”Han var förlorad och är återfunnen” – 4e söndagen i fastan

RV11951_Articolo

”Han var förlorad och är återfunnen”

Jesus använde olika liknelser i sin undervisning. Det var ett mycket bra sätt för honom att beskriva människornas handlingar. Det var lätt för dem som lyssnade på liknelserna att ta dem till sig, att identifiera sig själva med de olika personer som Jesus berättade om. Liknelsernas ämne var också att provocera lite – åhörare skulle dra slutsatser kring sina egna liv.

Vi har just hört en av de mest berömda och mest kända liknelserna som Jesus berättade om i sin undervisning – liknelsen om den förlorade sonen.  Just därför att vi känner berättelsen ganska väl – vi har ju hört den så många gånger – är det lätt för oss att tro att vi inte skall hitta något nytt denna gång i liknelsen. Men det är Guds ord som vi nyss fått höra, ordet från Gud själv. Och med det ordet är det som profeten Jesaja säger: att Gud inte vill att ordet vänder fruktlöst tillbaka till honom. Han vill att ordet gör vad Han vill och utför hans uppdrag. (jfr Jes 55:11) För att det skall ske, måste vi noggrant lyssna på det som Gud säger till oss.

Å ena sidan är det självklart att det är nödvändigt att lyssna på Guds ord. Men å andra sidan: dagens evangelium börjar med beskrivningen av fariséerna och de skriftlärda som inte kunde koncentrera sig på Jesu ord, på det som Han ville säga till dem. För dem var det viktigaste att det fanns syndare runt omkring Jesus, att syndarna fanns i hans närhet. Han åt med dem, Han umgicks med dem. För fariséerna och de skriftlärda räknade sig som rättfärdiga, utan någon synd eller brist. För dem var inte Guds ord det viktigaste utan själva omständigheterna. De kände inget behov av Guds ord. De tyckte att de inte behövde omvända sig. Och då gick de miste om kärnan i Jesu förkunnelse.

Det är den första uppmaning som vi får i dagens evangelium. Att lyssna på det som Gud vill säga till oss med en särskild uppmärksamhet, på ett sätt som om vi hör det för första gången i vårt liv. För vi kan aldrig ta till oss hela Guds budskap på en gång. Vi kan aldrig säga – ”Nu, har jag hört allt som Gud hade att säga till mig”. Det finns alltid något nytt som Gud vill uppenbara för oss om sig själv. Därför skall vi koncentrera oss på det som Gud säger till oss, även om vi då tänker att vi redan mycket väl känner till hans ord.

Dagens evangelium kallar vi för liknelsen om den förlorade sonen. Men vi får inte glömma de två andra personerna som är lika viktiga i denna berättelse: fadern och den andre, äldre sonen.

Det första intryck vi får när vi tittar på de båda sönerna är att de är helt olika. En av sönerna, den yngre, slösade bort sin faders pengar på ett mycket dåligt sätt. Den äldre sonen beskrev detta med ganska starka ord, som vi kommer ihåg.
Den andre, den äldre sonen, ser ut att vara den rättfärdige. Och kanske tycker även vi att han hade rätt när han inte ville festa tillsammans med sin yngre broder. Så kan vårt första intryck bli: att den yngre sonen är en syndare och den äldre är den rättfärdige.

Men om vi tittar på de båda sönernas relation till sin fader, då blir skillnaden mellan dem inte så stor.

De båda sönerna går inte den väg i livet som fadern vill, de handlar inte enligt faderns vilja. Detta står helt klart när det gäller den yngre sonen. För han gick sin egen väg. Han brydde sig inte om någon eller om något. Han glömde sin far, sin bror, sitt hem.  Det viktigaste för honom var att handla enligt de egna begären. Han tog pengarna och gick. Men han förlorade allt, det blev hungersnöd i det land där han befann sig och han fick inte ens äta av svinmaten. Då insåg han plötsligen att han förlorat något oskattbart: sin sonliga värdighet.

Han förstod att när han lämnade sin far började han förlora den ena saken efter den andra. Han lämnade hemmet och sin familj. Han spenderade alla sina pengar och blev en tiggare. Han förstod att just i det ögonblick när han lämnade sin far för att gå sin egen väg, då började för honom en tid av ständiga förluster. Slutligen blev han av med allting. När han insåg detta, då började för honom omvändelsens väg.

Bra, säger Ni, men den andre, den äldre sonen var inte alls lik sin bror. Den äldre stannade hela tiden hos fadern. Han lydde honom, var trogen och rättrådig. Det var han faktiskt. Men han förstod inte vem han egentligen var. Han förstod inte att han är SONEN. Han kände sig som en livegen. Han kände inte att han arbetade för sin far utan tyckte att han bara tjänade honom. Han kände sig inte som om han ägde en del i sin faders egendom utan tyckte att han bara följde sin faders tillsägelse. Han upptäckte inte sin värdighet som son.

Det är det som är gemensamt för de båda sönerna. De fick en chans att upptäcka sin värdighet som söner. Den yngre tog sin chans, omvände sig och kom tillbaka till den plats som var den rätta för honom. Vad den äldre gjorde, det vet vi inte. På detta ställe i liknelsen finns det utrymme för våra egna reflexioner. Vi kommer snart tillbaka till detta.

Innan dess, skall vi titta lite på den tredje viktiga personen – fadern. Fadern som väntar. Han väntade på att hans yngre son skulle komma tillbaka. Han väntade också att hans äldre son kommer in till festen. För fadern var båda sönerna lika viktiga. Även när han blev mycket glad för att den yngre sonen kom tillbaka, glömde fadern inte den äldre. Man kunde ju tro att han skulle tänka så här: ”Den äldre klarar sig; nu är han arg på mig och på sin bror men efter några dagar glömmer han allt detta; nu är det ju festen som är det viktigaste!” Det gjorde fadern inte. Fadern gick till sin son, fadern letade efter honom för att prata med honom och förklara allt för honom. Han ville att den äldre skulle förstå och att han också skulle kunna vara glad på grund av sin broders återkomst.

I denna Jesu liknelse föreställer fadern Gud själv. Gud är den som väntar på oss hela tiden. Han bryr sig om var och en av oss människor. Och Han vill att alla skall få upptäcka sin verkliga värdighet – sin sonliga värdighet.

Som jag har sagt, i varje liknelse finns det en plats för våra egna reflexioner. På något sätt, uppmuntrar Jesus oss i sina liknelser till att reflektera själva. Dagens liknelse, som vi också kan kalla för liknelsen om den barmhärtige fadern, den visar oss hur vi skall känna tacksamhet inför Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Det blir latinets ”laetare” i dagens text, ”laetare” som vi kommer ihåg betyder just glädje. Glädjen får vi känna när vi av texten förstår att Gud hela tiden väntar på oss, väntar på vår omvändelse. Han vill att vi skall komma honom närmare och närmare.

Men vi kan också fundera ikring de båda sönernas roller i denna liknelse. För vi är alla Guds barn. Och vi förlorar alla ibland vår relation med vår Fader, med Gud. Vi förlorar denna relation av olika orsaker. Men det finns bara ett hinder mellan oss själva och Gud: och det är synden. Bara synden kan låta oss glömma vår värdighet som Guds söner, som Guds barn. Och det händer ibland, ofta eller mer sällan, det beror på, men det händer – att vi på grund av olika synder ställer upp ett hinder mellan oss och Gud, vår Fader. Men Han väntar hela tiden på oss. Han förlorar aldrig hoppet om att människan skall komma tillbaka till honom, att vi skall återkomma till den plats där vi hör hemma, hos Gud.

Vi får tänka på oss själva som faderns söner i den här liknelsen. Vi glömmer ibland att vi är Guds barn. Vi tappar bort vår värdighet som Guds barn. Men vad är det som måste ske för att vi skall börja längta efter denna värdighet? Måste vi förlora allt, som den yngre sonen?
Eller känner vi oss kanske ibland som den äldre sonen i liknelsen, som en slav under allt det som Gud har gett oss? Ger oss alla dessa Guds gåvor ingen glädje? Känner vi oss som verkliga arvingar till Guds rike? Och så här beskriver ju den helige Paulus det i Romarbrevet (8:17): ”Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.”

Vi behöver inte vara rädda för att svara på dessa eller liknande frågor; att svara på dem i trovärdighet och sanning i våra hjärtan. För ett sådant svar leder oss inte någon annanstans än till en djupare relation med vår Fader, med Gud själv. Därför behöver vi inte vara rädda. Och Han väntar att vi skall komma honom så nära som möjligt. Och det är denna ”laetare”, denna glädje som vi nu får i vår förberedelse inför Påsken, nu, tre veckor före den största av alla våra kristna högtider. Låt oss väl använda den tid som vi har kvar inför de heliga Påskdagarna.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor