Inför Jesu ansikte – 5e söndagen i fastan

pasja-cudzoloznica-141882

Inför Jesu ansikte

Att begå äktenskapsbrott var på Jesu tid en av människans värsta försyndelser. Mose lag är skoningslös när det gäller detta, kvinnan skall stenas. Idag får vi höra om hur man i templet förde fram en kvinna inför Jesus, en kvinna som var just detta – en äktenskapsbryterska. Nu hade man chansen att sätta Jesus på prov. Man ställde kvinnan framför honom: vad säger du nu? Gång på gång fick han höra detta: vad säger du? Men Jesus såg stilla upp på den församlade hopen och svarade: ”den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Efter en stund drog de alla i väg och kvar blev kvinnan och Jesus. ”Kvinna, vart tog de vägen?” frågade Jesus. ”Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade – ”Nej, Herre.” Varpå Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.”

”Den som är fri från synd skall kasta första stenen.” Men ingen sten kastades. Det fanns ingen i hopen som kände sig vara helt fri från synd. Och så är det med oss alla. Vi är snara till kritik och vi är snara till fördömande. Men får vi en stunds betänketid, inställer sig tvivlet. Med vilken rätt dömer jag? Och vi lyssnar till Kristi röst inom oss: den av er som är fri från synd… Ingen av oss vågar döma, för ingen av oss är fri från synd. Så vi går undan, bort från Jesus, tyngda av medvetandet om att vi inte är värdiga att stå inför Jesu ansikte.

Men idag vill Jesus något annorlunda med våra liv. Han vill inte att vi skygga drar oss undan, tyngda av vår skuld. Han vill att vi ser på honom. Han vill att vi skall bli påminda idag om den barmhärtighet han alltid vill visa var och en av oss. Nu står vi alltså här – inför Jesu ansikte – medvetna om våra brister. Och vi skäms. Hur många gånger har vi inte lovat bättring? Men vad blev resultatet? Vi drogs tillbaka i synd av lockelser och frestelser. Jesus känner våra tillkortakommanden. Och det vet vi om. Därför har vi det så svårt när vi nu står inför honom, inför hans ansikte. Vad har jag att komma med, jag som så många gånger svikit min Frälsare?

Hur trösterika är då inte Jesu ord när han säger: inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer. Jesu ord skänker oss tröst, ger oss hopp. Samtidigt ställer dessa hans ord krav på oss, ett krav som egentligen innebär en kamp. En kamp för det goda livet med Jesus Kristus. En kamp som, så att säga, avgör liv eller död för oss om vi vill gå i Jesu efterföljd.

Den helige Paulus ger oss ett ord på vägen. ”Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert. Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus.” (Fil 3:14) Kan det sägas bättre? Vi ser målet där framme och vi får nåden att ivrigt sträcka oss mot detta mål.

Efter detta möte med vår barmhärtige Frälsare går vi inte tomhänta. När Jesus säger: var barmhärtiga så som vår Fader är barmhärtig, så vill han att vi ska bära vidare detta budskap till våra medmänniskor. Man måste alltså leva livet i Kristi efterföljd. Och det kan man göra när man rustad med hans nåd går ut i kampen för det goda. Om detta säger den helige Franciskus: ”Bröder, låt oss alla ha den gode Herden för våra ögon som uthärdade korsets lidande för att rädda sina får. Herrens får följde honom (…) i sjukdom och frestelser och för detta har de från Herren fått det eviga livet.”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor