4:e söndagen i Advent – Elisabet och Maria

elzbieta_maryja (600x388)

Elisabet och Maria – att bära budskapet vidare

Det är idag den fjärde söndagen i advent. Julen, Kristi födelses högtid står för dörren.
Men om vi nu uppriktigt rannsakar vårt hjärta – hur mycket tänker vi i dessa bråda dagar på det som är Julens verkliga innebörd. Har vi tid, mitt i stressen med alla julbestyr, att också förbereda oss i vårt inre för Guds ankomst?

Dagens evangelium är oss till hjälp. Vi får här ta del av den märkliga berättelsen om Elisabets och Marias möte, två kvinnor som båda fått erfara hur Gud gripit in i deras liv. Det måste ha varit en omskakande upplevelse för dem båda, detta Guds ingripande. Elisabet, som ju var en gammal kvinna, visste att hon om tre månader skulle föda ett barn, en son, som skulle förbereda Messias ankomst till jorden. Kan hon tänkas ha förstått detta? Hon, en gammal kvinna och nu utvald att föda den som ska förebåda Guds ankomst? Antagligen förstod hon inget. Men hon lade sitt liv i Guds händer.
Och Maria, som nyss fått veta att hon bär på den utlovade Frälsaren? Hade hon förstått?
Men också hon satte all sin tillit till Gud: ”ske med mig som du har sagt”.  Nu skall det märkliga äntligen ske, det som profeterna förebådat: Messias ankomst. Vi får tro att de båda kvinnornas oro snart förbyttes i en jublande glädje som fyllde deras inre.
Gemensamt för Elisabet och Maria är att de båda två lyssnade, tog till sig Guds ord och – om än kanske först efter tid – förstod att de var del i Guds frälsningsplan. Deras ”ja” till Gud avgjorde allt. Guds frälsningsplan tog sin början. Maria och Elisabet gladdes åt det stora och underbara som skulle ske, och de delade med sig av sin glädje. De bar sin glädje vidare.
Mitt i denna tid av alla dessa praktiska ”måsten”, som tar så stor del av vår tid, måste vi en stund meditera över hur beredvilligt Elisabet och Maria tog emot Gud i sina hjärtan. De påminner oss om att vi inte får glömma bort Gud, vår Faders önskan att bereda sig plats också i våra hjärtan. Det är så lätt att glömma – ibland känns det som att Julen numera nästan helt och fullt annekteras av kommersialism och allsköns påhitt om vad vi ”måste” kunna, göra och hinna med inför julen. Gud är satt på undantag, undanträngd. Var finns platsen för Gud när reklamen bombarderar oss med sina ständigt nya påhitt till köpenskapens fromma.
Stopp! Måste vi säga, medan vi låter vår hand omsluta korset kring vår hals och våra fingrar bläddra fram julberättelsen i vår Bibel.  Stopp! Säger vi – julen helgar jag åt min Herre, julen är ägnad stilla dagar av eftertanke och bön. Det ena behöver väl inte utesluta det andra, eller hur?  Nog hinner vi väl med båda skinkan klapparna och granen även om vi tar oss tid att bjuda in vår Herre till vårt hjärtas inre.
Så låt oss då ta tid för att rätt bereda Guds ankomst i våra liv. Av tradition är tiden före jul ett alldeles särskilt tillfälle för den kristnes rening från den syndaskuld som tynger. Vi är i biktens, försoningens tid. Låt ingen synd och skuld tynga era sinnen när julen väl ringes in. Bikten renar vårt hjärta inför helgen – försumma inte tillfället!
”Det kan vara lätt att säga, för prästen”, kanske någon tänker. ”Man jag då?” och så läser man listan uppifrån och ned med alla ”måsten”. ”Jag vill, men var finns min tid?”
Men i julbrådskan finns också de korta stunderna av paus, av väntan. Utnyttja dessa! Biskop Anders sa en gång att det finns så många korta stunder av väntan under en dag, korta stunder, men tillräckliga för en bön – om så bara en ”bönesuck”. ”Herren hör den som ropar till Honom” säger orden i Psaltaren (jfr Ps 34:7)

Självklart får vi inte stanna vid en bönesuck. Men försumma inte, även den kortaste stund som ger möjlighet till bön. Den korta lilla bönesucken är ändå en slags ”början”. Vi gläntar på dörren till vårt inre. Herren bultar – och vi öppnar, på glänt. Men det är tillräckligt för att Guds nåd ska få börja växa inom oss, mitt i vardagen, mitt i julstressen får vi känna nåden växa, likt ett friskt blommande träd, mitt i vinterrusket.
Herren vill komma till oss i all vår skröplighet och med alla våra tillkortakommanden. Det är detta vi måste ge Honom utrymme för. Han kommer med sin frälsning, sin nåd och barmhärtighet. Han kommer för att vara Immanuel – Gud med oss. Må Elisabets och Marias förböner hjälpa oss, så att vi inte förlorar detta julens centrala budskap ur sikte.

Ära vare…

korrigering: Carl Hellmor