Tillsammans med Messias – förnekelse eller vittnesbörd?

birlik beraberlik & zirve mutluluğu

Tillsammans med Messias – förnekelse eller vittnesbörd?

”Så blev hopen oenig om honom.” På det sättet sammanfattar Johannes i sitt evangelium folkets reaktioner sedan Jesus framträtt och börjat sin förkunnelse. Några sade: Han måste vara profet, han är den Messias vi väntat på. Men andra, däribland översteprästerna och fariséerna menade att det inte är möjligt att denne Jesus skulle kunna vara en profet och långt mindre – den utlovade Messias. ”Ingen profet kommer från Galileen. Ingen i rådet tror på honom.” Fariséerna och översteprästerna hade således sin åsikt klar – Jesus från Nasaret var ingen som man kunde lita på och därför inte behövde lyssna till. Men många bland folket kände det som att det var något särskilt med denne Jesus Kristus. Nikodemos, som var en medlem av rådet, försökte försvara Jesus men ingen ville lyssna till Nikodemos’ röst.

Som jag berättade om i gårdagens predikan – väntade ju israeliterna ivrigt på den utlovade Messias. Och de hade en bild av denne Messias som en man med förmåga att återge israeliterna ställningen som det främsta och mäktigaste av alla folk.

När nu Jesus, den enkle mannen, snickarens son, en man av folket som vilken annan man som helst, när nu denne Jesus kom med anspråk på att vara den utlovade Messias, blev det därför svårt för folket att tro honom. De tvistade om detta, de var oeniga. Vi hör det i dagens evangelietext.

Och när nu vi här idag ställer oss frågan hur vi själva tar emot denne Jesus och hans förkunnelse, hur blir då vårt svar? Har han sin självklara plats i vårt hjärta, finns han där alltid som vår Fader, vår vägledare, vår tillflykt? Eller förminskas han, kanske rent av glömmes bort så fort vi lämnar gudstjänsten och kyrkan? Alla instämmer säkert i att vi erkänner Jesus Kristus som Messias. Vi tror på honom och vi lyssnar till hans förkunnelse. Vi ser bevis på hans kärlek till oss i hans frälsningsverk. Jesu lidande, död och uppståndelse är det tydligaste av alla bevis på att Gud omfattar oss alla med sin gränslösa kärlek. Gud, vår Fader, offrade Sonen för vår skull. Kan någons kärlek vara större än denna? Så vi säger som under dopceremonin: ”Detta är vår tro, detta är Kyrkans tro, som vi med glädje bekänner i Jesus Kristus, vår Herre.”

Så när nu Kristus är allas vår Messias, vilka utryck för detta ser vi då i vårt vardagsliv? Finns tron där i min vardag överhuvudtaget? Eller – är jag en god kristen bara de stunder jag befinner mig i kyrkan för gudstjänsten? Här är jag ju den troende bland alla andra troende. Men utanför kyrkan finns alla frestelserna, alla lockelserna, alla distraktionerna som gör att tanken på Jesus Kristus lätt försvinner ur mitt medvetande. Inte heller är det självklart att vi vågar stå upp för vår tro ibland andra: på vårt jobb, i skolan, eller någon annanstans där vi tillbringar vår mesta tid. Vi är rädda för att frimodigt bekänna vår tro på Gud. Vi tvekar. Idag, på 2000-talet, när allt är så förnuftsorienterat, vågar vi då verkligen säga att vi tror på Gud och att vi älskar honom av hela vårt hjärta, av all vår kraft och av hela vårt förstånd? Vågar vi säga att vi älskar vår nästa som oss själva och också våra fiender? Ja, här i kyrkan – hör vi detta ständigt som centrala ord i Jesu förkunnelse. Men utanför kyrkan – hur är det där? Vågar vi där frimodigt säga att Kristus är vår Herre och Messias? Att leva helt efter kristen etik och moral är inte riskfritt. I varje fall inte om man vill ha sitt arbete kvar. För alla har vi nog hört om den barnmorska i Jönköpingstrakten som fick lämna sitt arbete då hon vägrade medverka vid fosterfördrivning. Hon förlorade i rätten och måste dessutom betala rättegångskostnaderna. Se där! Bara ett exempel på trons konsekvenser!

Nu är det ju inte så att vi själva varje dag hamnar i så allvarliga situationer och ställs inför sådana val på grund av vår tro. Men det är heller inte alltid vi vågar stå upp och tala om oss själva som troende. Frågan är känslig och vi vill inte riskera att bli förlöjligade. Låt oss då hämta kraft och mod hos Nikodemos i dagens evangelium. Hans röst, hans vilja att försvara Kristus försvann bland andra starkare röster. Men han vågade. Det är det viktiga – han vågade och ville försvara Kristus. Han kunde ha sagt det vi alla skulle vilja säga idag – jag tror på Jesus Kristus, jag tror att han är Messias!

Många, många gånger i våra liv ställes vi i situationer som denna: bekänna eller förneka. Vi behöver bara gå till händelser under den vecka vi nu har bakom oss. Lyckades vi med vår vilja att framstå som frimodiga kristna eller vek vi undan, blev rädda och teg? Många är de tillfällen i våra liv där vi får möjlighet att vittna om vår tro på Jesus Kristus. Vi visar det i det vi gör, genom våra handlingar. Den helige Jakob skriver: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jak 2:18) Vår tro måste synas i det vi gör, i det sätt vi har att bemöta våra medmänniskor. Där bär vi fram ett tydligt vittnesbörd om vår tro. Det gör vi också i vårt böneliv. I hemmet tillsammans med familjen och i kyrkan under gudstjänsten. Den helige Franciskus ger oss också andra exempel på hur vi kan vittna om vår tro. Han säger: ”Salig den tjänare, som älskar sin broder lika mycket när denne är sjuk och inte kan göra honom en gentjänst som när han är frisk och kan göra honom en gentjänst.

Salig den tjänare, som lika mycket älskar och ärar sin broder, när denne är långt borta, som när han skulle vara tillsammans med honom, och som inte säger något om honom bakom hans rygg som han inte kärleksfullt skulle säga öga mot öga.”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor