Fastan – möjligheternas tid – 1a söndagen under fastan

287zmns

Fastan – möjligheternas tid

Alla torde vara överens om att några dagars Fasta gör gott för kroppen. Den som ger sin kropp en ”fastekur”, lite då och då, beskriver ofta resultatet i nästan lyriska ordalag. Man känner hur kroppen renas från ”gifter” och slaggprodukter och man får därigenom ny vitalitet, känner sig friskare och piggare. En känsla av eufori ligger nära.
Även psyket får sin del av Fastans goda verkan: koncentrationsförmågan blir bättre och tankeförmågan skärps, precis som stenen skärper knivseggen. ”Den välsignade Fastan”, tänker alla som provat på, ”tack och lov för den”. Den ”tvättar” vår kropp och renar och rensar både kropp och själ och gör att vi känner hur kraften rinner till och psyket stärkes.
Ja, Fastan är sannerligen välsignad, fast på ett annat sätt än vad gemene man kanske tänker sig. För Fastan är en Guds nådegåva till den troende, en gåva som vi tyvärr inte alltid förstår att värdesätta helt och fullt.
Hur tänker sig då Kyrkan att Fastan ska praktiseras av den enskilde? Vilken är själva meningen med Fastan?
Med vår herre Jesus Kristus som förebild vill Kyrkan att vi med Fastans hjälp ska stålsätta oss mot den Ondes många lockelser och prövningar. Fastan ska stärka oss i tro och tillit, enkelt uttryckt.
Fastan, rätt praktiserad, hjälper oss också att flytta vårt fokus från trivialiteter i vår vardag till en fördjupad gemenskap med vår Frälsare. I försöken att nå en innerligare gemenskap med Herren, är ingen tid mer lämpad än den vi nu befinner oss i. För nu närmar sig Kristi förkunnargärning sitt slut och där framme kan vi redan skymta det som är början på hans lidandes väg. Vid tanken på den förnedring och de smädelser han fick utstå, känner vi sorg, men för ”korset” är vår smärta och sorg blandad med tacksamhet – tacksamhet för offret som blev vår räddning. Alltså har tiden nu kommit för en fördjupad gudsgemenskap.
Fastan, tillsammans med bön, bot och bikt ger oss redskapen för denna fördjupade gemenskap.
Kyrkan ber oss inte om eremitens späkning under vår fasta. En 40 dagar lång Fasta, som den Jesus utstod i öknen, är inget vi skall eftersträva. Att under så lång tid avhålla sig från det minsta av födointag, får med all sannolikhet en skadlig verkan för den som vågar försöket.  Det är heller inte Kyrkans mening. Fastan har alltid funnits, i alla kulturer och religiösa sammanhang. Religiösa urkunder av olika slag vittnar om en asketisk livsföring driven in absurdum, allt för att närma sig den gudom man dyrkar. Jesus levde i en tid då extrem självtukt och gisslande var vanligt förekommande. Esséernas och Quamranmunkarnas, och senare också en del av öken fädernas livsföring är bara några exempel som vi känner från forskningen, på just ett slags excellerande i asketiska övningar som känns alldeles främmande för vår tid.
Vår Kyrkas tanke med Fastan kan istället sammanfattas i några få nyckelord: måttfullhet, återhållsamhet och – sist, men inte minst: eftertanke.
Iakttar vi måttfullhet med mat, dryck och njutningsmedel och är vi återhållsamma med nöjen och förströelser får vi tid och kraft över för kontemplation. Vi får en extra stund på dagen som vi kan ägna åt att begrunda Jesu liv; hans gärning, hans lidande, död och uppståndelse.
Det finns ett sakrament som alltid, men särskilt väl i fastans tid tjänar våra syften, ett sakrament som på ett bekymmersamt sätt håller på att glida ur folks medvetande. Och det är botens och biktens sakrament. För i bikten får vi lägga ner vår syndabörda inför vår Herre. Här ”tvättas” och renas vår själ från ”slaggprodukterna”, orsakade av våra synder. Och var någon annanstans får vi den styrka som här, när vi i avlösningen känner vårt sanna trosliv vända åter? Bikten är ett av fastetidens mest verkningsfulla redskap för vår försoning med Gud. Låt oss ta vara på den möjligheten.
Så, kära vänner, låt oss inte känna Fastetiden som en prövningarnas tid. Fastan är inte till för att skuldbelägga oss. Låt oss istället se Fastan som en underbar tid av möjligheter. Dörrarna står nu på vid gavel till en fördjupad gemenskap med vår Frälsare. Låt oss inte försumma detta tillfälle.
Jag vill avsluta med en bysantinsk bön som jag häromdagen fick på mailen, i en av benediktin broder Ingemar Svantessons kortpredikningar. Inga ord kan bättre sammanfatta fastans innebörd och jag kände mig så inspirerad vid läsningen att jag vill förmedla bönens ord till er alla:

”Ja, med glädje går vi in i Fastans heliga tid för att börja den andliga kampen – så att själen blir renad och kroppen luttrad. Låt oss i kärlek hålla ut, så att vi blir värdiga att skåda Kristi allraheligaste lidande och Påskens saliga högtid.”

Må dessa bönens ord bli förverkligade i var och en av oss – må vi alla be om styrka att utstå kampen för ett rent hjärta, så at vi slutligen, när den dagen kommer, med glädje kan välkomna vår uppståndne Herre.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor