Och störst av dem är kärleken – 4:e söndagen under året

3441688330_82bac1eabc_z_large

Och störst av dem är kärleken

”Nu består tro, hopp och kärlek”, säger Paulus, ”och störst av dem är kärleken”. ”Störst av allt är kärleken”, brukar vi säga. Fem enkla ord. Men vilken dynamik och sprängkraft ryms inte i dessa ord! Alla blir vi på något sätt berörda när vi hör dessa ord. Troende eller icke-troende, alla blir vi berörda. Vi känner det som om dessa ord rör vid en sträng i vårt innersta; en sträng av godhet som vi vill bejaka. Hur många tal till en älskad make eller maka avslutas inte just med detta: ”störst av allt är kärleken”. Det är inte bara prins Daniel som funnit rikedomen i dessa ord.

Så är det också en dyrbar skatt, en gåva av alldeles särskilt slag som Gud har lagt ner i sin skapelses krona. Människan har getts förmågan att älska. Rätt förvaltad är kärleken precis så rik som den helige Paulus säger. Kärleken är tålmodig och stark, den är inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den. Och det kanske viktigaste av allt: kärleken upphör aldrig.
Kanske är det därför vi blir så berörda. Kärleken bär med sig en rikedom bortom det fattbara. Och vi vill att denna kärlekens rikedom skall omsluta de som står oss nära: vår make, maka – eller vår medmänniska. Tänk om det vore så väl att kärleken fick bli en slags ”moral-codex” för oss alla. En vacker tanke, men inte realiserbar, som det verkar. För hur ser världen ut? Död, förintelse och splittring, överallt, som ett resultat av otaliga krig runt om på vår jord.

Men om vi går från det storskaliga perspektivet till det lilla: vi alla, var och en av oss. Hur hanterar vi denna gåva och ynnest från vår Fader; hur förvaltar vi denna hans dyrbara skatt: förmågan han gett oss – att älska? Kunde inte kärleken åtminstone få bli vår moraliska vägledning när vi ställes i valsituationer med – ofta – flera dåliga alternativ? Inte alltid blir det som vi innerst inne önskar. Ondskan är en stark motkraft. Vi invecklar oss inte sällan i dispyter med våra medmänniskor. Då är det inte tal om att vända andra kinden till. Vi måste ju hävda vår mening! Osämja mellan människor jäser som en surdeg och efterlämnar ofta en känsla av tomhet och förbittring som sitt enda resultat, ett sår i själen. Vår tro är inte alltid en säker hamn när destruktiva krafter ansätter oss.
Så, hur ska vi då göra för att återställa ett skadat förhållande till vår Herre? Hur ska vi i våra egna liv förverkliga det som Kristus formulerat i några enkla ord som det största budet: älska Gud, älska din nästa, älska dig själv. Det låter så enkelt men är så svårt. Redan Paulus led av sin oförmåga: ”det goda som jag vill gör jag icke, men det onda som jag inte vill, det gör jag”.

Vågar vi hoppas på att åter få röra oss mot Gud, så som planeterna graviterar mot solen? Eller blir vårt öde som rymdfarkostens, som hamnar utanför sin omloppsbana och skickas ut för att försvinna i ett kallt, mörkt och öde kosmos? Inget kan vi göra utan en enträgen bön om Guds hjälp.
Kristus påminner oss idag om vårt kall. Vi är kallade att våga älska Gud och våga älska våra medmänniskor – också våra fiender. Också våra fiender!? Men det är väl ändå för mycket begärt, tänker vän av ordning. ”Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen”, säger Kristus. Vår kärlek skall alltså vara oegennyttig, villkorslös och utan krav på erkänsla. Det är av Gud vi får erkänslan och också lönen: ”Då skall er lön bli stor och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, så som er fader är barmhärtig” (Luk 6: 32-36).
Klarar vi kraven? Vad tycker vi egentligen om dessa hans ord?
Ja, inte tycker vi kanske att hans ord är ljuvliga, inte heller lovprisar vi honom för det han säger, så som man först gjorde, innan Jesus börjat ställa kraven på omvändelse. Men om vi får en stund att besinna oss kanske vi ändrar oss. När vi förstår att kallet att våga älska kommer från Gud själv, då blir allt möjligt.

Det är först när vi förstår att Gud givit oss kärleken som den största av sina gåvor, som vi kan leva vårt liv i fullständig harmoni med vår omvärld. Kraven på oss att älska också våra fiender må vara outgrundliga och gåtfulla, men de är dikterade av omsorg om oss och: ”er lön skall bli stor, ni skall bli den Högstes söner.” Vi måste foga oss, kapitulera inför kraven. För kraven är Guds vilja och det är den sanningen vi har att förhålla oss till. Allt kan inte förklaras rationellt. Tilliten är nyckeln för att lösa oss ur förnuftskravets bojor. Vi måste lita på Gud. Att leva i Guds närhet är inte att leva ett liv inbäddad i bomull. Med tanke på kraven, känns det kanske snarare ibland som ett liv på en spikmatta. Men inget av detta borde vara nytt för oss. I Jesu förkunnelse finns hela tiden kraven på omvändelse, inte sällan formulerade i hårda ordalag. Kampen för att hålla tron levande är en ständigt pågående kamp. Krav är en naturlig del i denna kamp. Men i denna kamp får vi förlita oss på Andens hjälp och vägledning. Och i kampen för tron överger inte Gud sina tappra och trofasta kämpar. Herrens ord till Jeremia gäller också för oss: ”jag gör dig till en befäst stad, en pelare av järn, en mur av koppar.”
Vi har alltså inget att frukta. ”Ty jag är med dig, säger Herren, och jag skall rädda dig”.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor