Korset – mitt ljus (jmf S. Benedikt)- Långfredagen

Hej (600x214)

Korset – mitt ljus  (jmf S. Benedikt)

”Han Hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig,

Han var föraktad och övergiven av alla,

Han blev pinad för våra brott,

Han tuktades för att vi skulle helas,

Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun,

Han blev utestängd från de levandes land,

Han fick sin grav bland de gudlösa (…).” (se Jes 52:13 flj)

 

Vi hör orden ur profeten Jesajas bok – och begrundar profetens vision om den kommande Messias frälsningsverk, Hans lidande och död. För på det sätt Jesaja framställer det, förverkligas Guds plan för oss människor: att lyfta syndens börda från den arma människans skuldror, genom att utge sin son för oss, att lida och dö för vår befrielses skull. Gud gav oss sonen för att befria oss ur syndens slaveri genom sin död på korset. ”Det är fullbordat”.

Vi lider med Kristus på Hans lidandes väg; vi bevittnar, alltid med samma sorg och smärta i vårt inre, korsvägsvandringen – där Han, tyngd av korset och bespottad, släpar sig fram till Golgatas kulle. Och där, efter ett långt lidande, plågsamt bortom varje förståelse: ”Det är fullbordat”.
Här, i denna sorgens och smärtans stund, blir Jesu liv på ett alldeles särskilt sätt påtagligt för oss. Hans lidande blir vårt. Den smärta som är Hans blir också vår. Vi upplever Hans smärta som ett styng i vårt inre. Ingen förblir oberörd. Ingen förblir likgiltigt inför detta yttersta bevis för Guds kärlek till oss: Han offrar sin son – för vår räddnings skull. Därför är vi nu alla samlade här idag, för att i Långfredagens liturgi minnas vår Herres lidande och död. Men mitt i bedrövelsen och smärtan, känner vi också tacksamhet. För offret blev ju vår räddning. Utan offret vore vi alla förlorade.

Långfredagen fyller vårt inre, vårt hjärta med känslor. Om en stund hyllar vi korset. Vi kommer fram för att ära detta tecken på det Gud gav oss. Tystnaden som råder under den större delen av dagens liturgi hjälper oss att förstå, att uppleva allvaret i det som hänt. Också i den urgamla psalmen med sina ord av förtvivlan, blir vi påminda om att vi inte kan stå på sidan som åskådare i detta drama. Vi är alla delaktiga. Orden ur Improperierna är riktade till var och en av oss:

”Mitt folk, mitt folk,

Vad har jag gjort mot dig,

Och varmed har jag bedrövat dig?

Svara mig!” (Improperierna)

 

Vi är alla Kristus svaret skyldiga. Kristus vill att vi, var och en av oss, ger Honom svaret. Vad betyder korset för mig – och för dig?  Förstår vi meningen, innebörden av Hans offer? Förstår vi att Jesus måste lida och dö för att Guds plan för mänskligheten skulle nå sin fullbordan?

Det är en tung dag, denna Långfredag, en dag då känslorna i vårt inre förs till gränsen för det vi kan uthärda. Var inte rädda för den förtvivlan ni känner; var inte rädda för tårarna som kanske vill tränga fram när vi nu strax skall hylla korset. Tårarna är ett gott tecken; ett tecken på att vi är delaktiga, att vi förstått.

Samtidigt måste vi komma ihåg att vi inte får stanna vid känslorna av förtvivlan. Kristi lidande och död blev ju allas vår räddning. Hans död och uppståndelse måste få en återspegling i våra liv. Det onda inom oss, den ljumma tron, den bristfälliga kärleken till vår nästa – allt detta ska vi låta dö inom oss. Istället ska vi låta Kristi uppståndelse bli till en ny dag också i vårt eget liv; en dag av kärlek och omtanke, godhet och en hjärtats renhet – allt enligt det Kristus lärt oss. Hans död på korsets trä måste avsätta tydliga spår i vår vardag. Med uppståndelsen randas en ny dag i allas våra liv. I vårt dagliga liv skall vår kristna tro omsättas i kärleksfulla handlingar.

”Det är en frestelse för oss att vilja dröja vid fromma och ljuva känslor som inte får några konsekvenser i vårt liv” säger en bön i Oremus.

Låt oss avsluta med några rader ur en annan bön ur Oremus: ”Herre Jesus Kristus, låt bilden av ditt lidande väcka oss till sann kännedom. Låt det i oss väcka beslutet att följa dig till vägens slut. Låt oss se bort från oss själva och i stället ha blicken fäst vid dig, vår tros upphovsman och fullkomnare.”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor