskdagens glädje innebär inte bara att vi bevittnar en vacker liturgi, fylld av glädje.
Påskdagen visar oss Guds allmakt. Också över döden råder denna Guds allmakt. Påskdagens uppståndelse uppmuntrar oss till nya ansträngningar i vårt trosliv. Vi har fått beviset som ger oss styrka. Vi har hört ängelns ord till kvinnorna: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, Han har uppstått.” (Luk 24:5-6)
Nu vet vi att döden aldrig slutgiltigt kan avgå med segern. Stenen är borta, graven är tom. Uppståndelsens morgon måste därför bli till en ny morgon i vårt eget trosliv. I våra ansträngningar får vi aldrig förtröttas.
Det finns ständigt hot av olika slag som vi möter: sjukdomar och svårigheter – liksom den slutna graven hotar mörkrets krafter att stänga oss inne, fängsla oss. Men nu har vi fått visshet: döden avgår aldrig slutgiltigt med segern. Stenen är borta, graven är tom.

Paulus skriver i sitt brev till Korintierna: ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.” En enkel bild, som alla förstår. Det lilla blir till det stora. Den lilla ansats vi gör, blir, med ihärdigt arbete till något större. Låter vi Kristi uppståndelse bli till en avgörelse för Honom, ett beslut om fasthållande vid tjänandet i vår Herres efterföljd – ja, då kommer även vi en dag att förstå att inget arbete i vingården varit förgäves. Vi får då alla del av Hans seger.
Vi har alla fått del av Guds kärleksfulla nåd. I eukaristins sakrament får vi i varje mässa möta den uppståndne Kristus i brödets och vinets gestalt. Och – inte att förglömma- Han säger till oss det Han en gång sade till sina lärjungar: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan.” (Luk. 24:38-39).
Låt oss be Herren ingjuta i oss den samma tilliten och tron som Johannes hade, han som var den lärjunge som Jesus älskade mest av alla. Om honom säger evangeliet att när han såg den tomma graven, då trodde han. Idag ser vi inte bara den tomma graven. Med vår tros ögon ser vi vår uppståndne Herre. ”Herren är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden”.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor