Vad är det som saknas i mitt liv? – 2:a söndagen under året

cud-kana-galilejska

Vad är det som saknas i mitt liv?
Idag är dagen då evangeliet talar om bröllopet i Kana – det märkliga tillfälle då Jesus förvandlar vatten till vin. ”Så Jesus gjorde det första av sina tecken; det var i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom”, säger texten.
Men låt oss stanna en stund vid dagens andra texter. För en stunds reflektion över dessa säger oss att här förebådas och uppenbaras för oss både Guds gränslösa kärlek till oss och och alla de gåvor som Gud med Andens hjälp rustar oss med.
Profeten Jesaja talar om folkets Sions upprättelse och om att landet från nu skall kallas ”hon som jag har kär”. ”Ty Herren har dig kär och ditt land skall äktas av honom”. Ett förtrampat folk skall upprättas, allt sker som Gud har sagt och ”Gud skall glädjas över dig”, säger profeten.
Den samma lovprisningen av Herrens alla gåvor, nådegåvorna uppehåller sig Paulus brev vid, i dagens Andra läsning: Han visar på olikheterna som finns mellan människorna, men ”Anden är densamma”. En får gåvan att meddela vishet, en får tron, en får förmågan att bota, en annan får kraft att göra under. ”Allt detta åstadkommer en och samme Ande”, säger texten.
I Första och Andra läsningen får vi således både en lovprisning av Guds makt och härlighet, hans förmåga att ge upprättelse och visa sin kärlek – och också en rad exempel på hur Andens gåvor tar sig uttryck.
”Vi har inget vin”. Vi kanske tycker att Jesus med en gång skulle avhjälpa situationen genom att genast förvandla vattnet till vin, göra ett av sina under. Men Jesus tvekar: ”Min stund har inte kommit än”. Varför tvekar han? Känner han att nu tar allt sin början. Med undret röjer han sina gudomliga gåvor. Förväntningarna på Honom, Messias, den utvalde kommer att eskalera – först på korset skall allt fullbordas. Anar han sitt öde, smädelserna och smärtan. Han tvekar först – men gör så det som måste ske: undret som visar hans gudomliga gåvor. Vattnet blir vin.
Våra liv är inte sällan uppfyllda av missnöje och klagan – där egentligen ödmjukhet och tacksamhet skulle finnas. Vi tycker oss inte ha tillräckligt av än det ena, än det andra. Det kan gälla pengar och andra materiella ting. Men vi kan också känna oss olyckliga över vår brist på kärlek till våra medmänniskor. ”Min tro, som skulle ge mig allt”: ”ett ödmjukt sinnelag, en förlåtande hållning till medmänniskan”. ”Inte har väl min tro egentligen gjort mig till en så mycket bättre människa”. Vår klagan skulle kunna liknas vid Marias ord: ” vi har inget” – ”Herre hjälp oss”.
Flera av kyrkofäderna såg bröllopet i Kana som en bild för den eukaristi som har sin början i Jesu sista måltid. På samma sätt som i Kana, där bröllopsgästerna får det vin som saknas, genom Jesu under – på samma sätt ger Jesus av sig själv till den törstande och hungrande i den heliga eukaristin. I eukaristin är Jesus närvarande; han ger vår tro näring och styrka – och liksom Jesus gör ett under vid måltiden i Kana, ger han var och en av oss dryck och föda, hans kropp och blod, varje gång vi möter honom i eukaristin. Det sker ett under – även där.
Den helige Franciskus hyser samma vördnad inför nattvardens mysterium…”dagligen stiger han från Faderns famn ned på altaret i prästens händer. Och såsom han visade sig för de heliga apostlarna i sann mänsklig gestalt, så visar han sig för oss i det heliga brödet”.
Lägger vi ihop det som uppenbaras för oss i dagens texter, märker vi en samstämmighet i sättet för Gud att visa på sin kärlek: Han upprättar det förtrampade folket, Sion, Han ger det en ”praktfull krona”…”ett kungligt diadem i din Guds händer”. Han upprättar det slagna folket, ger det värdighet och kärlek. Samtidigt visar Paulus på nådegåvornas mångfald: alla får del, var och en få sin särskilda nådegåva.
Det är detta som kyrkofäder som Hieronymus och Augustinus och också vår Ordens grundare, den helige Franciskus tagit fasta på och förkunnar, när de i berättelsen om bröllopet i Kana ser en förutsägelse av det himmelska gästabudet i Guds rike. Guds nåd och kärlek är redan uppenbarad och allt får vi del av i den himmelska härligheten.
Kristus vill ge oss det vi saknar mest, det vi längtar efter. Vi får komma med det vi har, hur obetydligt vi än tycker det vara – och Kristus förvandlar det så att vi får det vi behöver.
Så förstår vi nu då säkert bättre varför det flitiga gudstjänstdeltagandet är viktigt för oss. Inte bara detta att vi ”deltar” i mässan, utan av vi verkligen ”tar del av” vad som ges oss av Guds rika håvor. Gåvorna vid altarbordet ges oss av nåd; inget har vi förtjänat – allt sker av Guds nåd.
Gud kallar var och en av oss genom de särskilda gåvor den helige Ande gett oss. Kanhända känner vi ofta våra tillkortakommanden, vår otillräcklighet. ”Är verkligen jag värdig?”
”Ja”, säger Herren, ”tro och ni ska bli helade”. Tron läker ut våra brister, den vita dopskrudens fåll är måhända fläckad, men ändå vit, när vi på räkenskapens dag får lägga våra liv vid Guds fötter. Då flödar nåden och kärleken, precis som den gjorde över det förtrampade Sion. ”Vi blir alla en praktfull krona i Herrens hand”.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor