Det lilla barnet – Gud ändrar scenariot

099997_QBA7226_4

Det lilla barnet – Gud ändrar scenariot
I början av 1970-talet skrev John Lennon tillsammans med sin fru Yoko Ono, en sång om julen, en sång som blev så populär att man kunde höra den överallt. Den heter ”Happy Xmas (War is over) och de första orden skulle på svenska låta ungefär så här: ”Så, julen är här och vad har du gjort” eller – för att använda orden som säkert är själva tanken med låten: ”julen är här, och vad är det med det, eller ”än sen då”…
Än en gång har vi kommit samman för att fira julnattens mässa. Än en gång står vi på tröskeln till juldagen. Advent ligger bakom oss och vi är mitt i julhelgen. Julen är här, men, för att åter lyssna på John Lennon: ”än sen då..”
Det kan verka tillspetsat, men jag har medvetet valt citatet från John Lennon och Yoko Ono.
För vi måste borra på djupet när vi ställer oss frågan: Julnatten och juldagen, vad innebär dessa dagar för oss? Betyder de alls något? Mer än en vacker tradition, något som ”alltid måste finnas där?”
Ljusen, granen, skinkan och klapparna – alltid har de funnits där, alltid skall de vara där. Det är ju tradition, en vacker sådan. Men är julen något mer än allt detta? Eller är vanans makt så stor att vi inte ens reflekterar över att julen har ett alldeles annorlunda budskap, en förkunnelse om frälsning, frid och nåd som är av så oerhört slag att den helt förändrar människans villkor. Julen är den tid då Gud ändrade scenariot. Julen är den tid då Frälsningen bröt in och Gud lät sin nåd flöda över oss. Julen är tiden när profetian gick i uppfyllelse.
Förstår vi något av det oerhörda som tog sin början där i stallet. Det lilla barnet på krubbans strå. Känner vi vördnad inför undret? Känner vi glädjen som borde finnas där, fylla vårt bröst så att de nästan spränges?
Gud låter det stora ske, sätter sin frälsningsplan i verket. Men vi går vidare, inte alltid i tacksamhet och förundran, stressade som vi är av alla praktiska ting som i dessa dagar upptar vår tid. Julen – så vacker, så mättad av traditioner. Men imorgon börjar ju julrean. Vem blir först att hänga på låset för att fynda?
Så alienerad är nu människan från Gudsundret, att mitt upp i att Människan ser sin frälsning ta sin början där i stallet i Betlehem, rusar hon vidare, som i blindo – mot tomheten i sitt liv. Vad blev det av vördnaden inför undret, var finns tacksamheten, var finns bönen, var finns stillheten, var finns meditationen över den oändligt rika nåd vi får erfara genom att Gud skänker oss sin son.
Gud har ändrat scenariot. Han bryter in i vardagens grå intighet, fattigdom och glädjelöshet. Gud är inte frånvarande, Han finns ju där, i högsta grad levande, i högsta grad närvarande i våra liv. Och så vill Han att det skall förbli. Han finns där för oss alla – hög som låg, inget hindrar oss att komma Honom nära och att förbli där – i Hans närhet. Men finns viljan hos oss? Så låt oss träda fram inför Gud med ett hjärta fyllt av iver – en iver att få följa Honom, bli hans lärjungar. Påven Leo den store sa en gång: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa! Som delaktig i den gudomliga naturen skall du inte falla tillbaka till den gamla uselheten genom en vansläktad vandel. Kom ihåg vem som är huvud och i vilkens kropp du är en lem! Glöm inte att du har ryckts ut ur mörkrets välde och förts in i Guds ljus och i hans rike”.
Kom ihåg – och glöm inte! Idag är Gud mitt ibland oss och denna hans närvaro ger människan unika kvalitéer och möjligheter. Med Gud så nära oss, måste också våra handlingar återspegla den gudomliga nåden. Gud byter människans scenario, ger liv där vi annars vore dömda till död och förgängelse. Kom ihåg och glöm inte!
Nu kan vi se på världen med nya ögon, det finns en avglans av Guds kärlek i våra ögon. Precis som Gud ser på oss med ständigt ny kärlek, som det lilla barnet som varje gång väcker varma känslor hos betraktaren, precis på det sättet får vi nu se på våra medmänniskor. Den strålglans av kärlek som Gud låter oss se där hos barnet i stallet, den strålglansen av kärlek får vi bära med oss. Och då ser vi också allt, i ett nytt, förklarat sken. Vi ser människorna som behöver vår hjälp, de är inte längre anonyma för oss, de är som vi. De fattiga, de hungrande, de tiggande, de flyende – alla är de skapade som vi, till Guds avbild. Kärleken till nästan är det centrala i den kristna förkunnelsen. Så vänd inte bort blicken! Låt oss bära fram den kärlek som är Guds kärlek – låt oss göra allt vi kan för att se denna kärlek omsatt i handling, inte bara i ord.
Gud har låtit oss få del av sin kärlek – låt oss bära denna vetskap med oss. Låt oss på rätt sätt förvalta den gåva av nåd som ges åt oss alla under denna julnatt.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor